En pundare i en kundvagn

Som brevbärare i Göteborg får man med jämna mellanrum erfara hur människor boende i lägenheter försöker kommunicera med omvärlden med hjälp av sina ytterdörrar. Vissa klistrar upp egenproducerad poesi, andra kollage av tidningsutklipp, vykort eller sönderklippta semesterbilder. Inte sällan får man känslan av att vara den enda i publiken i en ständigt pågående och rätt alldaglig talangtävling utan jury. Det mest absurda som hänt mig på senaste hände dock igår.
Gående på Linnégatan hör jag plötsligt att någon sjunger "everytime we tuch I get the feeeeling, everytime we tuch I feeeell I can fly" distat ut ur en porttelefon till oss utanför på gatan. Ett rätt old-school sätt att promota sig själv får man säga, nu när vi har Internet och allt.

I dag på min brevbärartur följdes jag av en hög dreadskille som satt i en ombyggd kundvagn som han med jämna mellanrum körde mot en trottoarkant och föll ur. Varje gång skrattade han och kravlade sig upp i den igen. En Barnfamilj gick förbi och föräldrarna försökte förgäves rikta sina barns nyfikenhet åt något annat håll. Med ett anstängt men artigt leende fick mamman lyfta barnen därifrån för att kunna gå vidare. Jag såg hur dreads-pundaren hasade sig upp för en backe och åkte ned för den i några meter innan han föll ur och slog sig. Proceduren upprepades två gånger och ungefär då började jag fundera på vad man rimligtvis gör om man vill hindra en knarkad kundvagns-hippie från att skada sig själv utan att blanda in polisen. Jag hann dock inte tänka så mycket mer än så för han försvann nerför krönet och jag hade en massa nya skivor med mig som jag hade tänkt hinna lyssna igenom. En ganska sorgsam dag med förfärligt tung reklam.