Ny frisyr

Har en lång tid haft problem med mitt hår. Eller rättare sagt med min relation till frisörer. Den senaste jag hade var mycket duktig men det sociala funkade helt enkelt inte. Första och andra klippningen gick bra; Hon hade hunnit glömma bort vem jag var mellan gångerna och därför kunde vi andra gången mycket bekvämt prata om exakt samma sak som vid första klippningen. När hon vid tredje gången återigen började fråga vad jag jobbade med och om det inte var kallt att vara brevbärare på vintern orkade jag inte längre vara trevlig. Jag är dessutom säker på att min frisyr blev sämre av det tvivel som ofrånkomligen måste ha gnagt i henne när hon märkte att hon nog borde känna igen mig.

Frisyren blev alltså sämre och så också humöret. Därför tog det nästan ett halvår innan jag orkade tänka på frisering igen men idag fick jag nog. Jag valde en frisersalong med många glada människor på bild i fönstret. En uttråkad kvinna bad mig sitta och frågade kort: ”Med maskin eller med sax?” Eftersom jag inte ville verka bakåtsträvande eller teknikfientlig valde jag med spelad beslutsamhet maskin samtidigt som det växte en undran i mitt inre om det verkligen låg på mig att göra detta val när det var hon som kallade sig frisör. Med en imponerande frenesi och ett stort mått av konstnärlig frihet lät hon brutalt makinen på några sekunder avlägsna det mesta av mitt hår utan att på något sätt konsultera mig. Hon pekade sedan på två hack hon åstakommit på min vänstra sida och påpekade uppfostrande. ”Du har haft på dig för mycket keps. Håret måste ha luft, det börjar ramla av.” Sedan ägnade hon en kvart åt att stressat klippa håret uppe på huvudet med en jätteliten och ineffektiv sax. Resultatet kan kanske kallas prisvärt men mest av allt ser jag nog ut som en ilsken gympalärare. Något jag egentligen inte har något emot men ändå finner en smula svårsmält. Jag som inte ens ägt en keps sen mellanstadiet.