Konstnärer och deras skap

Vi hamnade på konsnärskväll på Atalante i helgen. Handplockade delar av Göteborgs konstscen skulle sitta i en trång foalje och småprata lite om sig själva och konsten. Ungefär så. Hur mycket man än hoppas på konfrontation och hangemäng blir allt alltid en smula menlöst när konsten försöker sig på samkväm. En konstnär med hängselbyxor sa att famtiden är nu och att det varit så svårt att vara konsnär i lilla Göteborg när det fanns Stockholm men sen så ändrade han sig en dag när han kom på att det inte fanns någon makt i Göteborg. Längre än så kom han inte men det räckte för att göra mig rätt provocerad och lite förvirrad. Kan man verkligen säga sånt och komma undan med det? Ja, det kan man tydligen.

Två unga tjejer hade startat galleri i Majorna. Moderatorn undrade om dom gjort detta för att skapa sig nåt slags fortsatt sammanhang när dom inte längre gick på konstskola och dom svarade ungefär att så var det. Att gå på konstskola verkar vara nåt ganska centralt i konstsammanhang. Dom berättade vidare om att det var väldigt intressant att få chansen att möta olika konstnärsskap och jag tänkte först på om jag kanske delat ut post till dom nån gång i Majorna och sedan på att jag undrar vad som egentligen skiljer ett konsnärskap från sin konstnär och att jag kanske också skulle kunna ha ett "skap" hängande någonstans över mig om dagarna. I såfall antagligen ett brevbärarskap. Kanske kommer "skapet" när man utbildat sig konstnärligt, eller när man fått sitt första stipendie. Kanske ur tron att man måste skapa sig ett sammanhang i brist på ett annat. Författare och entreprenörer är andra som får ett "skap" förbundna med sin person och varför det är så vet jag inget om just nu. Jag hade gärna velat veta mer om detta men medan jag funderade hade ett par roliga dadaistfarbröder börjat göra sig hörda i samkvämet. Jag såg deras mustacher och tänkte att dom säkert var lustiga på det sätt som jazzkonst alltid har varit. En del av den mentalitet som alltid tyckt att höjden av konst är när allt bara är helt galet på alla sätt och vis. En rätt fantastik inställning om det inte vore för allt oväsen den frambringar i tid och otid. Roligast blir det alltid när dom får ägna sig åt lågmälda sysslor som att hitta på vitsiga titlar på sina frijazz-låtar. Jag har egentligen inga problem med den "galna" konsten men håller gärna en behaglig distans. Misstänker ibland att man medvetet är ute efter att få mig att erkänna hur hämmad och konformistisk jag är genom att genera mig offentligt. Något av en nederlagslinje då jag medvetet valt att stå upp för och försvara mina hämningar från spontan gatuteater o. dyl. Tror inte dom sa mycket mer än att dom hållit på väldigt länge och såg sig som arvtagare från en likande rörelse på 60-talet. Har egentligen ingen aning om de alls har något att göra med mina föreställningar om den "galna" konsten men jag har mina misstankar..

Deltog gjorde också Kulturhuset Underjorden som förutom det faktum att dom oförlåtligt efter sitt övertagande döpte om den undertbart fina Göteborgs Arbetare Teater till Underjorden, verkar vara väldigt sympatiska i sina ambitioner. På frågan om dom såg sig som en del av Göteborgs konstscen svarade dom nej men utvecklade inte mer än så. Jag hade gärna velat veta mer om underjordens förhållande till världen ovanför men vi hade tyvärr inte tid att stanna till del 2 av samtalet.

Sammanfattningsvis konsterade vi lite besvikna att Göteborgs konstliv inte verkade ha så mycket på hjärtat just ikväll men att tipsandet om olika framtida happenings och websidor är en vital och intensiv verksamhet. I övrigt ett trevligt arrangemang med fina animerade filmer och bra musik. Mer kan man kanske inte begära av konsten.