När Harald skulle lära oss om löner.

Harald inleder med att dra ett riktigt plumt och tråkigt skämt om hur glad han blir när unga snygga tjejer ler mot honom. Folk småskrattar artigt mest därför att man minns trevliga lördagskvällar från förr då Harald brukade fåna sig i TV och dela ut guldtackor. Det är lite märklig stämning, för det blir lätt så när man tvingar 1000 normalt helglediga brevbärare till Svenska Mässan en lördag och sen litar på att gratis wienerbröd och kaffe ska fixa så att alla blir glada.

En jippo-tant hälsar oss nevöst välkomna till Postens Framtidsdag och förklarar att anledningen till att dom betalat just Harald Treutiger för att vara med oss och småskoja lite under denna stora dag är att han är en äkta göteborgare. För mig är det andra gången inom loppet av ett halvår som jag tvingas lyssna på Postens propaganda på arbetstid och inget äkthetsbevis i världen kan få mig att tro att det är för oss brevbärares skull Harald kommit till Svenska Mässan just idag.

En komiker får börja. Han skojar lite om postens ständiga omorganiseringar och utdelar några lämpligt harmlösa och lagomt folkliga sparkar uppåt för att vi ska känna oss riktigt bekväma i våra stolar. Lite trevlig hinner det faktiskt bli innan det så är dags för nån slags chef att gå upp på scenen. Det blir sövande prat om statistik, utökat produktionsfönster (som betyder att vi ska jobba alla timmar på dygnet) och vikten av att vi rör oss mer i företaget (vilket jag antar betyder att vi ska springa snabbare i trapporna.) Nån timme senare blir han avlöst av vad som presenteras som sveriges bästa föreläsare i postivt tänkande men i realiteten visar sig vara nån slags väckelsepredikant med viftande armar. Helt klädd i vitt och med ett kroppspråk värdigt en disneyfigur på julafton mässar han ut mantran om att det är oacceptabelt att välja att inte vilja och att alla måste hoppa upp i båten och hjälpa till att ro. Det är inte okej att hänga efter och hindra farten!

Några timmar och många wienerbröd senare är det så äntligen dags. En handfull av områdets chefer äntrar scenen och vi ska få några sällsynta minuter för att ställa frågor om framtiden direkt till våra överordnade. Trots att vi grundligt fått lära oss allt om positivt tänkande och hur man väljer att vilja, är stämningen plötsligt inte alls längre så gemytlig som det budgeterats för. Någon tar mikrofonen och frågar retoriskt: ”När ska brevbärare sluta vara ett låglöneyrke?” ”Vadå låglöneyrke?” svarar en chef provokativt oförstående. ”Ni kan ju inte jämföra er med vem som helst! Ni får ju jämföra era löner med vad dom tjänar på City Mail.” Någon ropar irriterat att isåfall ska vi börja dela ut posten lika dåligt som dom också och nån annan påpekar att medellönen i Sverige faktisk ligger på ca: 25000 i månaden, medan vissa i lokalen jobbat hela sina liv på Posten utan att ens uppnå vår medellön på 19100. Det är då Harald känner sig manad att visa sitt rätta jag och lära oss nåt om det här med löner. ”Så där kan ni ju inte tänka” börjar han ”Ni vet, när jag förhandlar min lön med TV4 så jämför jag ju min lön med dom på SVT och inte med er brevbärare, det förstår ni väl?” Jo tack, det förstår vi nog och cheferna förstår å sin sida att nu har den inhyrde äkta göteborgaren totalt förstört den fina samförståndsstämningen man hade tänkt sig. Nån av dom försöker nervöst släta över genom att förklara nåt oväsäntligt om lönespridning men klockan slår äntligen 18:00 och delar av oss reser oss för att demonstrativt lämna lokalen. Med halva helgen förstörd kan jag och 1000 andra brevbärare till sist lämna Svenska Mässan med en växande känsla av att Harald kan dra åt helvete. Den känslan tar vi med oss in i framtiden.

Tidigare publicerad i tidningen Proletären