Snart ett år efter den känslomässiga urladdningen med "avskedskonserten" på Way out West hade Broder Daniel nu i veckan premiärvisning av sin nya film "Forever" på biografen Draken i Göteborg. Redan en halvtimma innan är det fullt av tonåringar på plats i stolarna. Snart är det proppfullt. Stämningen är nervös och längst fram vänder sig folk ideligen om.
Sorlet går i bänkraderna, Nån har sett bandet, Henrik, Theodor, nån tjej som kanske är hans, Pop-Lars och Kristian Antillas syrra som enligt någon nog inte är hans riktiga syrra ändå. De satt på Pustervik alldeles nyss. Det finns reserverade platser längs ena långsidan och det spekuleras ivrigt om när eller om bandet överhuvudtaget tänker komma in och visa sig. Man bör väl inte förvånas över engagemanget. Broder Daniels fans verkar alltid vara lika unga och trogna sin uppgift. Jag känner inte kulturen närmare och vi spekulerar lite huruvida denna subkultur anno 2009 kan tänkas passa bra ihop med det där som kallas emo och som vi bara läst och hört talas om men aldrig stött på i verkligheten. Marktjänst för BD har jag själv bara gjort en gång för tio år sedan med en bandspelare medtagen till Hultsfredsfestivalen i ett misslyckat och pinsamt försök att se subkulturell ut. Jag kunde inte klä mig men fick tack vare Broder Daniel-kassetten uppmärksamhet från några påstridiga Göteborgare. Jag gömde bandspelaren sedan. Jag gillar fortfarande låtarna och kunde inte hålla tillbaka tårarna på konserten förra sommaren. Det kändes så befriande pretentiöst och oresonligt där i regnet och den enkla estetiken och de allvarliga männen kom verkligen till sin rätt på den stora scenen inför publikhavet. Det varma sommarregnet passa perfekt i sammanhanget även om helhetsintrycket stördes lite av att de hade tagit in en hippie som gitarrist. Sen fick jag veta att det var en annan gammal tonårsidol från Nymphet Noodlers. Det var svårt att se på håll trots att bildskärmarna var monumentala.
Strax innan klockan blivit halv åtta går så ett kraftigt sorl genom publiken på Draken och med ens har bänkraderna framför oss ställt sig upp, vänt sig om och börjat ta bilder på de tre popstjärnorna. Många av de unga fansen har svindyra digitala systemkameror som de frenetiskt avfyrar. Det pågår i några minuter. Fanet som tidigare stalkat herrarna utanför Pustervik säger till sin polare att det faktiskt är orespektlöst att stalka bandet såhär inne i biosalongen. Ljusets dämpas och filmen börjar.
Jag har aldrig riktigt fått en chans att förstå vad BD handlar om. Jag var för ung för att förstå när det begav sig på 90-talet och texterna gör antagligen inte det hela rättvisa så här i efterhand. Samhällskritiken finns så klart där. Tomma gator och tomma människor, olycklig kärlek och en vilja att höja upp utanförskapet till en dygd. Någon tillit till andra människor är det inte tal om. "Misery is a place to be" - En dag på jobbet sammanfattas som "barabapapa". Antagligen inget vidare men inte heller särskilt kommunikativt. På senare skivorna finns även nån slags nostalgisk och märklig ungdomskult, det verkar ha vart bättre förr, då när allt var så jävligt jobbigt men i alla fall för fösta gången. En utbränd och arbetslös morsa uppmanas att kämpa vidare medan man själv tar man bussen in till stan för att bli ung på nytt. Jag blir därför så förväntansfull när Henrik Berggren redan i filmens inledning säger att det som särskiljer BD från andra band och annan musik är att bandet faktiskt
står för något. Han säger sig inte vara särskilt bra på att hävda sin uppfattning och sina åsikter privat, men med musiken är det kompromisslöst. Man kan ana en vilja och en ilska och jag blir nyfiken på var det ska landa.
Det är en vacker och fin film, stundtals riktigt rolig även om det nog saknas en en röst som ifrågasätter och ställer de lite svårare frågorna. Om vad man fått offra eller om det som tagits ifrån dem. Henrik Berggren sitter på en parkering i Frölunda, ser eftertänksam ut i en bil på väg in till stan och är sedan glad och stolt när han går Andra Långgatan fram i slow motion. Man får se gråa bilder från Hamnen. Containrar lyfts av kranar medan Henrik säger att deras föräldrar trodde på idéer som alla visade sig vara förljugna. Att dom själva sedan växte upp i något slags tomrum. Ännu en ansats till nåt slags ställningstagande. Jag känner igen mig i utgångsläget även om jag hållit Timbro skyldig till detta tomrum, inte de idéer min föräldrageneration präglades av. Men filmen fortsätter sväva på målet. I ett av konsertklippen från förra sommaren får han de främre raderna av gråtande flickor att tillsamman med honom knyta nävarna i luften och sjunga med - "I meet force with force and Fist, with fist". Hjärtat må vara kallt men åtminstone hårt. En arme av rinnande kajal.
Henrik menar i ett klipp när bandet snackar att han numera aldrig skulle våga gå klädd så som han gjorde på gymnasiet, då när allt startade. Då fnittras det lite i publiken. Någon annan i bandet påpekar att han ju faktiskt har vunnit den striden nu, att han är en förebild med sitt smink och sina stjärnor under ögonen.
Den långa ansatsen verkar vara över och vart det landat förstår jag inte riktigt. Är kontentan verkligen så svårgreppbar? Var det den stora segern? Jag vill tro att BD:s fankult handlar om något mer än rätten att i en hopplös värld och ett orättvist samhälle få drömma sig bort och däremellan våga stå för att man är väldigt ledsen och annorlunda. BD måste väl vara mer än någon slags avancerad självhjälpsteknik för tonåringar som gillar att fotografera? I "When We Where Winning" beskrivs de arbetslösa, och nedbrutna generationskamrater som inte längre har någon plats i detta samhälle. Jag har svårt att tänka mig att lösningen på problemet är att drömma tillbaka till de skimrande dagar när man ännu inte såg den dystra framtiden och saker fortfarande hände för första gången. Jag blir så nedslagen om Broder Daniel handlar om en knuten näve för rätten att med hjälp av självdestruktivt utlevande skapa sig en fristad och en plattform i ett fördömande samhälle, i stället för att faktiskt slå på det orättvisa system som spottar på de nedbrutna generationskamraterna. Är kampen alltid individuell? Den enhetliga klädkoden och attributen vittnar om något annat. Får man inte vara annorlunda ensam, så kan man här få vara det i grupp. Ganska snabbt borde insikten om att det slaget är vunnet infinna sig och nästa strid stå för dörren. Jag tror att det skulle behövas en Henrik Berggren som vägvisare även där och jag tror att densamme är rätt man för jobbet. Jag tror han är en klok person.
Något Broder Daniel verkligen har lyckats med är att sälja in idén om att de faktiskt står för något livsviktigt och vem är jag då att hävda något annat när jag uppenbarligen inte förstått. Henrik avslutar konserten förra sommaren med orden "Förväl mina barn". Ett välplacerat skämt som inte kan missförstås men ändå ger en indikation om att han vet precis vad han gör där på scenen, vad han står för. Dokumentären bygger på myten ytterligare och nästa vår kommer ännu en generation nysminkade BD-fans dyka upp på håltimmarna längs gatorna i stan. Gladare än någonsin varje gång de får ett tillfälle att höra något om de olyckliga idolerna som ju faktiskt inte heller verkar vara särskilt nedstämda när allt kommer omkring. Bara lite för mogna för att även fortsatt ge tonårsångesten ett ansikte.
Kanske har jag för stora krav på popartister av idag. Jag ställer inte sådana krav på mig själv när jag gör musik men då hävdar jag heller inte att min musik står för något som är viktigare än det jag försöker säga på andra sätt. Henrik Berggren hävdar i något som liknar ett ställningstagande att bra musik inte bara är infall av skickliga musiker utan avtryck av en själ. En ganska gängse uppfattning bland de som tror att god konst alltid härstammar från en olycklig och udda konstnär, utan annat ansvar än att återspegla sitt eget känsloliv. Broder Daniel är mer än så, de lyckas ju faktiskt med en helt unik röst spegla samhället från ett underifrånperspektiv. Jag hoppas verkligen inte att de slutar vid drömska tillbakablickar och fylleskrönor. Det är nu det är dags att utmana det förljugna på allvar.
Dagens NyheterSvenska DagbladetExpressenAftonbladetEtiketter: Broder Daniel
