Det är helg och sol och friskt i luften, har egentligen ingen lust att tänka på veckan som gått men hittade en lapp i fickan på mina arbetsbyxor. Den var nerklottrad med stödord och jag minns att jag gjorde det gömd och inlåst på toaletten i början av veckan på jobbet när allt kändes overkligt men ändå så greppbart. I en lucka i den värsta stressen när vi släcker ljuset och stretchar i sju minuter. Så som det kan bli med en kombination av hög arbetsbelastning och för många koppar kaffe. Ibland tänker jag att arbetstempot kan regleras med kaffe, särskilt tidiga måndagar. Naturligtvis är det tvärtom. Arbetsbördan verkar enorm och tiden knapp och man vet av erfarenhet att med en kopp till så kan händerna börja arbeta av sig själv medan man själv kan registrera det hela några centimeter ovanifrån. Knepet är att tvinga händerna framåt mot sorteringsfacken innan man egentligen vet var de ska och efter ett tag märker man att ögonen och händerna kan kommunicera utan att belasta hjärnan nämnvärt. Minnet sitter fysiskt i händerna men överintaget av kaffe får man betala senare på kvällen eller senare i veckan när det känns motbjudande att gå in i det stirriga tillståndet och man får svårt att sova. Denna måndag tänkte jag på detta så familjära men vardagliga rus som mitt eget och hur jag delade det med andra. Hur många liter som egentligen krävs för att först ta oss fram och tillbaka med allt tungt vi ska bära och sedan in i ett nytt rus över helgen som vi älskar och sedan stå där glada att se varandra igen måndag morgon. Vi tillåter några suckar och kan låta varandra vara ifred några timmar men förr eller senare är det fredag igen och då är vi dömda till att vara de lyckligaste i världen. Dyrkar vi fredagen så är det därför att den dyrkar oss, det har inrättats så. På det förra postkontoret jag jobbade, för några år sedan, pratade man bara fotboll. Här är det nästan bara musik som folk verkligen bryr sig om. Jag har svårt att hänga med i svängarna. Olika remastringstekniker, Coltrane, Yes-skivor på ebay och sedan hur antikens ideal och mytologi märks i nutida medelhavsmetal. Hur skulle jag någonsin kunna hänga med när jag inte ens förstått varför jag alltid glömmer bort namnet på det jag älskar och åtrår. Varför jag älskar ansträngningen mer än resultatet men högst av allt resultatet av en speciell sort ansträngning som jag inte kan sätta fingret på utan att bli patetisk. Istället börjar jag prata om hästhoppning ur ett klassperspektiv och lovar av bara farten någon att om jag skaffar barn ska de aldrig få spela hockey. Undrar för mig själv varför jag plötsligt står och ljuger. Måste man inte först spela en hel del hockey för att förstå sig på livet på det sätt som jag tror mig göra? Är det kanske fel anledning att skaffa barn, den att man tror att man skulle ha något att lära dom om sina egna tillkortakommanden?
Dessa tankar och händernas mekaniska letande bryts sedan häftigt av en plötslig svindel och man inser att det bara är den stora bullriga fläkten i taken som tystnat och att man plötsligt hör sina tankar och förstår att man jobbat sig svettig och att hjärtat bultar mer än man trott. Sedan går man ut i kvarteren och får innesluta sig i en talbok eller om man orkar något glatt program på P3. Hanna Fahl i radiostudion är glad varenda dag men ibland tramsas det lite väl mycket och jag känner mig gammal. Ibland, vissa dagar, får man en andningspaus när man får ge sig ut i trafiken i en postbil. Svänga runt på sina egna små genvägar runt husen. Bäst är det när det regnar och arbetsbördan är så stor att det kvittar hur lugnt man tar det, det kommer ändå aldrig bli någon chans att vila innan man kommit hem och kan slå på studio ett och hoppas att dom pratar om något riktigt ointressant så man kan få somna en stund med öppet fönster. Radiosändningarna i bilen bryts av en långsam och nervös trafikinformatör som på klumpig göteborgska hastar sig igenom olika olyckor i morgontrafiken. Det märks att han bryr sig och jag gillar att han blir så nervös av olyckor och bilköer. Jag tänker att detta är min bästa tid på dygnet. När studenterna sover. Ibland spelar dom en riktigt oväntad och bra låt på P4 och sällan blir jag så lycklig som när det händer i postbilen. Jag kan komma på mig själv med att av slentrian längta till havet. Jag som inte ens gillar havet.
På kontoret finns dom som jobbar som om det gällde livet och dom som försöker se nyktert på det hela och ta det lite lugnt. Det är så klart olika med alla, inga riktiga kategorier. Vissa tror sig nog kunna ta sig härifrån genom hårt jobb och oresonligt slit. Det är något som inte går. Möjligtvis kan man hantera sig själv på detta sätt. Hålla någon tanke borta och kämpa sig till ett visst förtroendekapital oberoende av sociala relationer och förtroenden som ju för vissa kan te sig så ohanterliga. Vissa människor verkar betrakta hela livet som en enda lång och pågående domstolsförhandling där dom ständigt måste anföra bevis och vittnen för att bevisa sina personliga oskuld samtidigt som dom insinuerar att alla andra borde skämmas för att dom inte är likadana. Jag retas ibland och jobbar extra långsamt och fumligt när någon är i närheten. Jag vet att vissa inte riktigt kan hantera det utan helst skulle vilja fräsa och tillrättavisa mig men eftersom jag vet hur man spelar med dåliga samveten och tacksamhetsskulder så låter dom bli. Sedan på fikarasten är det så trevligt. I bland är det tvärt om när jag känner mig svag och otillräcklig, då jobbar jag hårt för att visa att jag är någon att räkna med även om nu ingen riktigt gör det. Sedan kan jag med fasa märka att jag nog blivit likadan själv någonstans där inne. Jag skulle aldrig släppa lös det, men arbetsilskan är något jag har latent och som man måste hålla tillbaka åtminstone inför de nyanställda och oförstörda.
När sommaren är slut märker man vilka som blir kvar. Några pratar alltid om att börja studera och några blir ändå alltid kvar ett år till. Sommarvikarierna försvinner till sina universitetsprogram, någon enstaka blir kvar och verkar nöjd och glad för det. Cheferna kommer från semestern och det blir stramare och hurtigare språkbruk och nya begrepp och förkortningar på informationsmöten på eftermiddagarna. Nya besparingar och fler 11-timmarsdagar. Folk suckar och facket suckar. Facket är allt vi har och de nya orden och de ständiga informationsmötena är det cheferna har. Sen har dom så klart makten och sitt eget fikarum med bra luftkonditionering och riktig kaffebryggare också. Vi har vår fredag tillsammans, men lördagarna och söndagarna vet man mycket lite om. Dom går så snabbt och ska räcka till så mycket så att allt riskerar att bli en enda urblekt röra om man inte andas ut och försöker glömma måndagen så snabbt som möjligt. Detta kräver noggrann planering. En kollektiv glömska följt av ett kollektivt rus. Jag har svårt att skilja dem åt.
