Entreprenörskap

Entreprenörskap är verkligen något av det värsta jag vet, åtminstonde när det ses som en personlig egenskap eller dygd. Den intervju med mig som finns i tidningen Ondskan verkar kunna ge intrycket av att jag tycker att kulturutövare bör göra sig självförsörjande och oberoende. Att jag tycker att man ska sluta gnälla. Se t.ex. här och en jättedisskusion här.
Detta är helt fel. Jag älskar gnäll och tror inte att vi någonsin kan bli oberoende. Tvärtom måste vi inse att konst och kultur alltid på något sätt förhåller sig till samhället och att det är naivt av oss som håller på med olika konstformer att tro att vi någonsin kan bli autonoma. Det jag egentligen vill poängtera är att vi som är lönearbetare har en självklar rätt att agera som kulturutövare och att vi måste våga ta plats. Framförallt måste vi våga "gnälla".



Helgen har förövrigt varit fantastisk. Höjdpunkten var antagligen Embassys vernissage-spelning/repetition bakom en skärm i masthugget.
Min egen spelning under Kortedala-torg var en av mina bästa någonsin. Den uppsluppna och trevliga stämningen smittade av sig och plötsligt sa jag elaka och ohövliga saker om såväl syndikalister som människor i mustash. Mer eller mindre relevant kan tyckas.
På en s.k. blogg associerar en skribent utifrån min spelning till John Lennon. Smickrande men ändå så oerhört fel. Jag har aldrig någonsin tillhört någon sub-kultur. Det närmsta jag kommit något sådant är är min livslånga och naiva facination för Paul McCartney. Denna facination har sedan barnsben även rymt en stark avsmak för just John Lennon och allt han står för. Jag gillade aldrig det sätt han höll sin gitarr, pratade eller blottade sig. Paul McCartney däremot har alltid varit så glad och ren. Innan han började bli tvångsmässigt retrospektiv kom han undan med nästan allt. Till och med skägg. Detta kan kanske tyckas irrelevant men är för mig fortfarande ett viktigt ställningstagande.

Green Room Sessions

New York-bandet ESG kommer till Göteborg i helgen och om man inte redan tidigare har tappat tron på sina DIY-ideal så är det kanske en lämplig tid att göra det nu. För aldrig tidigare har marknadskraferna gjort det så lätt för oss att sälja oss men samtidigt fortsätta låtsas. Heineken har hittat ett smidigt sätt att stärka sitt varumärke utan att behöva exkludera alla som har svårt för störande banderoller och fula logotyper. Dom har helt enkelt beslutat sig för att försöka göra det på vårt sätt.

För att göra det hela ännu lite vidirigare har dom beslutat att förlägga det hela på galleriet Röda Sten, en gång i tiden en fristad för ungdomar och konstnärer.

Vad det egentligen är numera vet jag inte riktigt. Det verkar dom inte riktigt veta själva heller. På somrarna stör dom strandpromenaden med sunkig rockmusik och för något år sedan arrangerade man det omskrivna street-art-evenemanget Everwanting Streets, där gatukonst och graffiti fick en chans att få behandlas på kultursidorna. För att nå utanför den etniskt likriktade medelklass som vanligt besöker Röda sten förlade man delar av verken i förorten Bergsjön. Ironiskt nog rev förortkidsen ner de kontruktioner som byggts för dem att kunna måla graffiti på. Man hade byggt på deras fotbollsplaner och tydligen hade man glömt både att graffiti i Sverige inte är särskillt förankrat i förorterna samt att fotbolls EM precis börjat.

Nåväl. Nu har man slutat leka förort och istället bestämt sig för att öppna sina dörrar för Heineken’s Green Room Sessions. Om man är över arton och trummar riktigt jävla snabbt på låtsastrummorna på deras hemsida får man komma gratis. Ölen får man säkert betala för. Det får inte synas att detta bara är ett av marknadens nya knep. Dom vill verka snyggt och göra det på vårt sätt.

Men vårt sätt kan aldrig någonsin bli deras sätt. För när dom försöker göra det på vårt sätt så kommer vi inte vilja vara med. Jag hoppas in i märgen att detta är sant men jag är långt ifrån säker. Själv har jag fortfarande för mycket stolthet kvar i kroppen för att gå dit och skämma ut mig.

Mer om detta här:
http://extranet.springtime.nu/spaning.asp
http://www.stureplan.se/site/article.php?id=779

Academic Works.

En dag började det plötsligt dyka upp nya, aldrig tidigare skådade människor på jobbet. En samling förvirrade själar som i slutet av sommaren varken verkade veta var dom hade kommit, vad dom skulle göra, eller ens vilka dom själva var. En sak hade dom alla gemensamt. När dom försökte konversera så tenderade dom hela tiden att vilja fråga en vad man hade läst. En ganska otydlig fråga. Svarade man t.ex. ”Mycket Arne Sand, Stig Larsson... Slas, en del nya unga, Folke Fridell fast han var syndikalist och en gång den där roliga boken av Claes Holmström”, så tappade dom omedelbart kontrollen. Det stod snabbt klart att dom inte ville prata om böcker utan enbart om sina egna ”akademiska karriärer”.

Vissa verkade närmast besatta. Flera gånger i timmen kände dom sig tvungna förklara för någon, vem som helst, hur överkvalificerade dom egentligen var för jobbet. Från mig som var i deras ålder trodde dom sig kunna få förståelse. Jag hade i deras ögon uppenbarligen också drabbats av otur och hamnat här på Posten genom någon typ av olycka. Därav frågan vad jag hade läst. Jag lessnade snabbt på att behöva upprepa hur fatalt misslyckat mitt år på universitetet hade varit men jag tyckte det var roligt att se deras förvåning när jag förklarade att jag faktiskt hoppades få vara brevbärare till pensionen. Jag sa att jag gillade att dela ut post och att jag behövde det för att hinna lyssna på all ny, fantastisk musik som kommer hela tiden. En blond krullhårig påläggskalv som redan skaffat bil, fru och en högskoleingenjörsutbildning tappade fullständigt hakan. ”Men då måste det väl vara nåt speciellt som gör dig så intresserad?” utbrast han samtidigt som han för tredje gången den morgonen i förbifarten påpekade att han faktiskt endast var 22 år gammal och redan färdigutbildad. Jag tänkte en stund och svarade ”Nää. Jag är nog faktiskt intresserad av enbart normala anledningar.”

Någon vecka senare när denna märkliga invasionen av unga, arbetslösa akademiker hade börjat ebba ut fick jag reda på vad det var våran arbetsplats drabbats av. Farsoten heter ”Academic Works” och är något av det mest skrattretande som marknadskrafterna i detta land någonsin lyckats åstadkomma. På deras hemsida står det att dom specialiserat sig på att hyra ut ”Snabbare, smartare och hungrigare arbetskraft.” (utsvultna..? undernärda..?) Detta därför att samtliga av deras ”konsulter” är unga akademiker och dessutom ”lättlärda, ambitiösa och flexibla” Tydligen har det svenska Postverket bestämt sig för att uppmuntra denna typ av modern slavhandel. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Unga misslyckade studenter luras att jobba utan rättigheter till pinsamma löner, bara för att dom tror att detta bemanningsföretag med sådant fint namn har skapats speciellt för såna som dom och för att tillgodose deras behov. Kanske blir dom smickrade av allt prat om hur deras akademiska smarthet och snabbhet gör dem bättre än vanliga arbetare, eller så känns det bara skönt att hålla kvar vid vad som helst som inbegriper ordet akademic, när dom tillsist tvingas ut i arbetslivet.

Genom hela min skolgång fick olika syokonsulenter mig och många av mina kompisar att tro att en högskole-utbildning skulle vara vårt enda sätt att klara oss genom livet. Vilken A-kurs som helst var bättre än att inte börja plugga efter gymnasiet. Efter två värdelösa 20-poängskurser i Göteborg vet jag att det enda universitetet har att erbjuda mig är livslånga skulder och ångest. Den statliga propagandan bottnar i en oerhört abstrakt och flummig idé om ett framtida kunskapssamhälle. Resultatet är en generation skuldsatta och bortkomna förlorare som när CSN börjar trilskas tvingas bli snabba och flexibla. ( Dvs. springa som dårar utan att veta vart dom ska) Själv får jag ut oerhört mycket av att arbeta med mp3-spelaren som sällskap. Chomsky, Mccarthy, radion eller galna engelska trotskister diskuterarandes Foucault eller Habermas ger mig så mycket mer än universitetet någonsin gjorde. Att ha ett riktigt jobb har också lärt mig att uppskatta mycket som jag tidigare inte förstod. Tyvärr kan jag inte känna något annat än skadeglädje när jag hör Academic Work-slavarna i fikarummet klaga över att dom aldrig vet om dom får jobb förrän 6.00 samma morgon och sedan tvingas vara flexibla till döds dagarna i ända. Det är egentligen inget att skratta åt. Denna typ av anställningar borde redan ha förbjudits