25 kronor

I dag fick jag 25 kronor i julklapp av en rar tant på min brevbärartur. Rar är nog helt rätt ord för henne. Hon tackade för året som gått och log hjärtligt när hon rådde mig att sova ut ordentligt på juldagen och annandagen. Mycket mer älskvärd än den sura överklasstant som besvärad och tyst smög fram ett kuvert med 100 kronor till mig i en stenlagd trappuppgång i Linnéstaden förra julen. Då fick jag känslan av att hon var skamset medveten om att hundra kronor i ett kuvert aldrig skulle kunna få mig att hata hennes sort mindre. Den rara tanten i Sandarna trodde nog faktiskt att jag skulle bli glad och det blev jag också, även om jag såklart hellre velat ha lite glögg eller en nybakt bulle.

Jag får ont i magen varje gång jag märker hur Svensk Näringsliv lyckas sätta agendan för svenska medier. Inget kan få mig att må så dåligt som Stefan Fölsters äckliga röst, men neo-skribenter som skriver snusförnuftiga bloggar av det här slaget kommer ganska nära. Jag skulle aldrig riskera att bli misstänkt för anstiftan till något förfärligt men ibland känns det så svårt att låta bli.Tanken på hur välorganiserad Sveriges kapitalistklass faktiskt är skrämmer mig oerhört.

I går kom ett brev från min arbetsgivare där det meddelades att mitt och mina kollegors anställningsavtal p.g.a. en omorganisation skulle föras över till ett nytt bolag med snarlikt namn. Jag blev också upplyst om att jag enligt LAS äger en formell rättighet att protestera mot detta genom att formulera ett brev till huvudkontoret... "I det fall du alltså motsätter dig övergången, blir Du därigenom övertalig. Om Du då blir uppsagd p.g.a. arbetsbrist gäller inte företagets trygghetsavtal"

En riktigt fördelaktig formell rättighet verkar det alltså som. Det känns ändå skönt att veta att man äger en formell rätt att skicka brev till huvudkontoret. Måhända att man får sparken, men sånt får man väl leva med nu när man belönats med denna guldkantade yttrandefrihet.