Always a new thing

På fredag spelar jag på Skjul Fyra Sex nere vid älven i Majorna. Koloni arrangerar och kinesiska Chui Wan är kvällens huvudattraktion.
Läs mer här:
http://www.facebook.com/events/222203717922693/

Jag passar även på att släppa ett mixtape med ny musik. Det är låtar jag jobbat med i vinter och som behövde komma ut lite snabbt innan våren.
Premiär på Throw Me Away:
http://www.throwmeaway.se/mixtape/erik-de-vahl-riches-of-the-poor/

What the fuck is life if it's not personal?!

Några månader innan jag får ett fint erbjudande om en spelning på Moderna Museet får jag ett mail från någon annan. Någon jag inte känner eller hört talas om som skriver att jag kan få en spelning i Stockholm "om jag tror att jag kan fylla stället". Jag har blivit dumpad bakvägen av två bokningsbolag, försvunnit från deras hemsidor efter en stunds tystnad. Sedan inte spelat live på allvar på många år. Två låtar på en invigningsfest för Embassys lokal på Älvsborgsgatan är allt. Ändå händer det konstigt nog ibland att jag tror att jag är någon. Någon som inte ställer upp på vad som helst. Jag vet att jag inte ställer upp på vad som helst. Där finns det empiri. Däremot har jag i efterhand lite svårt att urskilja mina urvalskriterier. Varför lät det som en bra idé att tacka ja trots att de berättat att de inte hade någon ljudtekniker men kanske skulle kunna fixa ett PA? Eller att jag skulle spela en låt på slutet på en Quiz-kväll ingen hört talas om på ett kafé som knappt fanns? Antagligen var det väl någon sorts magkänsla som avgjorde. En magkänsla som bevisligen inte går att lita på. Listan skulle kunna göras lång och otrevlig. Handla om pengar jag aldrig fick, otrevliga ljudtekniker och klubbarrangörer som blivit kvar på förfesten. Jag har alltid tagit det mesta på lite för stort allvar för att inte bli sur och spelar man själv, utan något band att dela fram- och motgångar med, tar man såklart allt personligt. Vad är livet om det inte är personligt? Som okänd artist förväntas man betrakta varje erbjudande som en utsträckt hand i karriärtrappan och det är ganska svårt att se skillnad på vilka som bara behöver ett namn att sätta på affischen och vilka som verkligen gillar det man gör.

Mycket har förändrats sedan jag släppte mina första skivor. Då fick jag förfrågningar om fanzine-intervjuer och märkliga skogspromenadsspelningar. Nu handlar mailen istället om att man vill ha betalt för att sköta min PR i USA. Tydligen ska det betalas till någon i varje världsdel där man vill bli omskriven. Gärna innan man ens släppt sin första 7-tummare. Inte så märkligt, men dyrt och en smula osmakligt.

Jag har tidigare skrivit om mina första spelningar i Göteborg. Utan riktiga låtar eller scenvana skaffade jag en looppedal och fick följa med Jens Lekman på Sverigeturné 2004. Han hade precis slagit stort och fyllde de flesta ställena. Storan, Södra teatern etc. Det var en chans för bra för att avstå, trots att jag visste att jag inte skulle göra mig själv rättvisa. Ibland gick det bra ibland riktigt dåligt. Min bästa spelning gjorde jag i Sandviken. Den sågades fullständigt i lokaltidningen. Beskrevs som oljud om jag minns rätt. Service var ett kaxigt sällskap då. Var man skeptisk och hittade något att kritisera så gjorde man ivrigt det. Min mammas sambo som försörjt sig som trubadur hälsade på telefon att ett bra gig i regel betydde två nya spelningar. Så länge det rullade in fick man vara nöjd. Jag var alltid fast övertygad om att de som bokade mig gjorde det just därför att de missat mina tidigare spelningar men blev alltid lite för smickrad för att säga nej. Det kändes som om mina spelningar snarare betydde stängda dörrar och ångest, särskilt när det gått bra men ingen verkade förstår det. Alternativet var att jobba timmar på CityMail i Bergsjön. Inte heller det särskilt bra för självkänslan.

Några år senare spelade jag innan Mark Kozelek i Malmö. Ljudteknikern hade skinnväst och brydde sig inte om rundgången. En kompis berättade efteråt att sången knappt hörts men Mark var så himla snäll och trevlig. Satt i soffan med en alkoholfri öl i handen och skällde på ljudteknikern från scenen senare. En kille från Cardigans som hängde i logen tittade skeptiskt på det gamla tygfodralet som jag packade ner gitarren i och sa åt mig att skaffa ett riktigt case. Precis ett sånt råd erfarna musiker ger till unga, mindre erfarna. Spelningen kvällen innan i konserthuset i Göteborg hade varit så himla fin. Antagligen peakade min karriär just där för Malmöspelningen var en katastrof. Det kändes helt bortkastat att köpa ett ordentligt case till gitarren efteråt. Jag hade dessutom gått back på spelningen. Bokningsbolaget betalade varken resa eller boende men hade gladeligen hjälpt mig boka resa och hotell som visade sig bli dyrare än det utlovade gaget. Jag stod listad på bokningsbolagets websida några år till och togs bort först efter att jag bett om att få fribiljett till Way Out West, precis som deras övriga artister. Det fick jag och den biljetten var nog värd mer än något av de små gager jag någonsin lyckats få.

Vägen mot det långa uppehållet med spelningar från 2009 till nu kantades sedan av trötthet och ointresse. Är man lite blåögd kanske man kan tro att små konsertarrangörer, indieklubbar och liknande skulle ha mer hjärta och mindre kontantströmmar att ta hänsyn till. Det krävs inte att folk lovar mer än dom kan hålla många gånger för att man ska sluta tycka att det känns kul. Särskilt om man är realistisk och inte tror att det stora genombrottet står bakom hörnet. Nu känns det däremot kul igen. För första gången på länge. Spelningen på Moderna Bar gick bättre än jag vågat hoppas på även om ljudet var sådär p.g.a. stressig soundcheck och jag var lite ringrostig i allmänhet. Fick ett mail med en "fältinspelning" från publiken och om man bortser från att jag inte riktigt lyckades överösta barsorlet kan man lyssna på det här. Själv tycker jag inte helt illa om bakgrundssorlet trots allt. Hoppas på fler spelningar inom kort.

DIY

I dagarna kommer Kristofer Anderssons bok DIY ut på Modernista. Jag är en av många som intervjuas i boken som antagligen åskådliggör ett brett spektra av tankar och idéer kring kultur och kulturutövares roll Sverige. Själv ger jag i intervjun (som jag inte läst i slutgiltig version) uttryck för en ganska pessimistisk syn på kulturens duglighet som politiskt metod. Kanske skulle jag behöva utveckla vad jag menar. Förhoppningsvis kan det ändå duga som motpol till de som vill förhärliga de nya driftiga, affärsmässiga karaktärsdrag som numera finns i sortimentet för den moderna kulturarbetare som med rätta tycker att de gamla konstnärsmyterna känns mossiga.

Bloggen Ny musik för hållbar utveckling uttrycker viss skepsis mot att begreppet DIY fått ge namn åt boken som gick under arbetsnamnet FAS 4:
 http://nmfhu.wordpress.com/2013/01/28/de-tre-finaste-bokstaverna/
Det kanske inte är märkligt om det höjs ett och annat ögonbryn och tragglas en och annan tes i sammanhanget. Visst kan man behöva försvara DIY-begreppet från att bli allmängods och helt tappa betydelse. Men vilken debatt som egentligen behövs vet jag inte. Jag har ju inte heller läst boken. Skriver några ord ändå. Mest för att jag har lust och för att det var längesedan.

Jag har en del betänkligheter kring det här med att "gå sin egen väg" och möjligtvis sätter jag dessutom mindre tilltro än brukligt till den politiska sprängkraft motkultur kan ha i ett samhälle som i övrigt präglas av konflikträdsla och ideologisk självgodhet. Utan en politisk rörelse att befruktas av riskerar DIY-kulturen att bli hemslöjd. Därför känner jag mig ganska ointresserad av att ta strid om vem som har rätt till begreppet.

Ändå tror jag att vi tillsammans med en slagkraftig vänsterrörelse behöver en motkultur som kan skapa frizoner från förtryck, diskriminering, snålhet, och enfald. Hur och var den uppstår går kanske inte att förutspå, förhoppningsvis där den bäst behövs. Alltså inte på reklambyråerna. Att lita till egna krafter måste självklart vara centralt om man vill sätta sin egen agenda, ändå känns det så himla viktigt att förstå de egna krafterna som en kollektiv process. Vill man på allvar skapa en arena för kritik eller tar man närmsta väg upp på scenen?

Själv har jag med mina hemsnickrade skivsläpp aldrig varit i närheten av något annat än påtvingad småskalighet och utanförskap. Aldrig förmått något väsentligt utanför den faktiska musik jag lyckats färdigställa och ge ut. Kanske är det därför det känns problematiskt för mig att utmåla DIY-metoden som politiskt högstående. I själva verket skulle jag behöva all hjälp jag kan få för att de kommande tio år inte ska bli samma narcissistiska djupdykning som de tio jag snart avklarat. Att släppa cd-r-skivor har aldrig haft ett egenvärde för mig utan helt enkelt det enda som stått till buds när vattnet runnit lite för fort under broarna. Självklart handlar det om val jag gjort. Vilka normer och värden jag håller närmast hjärtat. Hyllandet av det småskaliga har aldrig varit ibland dessa. Ärlighet och konsekvens har det.

Hur långt ifrån den marknadsekonomiska infrastrukturen och det kapitalistiska samhällets ramverk motkulturen ställer sig riskerar i slutändan att bli en fråga om estetik. Vad vill man signalera? Masslinje, punk , exklusivitet eller god smak? Vill man bygga sig en bubbla eller slåss på huvudstråken? Den dag man på allvar lyckas bryta sig in i politiska stridsfrågor är det ganska oväsentligt var man började, så länge man tar makten över sina egna ord. Med detta sagt ser jag fram emot att läsa boken.

15/2 Moderna Bar

Jag gör någon form av live-comback på Moderna Museéts Moderna Bar i februari. En exklusiv spelning i den mening att jag inte spelat live sedan 2009 och inte har några fler datum inplanerade i nuläget. Den här spelningen verkar vara något för mig. Tror du den kan vara något för dig så kom dit.

Vila i frid 2012

Höst

Mitt andra släpp i år, kassetten "121012" på Zeon Light Kassett, finns fortfarande att köpa via Bandcamp här:
http://zeonlight.bandcamp.com/

Gaffa gav den sex stjärnor och Throw Me away skrev fint:
http://gaffa.se/recension/65689 
http://www.throwmeaway.se/konsumentupplysning/ett-annat-vahl/

 Här är en fin video av Michelangelo Miskulin. Låten är en tolkning av David Sylvians "A Fire In The Forest"

På söndag 4/11 kl 12:55 på P4 kan man höra min nyskrivna barnlåt för Kusin Vaken! Två låtar med Nina Ramsby och Oscar Danielson har redan sänts. Tips till alla med barn:
http://www.ur.se/Produkter/171210-Barnlatar?q=Barnl%C3%A5tar 

Senare i november sänds "Shakespear close-ups" på SVT 2. Det är en serie Shakespearmonologer i Utbildningsradions regi. Jag har bidgragit med musik.

Festivalsommaren

Första föräldraledigheten börjar gå mot sitt slut och jag bestämde mig för att försöka göra det bästa av situationen och kvickt få något gjort mellan varven. Fem låtar jag gillar och brukar spela för mig själv och så snabba ryck innan min dotter vaknar och protesterar mot småmorden. Det blev en femdagarsfestival som alla utom vi två missade. Var man en av de som missade det hela finns det dokumenterat nedan. Men man får helt klart se hur länge videosnuttarna får vara kvar. Det är ett gäng helgerån.

Skivsläpp 6.0

Min skiva släpptes på en måndag. Sent på kvällen den efterföljande tisdagen fick jag och min sambo ringa en taxi och åka akut till kvinnokliniken på Östra sjukhuset. I några timmar stannade tiden. En välbekant och uppfordrande smak av undantagstillstånd i munnen och en malande beslutsamhet att inte tänka, inte just nu.  Det hade kommit blod, alldeles för tidigt och när jag ska googla efter nummer till taxi är det som om jag glömt hur man gör.  Sitter paralyserad. Vet inte vad jag ska skriva.

Sedan i taxin har jag hunnit få på mig ett par rena strumpor men i övrigt är det kaos. Jag kramar Lisas hand i baksätet men säger inget. Jag undrar om chauffören verkligen vet var vi ska, förstår inte varför han lyckas pricka in vartenda jävla farthinder i centrala stan, men tankemantrat i huvudet säger mig att han ändå är en bra man, han är den bästa taxichaufför vi har och han håller tyst och kör framåt, gata för gata. Minut för minut. Jag ser att Lisa har svårt att hålla paniken tillbaka. Jag tänker att just nu vet jag ingenting och att det är en märklig känsla. En känsla som hör hemma i en taxi i en sovande stad, mitt i natten.  Försöker förgäves kapsla in all ovisshet i något tappert. I natt kan vi ha ett litet ofärdigt barn i famnen. Det eller inget alls. Det sista hon sa i hallen var att om barnet har dött nu så tar jag livet av mig. Sammanbitet. Jag vågade inte fråga mer. Hon brukar inte överdriva och barnet hade inte rört sig på flera timmar.

Nästan exakt en vecka senare föds vår lilla dotter, flera veckor för tidigt. Något helt otroligt så klart. Som en arbetsseger efter en vecka på ett gammalt grått sjukhus. Med sjukhusmat och ständigt skiftande ansikten och förhållningsorder. En liten batteridriven radio och pulverkaffe med en skvätt mjölk från personalrummet på kvällarna. Jag kan smita ut och köpa morgontidningen på pressbyrån och får sova på en utfällbar gammal träsäng. De sista beställningarna på skivan hade jag faktiskt redan hunnit posta. Den blev slutsåld kvällen innan.  Planen för våren var tight, men inte riktigt så tight.

Jag hade velat släppa den här skivan lite mer på riktigt. Kanske på 10-tums vinyl, kanske göra en video. Kanske planera några spelningar. Men alla kansken drog ut på tiden och det fanns inte många val kvar att göra till slut. Jag började ledsna på allt med skivan och barnet skulle komma under våren. Att släppa en liten limiterad cdr-upplaga var alternativet som stod till buds. 58 exemplar eftersom det var så många plastfickor jag hade kvar i förrådet sedan tillverkningen av "Oh! My Spine" från 2007.

 Det var den av mina skivor som varit mest framgångsrik. Före den gick det uppför, efter den gick det utför. Inget fel med det. Berättelsen om framgång är så oerhört uttjatad. Min förra skiva skrev SVT:s PSL om. Det föranledde att koncernens interntidning (som antagligen når ut till fler läsare än samtliga musikbloggar som skrivit om mig genom åren) skickade en journalist som tyckte att själva faktumet att "Sinding-Larsen" gillat min skiva var en bra vinkel för en artikel om mig. Jag försökte säga bra saker och artikeln blev ok till sist, men berättelsen är så intetsägande. Några av mina äldre arbetskamrater kunde bara se historien om framgång när de bläddrade i tidningen. Utan att ha en aning om hur min musik lät sa någon övertygat till mig att nu kommer det bara gå uppåt. Läste ingressen, log och dunkade mig i ryggen.  Någon var märkbart stolt över att känna någon som varit med i tidningen och började rabbla andra musiker han stött på genom åren. Afzelius som hunnit dricka så mycket rödvin under den korta tid brevbäraren tittade in.  Bruno Bran som spelade som en gud på pianot när man satt och vilade i trappuppgången och sedan den där nye. Gilbert på Blåsut. Som varit på TV och var en jävligt hygglig grabb. Den skivan skulle man skaffa. Berättelsen om Framgången och berättelsen om Musikern som jag skulle fogas in i. Förståeligt men lite obekvämt. Varför just jag liksom.

Jag hade gillat tanken på att El Perro Del Mars replokal fanns i källaren under kontoret. Ibland såg jag henne gå in genom dörren bredvid garaget när jag cyklade ut med postcykeln. Hon kände inte igen mig. Jag delade ut post till både Ideal och Woody West på Karl Johansgatan den sommaren och nämnde Gilbert stod ofta utanför studion vid Kusttorget och pratade i mobiltelefon när jag krånglade ut den överlastade postcykeln genom dörrarna från Majviken. Jag hade gillat tanken på att ha gett ut ett par skivor som fått hyfsade recensioner av hyfsade recensenter men nästan ingen lyssnat på. Ingen kände igen mig och det nog var deras problem. Tyckte av någon anledning att det var jag som satt med alla bra kort på hand. Jag har alltid haft alldeles för bra självförtroende när jag fått vara ifred. Men jag berättade nästan aldrig för någon att jag höll på med musik. Om någon var tillräckligt intresserad för att fråga så svarade jag, men det kändes alltid obekvämt och fånigt.

Artikeln i interntidningen var något helt annat. Framgången skulle manifesteras, hur obetydlig den än var. P3 hade spelat en låt, "Sinding-Larsen" gillat. Jag hade föreslagit att dom skulle skriva om hela kontoret istället. Vi var väldigt många just då som spelade i olika band på fritiden. Jag var långt ifrån unik och jag tyckte så klart att historien om kollektivet skulle vara intressantare. Men nu hade "Sinding-Larsen" gillat just mig så det gick inte att ändra hur som helst. Framgången ska visas upp i sin självgenererande cirkus.

Ni vet. Någon la upp en video på Youtube och nu skrattar dom i grannkommunen. Någon blir så populär att andra måste få veta. I tidningen kan man skriva om att någon varit med i TV och i TV berättar man hur galet det var när någon ringde från en tidning i utlandet. Kanske fick man träffa en gammal idol som var precis som vem som helst, kanske kan man antyda att man numera känner andra som varit på TV.  Billig journalistik, tomma sagor. Det där har jag aldrig upplevt, så klart. Men det genomsyrar ju hela medielogiken.

Skivan jag släppt kunde verkligen inte leva upp till några förljugna framgångssagor. Den sågades i Groove och jag kunde för allt i världen inte förstå vad som förmått mig att skicka ett recensionsex till just den tidningen. Många verkade intresserade men skivan var nog inte tillräckligt bra. Synd, men ingen katastrof. Själv har jag ofta uppskattat medelmåttiga skivor minst lika mycket som riktigt bra. Jag gillar kontrasterna, snedstegen och missräkningarna. Särskilt mina egna. I recensioner framställs det ofta som något negativt om en skiva av någon anledning inte är lika bra som någon annan. Ändå är det nästan alltid sågningarna som lyckas säga något som känns, något som biter. Ur ett samhälleligt perspektiv borde det såklart vara mycket intressantare att skriva om varför merparten av all musik som släpps knappt hörs. Vad som driver alla kulturutövare att fortsätta göra medelmåttiga saker och tänka halvfärdiga tankar. Trots att man riskerar att sågas med fotknölarna. Man får aldrig veta varför alla lovande artister i tidningarna inte höll något av vad som lovades. Man reder aldrig ut vem det egentligen var som lovade vad, och vad det blev i stället. Jag gillade att gå runt där på Karl Johansgatan med postcykeln och inte lova ett skit. Åtminstone inte mer än att aldrig försöka vara någon annan.  

Det gick några år och att den här skivan till sist nödvändigtvis skulle bli släppt i ännu mindre upplaga och med ett ännu sämre utgångsläge än den förra, tyckte jag kändes passande. Den var ju i sig ingen solskenshistoria. Motgångar av olika slag skulle kunna bli en kongenial inramning till en sista skiva. Jag lekte med tanken på att med någon slags privat ceremoni gravsätta den, men det kändes uppstyltat och kokett. Tanken på att lägga av är bara fånig. Skivan måste ut. Jag tyckte nog egentligen också att den var lite för bra för att omedelbart falla i glömska. Hade min pappa ägnat året innan jag föddes åt ett projekt som föll i stöpet hade jag nog velat att det bevarades på något sätt, tänkte jag. Min dotter skulle kanske bli ledsen om hon senare fick veta att skivan inte kommit ut p.g.a. henne. Omständigheterna faller ju alltid över oss. Tänkte att den här skivan kunde få falla till marken så att jag kunde ägna resten av livet åt att vara en bra pappa istället. Börja träna och läsa. Sluta älta.

När man släpper en skiva i få exemplar, numrerade och hemgjorda, riskerar man en del. Man blir ointressant eftersom man uppenbarligen inte kommer vara en referenspunkt för särskilt många fler än det lilla hundratal som engagerar sig. Andra vill få det till någon slags elitism. Att man verkar provocerande nöjd med att bara presentera sin musik för de som verkligen är intresserade. Att man inte skickar recensionsex till medelmåttiga recensenter är kanske opassande. Kanske tror man sig vara lite finare än alla dom vars högsta dröm är att slå igenom och komma ut på andra sidan. Som om man inte ville få beröm och betalt. Som om man inte ville förnedra sig för få en chans att vara med på riktigt.

Det sista man riskerar är så klart att uppfattas som patetisk. Patetisk som inte bara lagt ner de fåfänga försöken att släppa skivor, trots att musikbranschen visat ett så kompakt ointresse för det man håller på med år efter år. Just den risken är kanske den svåraste att parera på annat sätt än med en omfamning.

Jan Gradvall, Dagens Industri: Erik de Vahl - Spring 2012
Kristofer Andersson, Throw Me Away: Rädslan för ett farväl
Simon Henry, The Youth Collective: Erik de Vahl - Spring 2012 
Strambergare:  Erik de Vahl - Spring 2012

26/3

Hur jag än försöker hitta på nåt intressant att skriva om den här skivan kan jag inte komma ifrån att det känns onödigt och konstlat. Men man behöver kanske inte låta bli bara för att det är onödigt.
Jag försökte göra något jag tyckte var viktigt men misslyckades. Gång på gång. Jag hade inte tid. Jag kunde inte koncentrera mig och fick ont i olika delar av kroppen. Molande smärta i knän, huggande i ryggen. Inga konstigheter men ibland blev jag så fruktansvärt arg. Jag var inte van vid att vara så arg. Det tog på krafterna. Jag tänkte att jag skulle kunna berätta om allt, men jag orkade inte. Eller så kunde jag inte. Jag är ju inte någon musiker, men jag är knappast något annat heller. Klarar inte vad som helst. Den här skivan var aldrig särskilt viktig men nu är den det. Den var vad som blivit kvar när det började bli vår och man kunde tänka på annat. Att det blir lite konstlat är inget att göra någonting åt.



Skivan släpps i fysisk form i 58 ex. 26/3. På en måndag alltså. Sedan tar den slut och det kommer vara skönt, för jag har egentligen inte tid med det här. Inte just nu.
Look släpper digitalt samtidigt.

Det är min sjätte skiva om man räknar så som jag gör och den är inte för kort men inte särskilt lång.

limited and numbered

RELEASE DATE: 26/3 2012
PRE-ORDER: 23/3
BUY LIMITED AND NUMBERED CD-R
58 COPIES, 100 SEK
http://www.erikdevahl.com/

DIGITAL / DOWNLOAD AT LOOK 26/3:
http://openbiz.tumblr.com/

Pretty Things

Lyssna och ladda ner: http://looklook.at/look14.php
Singel från från kommande album.

2011-03-10

Skuggvärjan by edvleaks



Drop-in tid, vårdcentralen
Sköterskan öppnar dörren 20 minuter försenad.
- Akademisk kvart, fnyser en som väntar före mig i väntrumssoffan.
Jag har varit hemma en vecka och måste komma ifrån rastlösheten, kanske börja se de goda i det onda men sen är jag alltid motsägelsefullt rädd för att det onda ska försvinna, när jag går till läkaren. Att jag ska sitta där och bli ifrågasatt, kanske tvingas simulera för att vara rättfärdig. Det har hittills aldrig hänt och nu gör det tvärtom ondare än någonsin i ryggen.

Före mig sitter en 35- årig kvinna, kanske från balkan, lätt brytning, grov göteborgska, Efter mig kommer en man som ser ut att vara minst 10 år äldre men de känner tydligen varandra sen gammalt, de börjar prata om gemensamma barndomsvänner.
Han går spastiskt men det beror på inflammation i foten. Kanske. Det säger han i alla fall. Han rabblar olika smärtstillande.
- Man får inte stoppa i sig för mycket.
- Efter olyckan fick jag starka grejer, säger han och håller upp handen så alla ser.
-Var som förlamad i två fingrar på höger hand, men sen flyttade det sig till den vänstra. Konstigt va?

Han drar fram mobiltelefonen och börjar visa bilder på sig själv som liten för kvinnan.
- Du såg ju ut som en flicka med det håret säger hon och skrattar hjärtligt.
- Men jag gillar inte gamla bilder, det blir mycket tankar då.
- Men kolla kvalitén, det är en jävla bra zoom säger han. Kolla vad skarpt det är.
- Kan du kolla film också, frågar hon.
- Ja, den har allt, säger han och fäller elegant ihop den med en överdrivet snabb och bred rörelse med hela överkroppen. Han har långt hår i hästsvans.
- Bor du kvar?
- Ja, säger hon, men jag bodde i Kortedala. Kalendervägen och sen Siriusgatan. Nu bor jag på Marklandsgatan igen.
- Jag har balkong mot väster säger han. Men det är fint i Kortedala också, Jag kör där med taxin, hittar överallt i Bergsjön
Hon knäpper upp kappan. Säger att hon skulle behöva en mindre lägenhet nu.
Han svarar att en gång dejtade han en tjej med en egen lägenhet på Linnégatan.

Jag hör mer än jag borde höra. Hon letar ny lägenhet men det är svårt att hinna med internet.
- Upp på morgonen och träna och ta hand om mamma och sedan jobbet...
- Du har ju bra arbetskamrater i alla fall, säger han
- Ja, och sen dom jag känner från från DHL de kommer förbi när dom kör i huset, Sanna och Martin du vet.

- Det är inflammation i armbågen, säger hon, på båda sidorna. Det är när man scannar sedlarna i kassan.

Jag har inflammation i ryggen skulle jag vilja säga, för att få vara med, men jag sitter för långt bort och är inte med i deras diskussion. Jag känner ju inte dom. En sliten taxichaffis, en sorgsen snabbköpskassörska och en bruten brevbärare med för mycket att tänka på. Och så inflammation. Jag undrar om det alltid är såhär mycket inflammation i väntrummet på morgonen. Det måste finnas så många som oss. Så många med inflammation och lite för mycket att tänka på.
Dom fortsätter prata om borgarregeringen som vill att folk ska jobba till 70. De höjer rösten lite mer än vad som är kutym i institutionens väntrum, En pappa med sin dotter blänger menande.

Jag hatar institutionen för att den ljuger. Den ger anvisningar, streck i golvet att följa och ett sken av tydliga spelregler. Ändå lämnas man alltid ensam i ett anonymt väntrum utan en jävla aning om man hamnat rätt. Hör läkare tala högt om sina patienter i telefon med öppen dörr, eller folk som lyckas tränga sig före in till sköterskan, Förvirrade gamlingar som inte vet om de är på väg in eller ut och själv blir jag med all tydlighet inklämd hos läkaren när pappan och dottern före mig ska till labbet för blodprov.
- Kom tillbaka hit sen, säger den stressade läkaren till dom och ropar in mig.
- Ta av dig, säger han så fort jag nämner ryggen. Jag tar av mig tröjan och börjar förklara men han talar i munnen på mig.
- Byxorna också.
Jag tystnar. Han börjar klämma och dra. Lägger mig ner. Inget gör ont.
- Men det gör ont när jag rör mig, säger jag
- Det är muskulärt konstaterar han.
- Vad jobbar du med?
Han skriver ut starkare tabletter.
- Du måste träna.

Jag ber om sjukintyg till chefen och han börjar knappra, säger någon mening allmänna råd om ryggont och arbetsliv ut i luften med jämna mellanrum. Jag är tyst. Jag får vad jag vill ha.
- Blir kanske svårt för dig att hitta annat jobb nu, när det gör ont, säger han och jag förstår först inte om han talar om mig.
- Men jag är fast anställd, säger jag efter att tänkt några sekunder.
- Jag ska till företagsläkaren nästa vecka, de var fullbokade.
Han stannar upp i en rörelse och skakar av sig tanken som om jag sagt något helt irrelevant.
- Bra, då verkar det som om din arbetsgivare tar dina problem på allvar och kommer hjälpa dig att jobba förebyggande i fortsättningen.
Han rabblar som ur en handbok och jag tar på mig kläderna, orolig för att pappan och dottern ska klampa in igen, medan jag står halvnaken.

Apoteket har privatiserats sedan sist. Förvirrade åldringar får förklarat för sig att det inte längre fungerar som förr, med faktureringen och med recepten. Någon stackare har satt sig på fönsterkarmen när stolarna tagit slut. Jag får inte den medicin jag fått recept på.
- Vi har inte i lager, du får från en annan producent med samma innehåll, säger hon och jag orkar inte ens fråga om det blir dyrare då, om dom bara ska sälja sitt eget nu. Det finns så mycket man skulle kunna vara arg på. Jag funderar en kort stund på att välja glädje. Låter bli.

edvleaks

He Won't Fail You by edvleaks

2006 reste vi med "Pastors For Peace" i en skraltig gammal skolbuss från New York, genom USA, ner genom Mexico och sedan vidare över till Kuba för att bryta blockaden och lämna över insamlat skomaterial, medicin och annat som ligger under embargot. Vår buss, som var en av 10-15 som sammanstrålade vid gränsen, var fylld av tonåringar från en progressiv befriendeteologisk kyrka i Harlem.

Vi reste trångt och varje kväll kom vi till en ny stad där lokala grupper välkomnade oss i församlingshem, kyrkor eller möteslokaler, där vi höll möten. Vi fick sedan dela upp oss och övernatta hemma hos amerikaner som av olika anledningar var solidariska med Kuba eller åtminstone emot USA:s blockad mot grannlandet. Spännvidden var oerhörd och täckte allt emellan ensliga grovhuggna sjöman med fackligt engagemang till högkristna förtidspensionerade statstjänstemän i svinrika medelklassghetton som ställde upp endast för att deras församling beordrat det.
I New Orleans hamnade vi mitt i gräsrotsorganiseringen för att rädda de fattigas landegendomar i de förstörda områdena. Fortfarande ett år efter översvämningen var förödelsen ofattbar och bilvrak stod uppstaplade efter vägarna. För oss var det en spännande och viktig resa men för amerikanerna var det mycket mer på allvar. De bröt mot lagen när de som amerikanska medborgare besökte Kuba och behandlades tufft när de återvände, något år tidigare hade bussarna till och med beskjutits när de passerade Miami.

Jag försökte spela in ljud från resan med mikrofonen Lisa hade med sig för att göra intervjuer. I Charleston, South Carolina lyckades jag i smyg spela in kören som är samplad i låten. Vi hade ett solidaritetsmöte på ett museum och i slutet gjorde de en mäktig entré när de tågade in, uppklädda direkt från en begravning, och sjöng den här låten. Jag slet länge med att få till nåt av den men tyckte inte att jag lyckades göra den rättvisa. Detta är i alla vad det blev.

Jag kommer framöver att lägga ut lite gammal musik jag spelat in genom åren men som inte riktigt kommit till användning. Senare i år kommer ett nytt släpp.

Red Sleeping Beauty

Erik de Vahl - Red Sleeping Beauty by erkdv

Open Business