Kuba

Samtidigt som människor fängslas i Pakistan (var är de röda tröjorna nu?) väljer den borgerliga ungdomen att än en gång förfära sig över att RKU faktiskt är kommunister och faktiskt stödjer Kuba.

Det är nästan så löjligt att man bli mållös men ändå inser man nånstans att de här galningarna med alla sina tuppfrisyrer och affärsmässiga leenden antagligen är beredda att ta till vapen vilken dag som helst och att försvaret av Kuba och socialismen därför måste börja just nu och på alla fronter, innan någon an dom växer upp och får jobb på på något departement.

Jag har varit på Kuba. Innan besöket var jag beredd på att bli besviken, efter kände jag en stor kärlek till landet och framförallt till det kubanska folket. De välklädda barnen som spelade fotboll utan vuxna mitt i centrala Havanna. Mannen i samma park vars enda uppgift var att sätta på John Lennon hans glasögon när turister ville fotografera sig brevid den populära statyn. Gamlingarna som satt med öppna dörrar mitt i natten och rökte i stadens centrala delar helt utan rädsla för våld och barerna utanför turiststråken där våra "turistmojitos" sakta men säkert fylldes på av den engelsktalande bartendern vars släktingar varit i Norge, tills de endast bestod av sprit. Fruktmarknaderna och de ekologiska stadsjordbruken och ungdomsgängen som dansade salsa på cdr-festerna. Visst Kuba har problem. Ett av dem heter USA, ett annat såg vi hos familjen vi hyrde rum hos sista natten innan vår hemfärd. Dom hade skott sig gott på turistbranchen och körde taxi svart med tonade rutor på kvällarna. Deras standard var långt över en vanlig kubansk och deras hem var ordentligt låst.


Innan resan hade folk sagt mig de mest bisarra saker om landet. Nån sa att man kunde se i de stackars kubanernas ögon att de var lessna över att aldrig kunna åka på semester till t.ex. USA. En annan att det var omöjligt att ha industrier på Kuba eftersom folk stal alla skruvar och muttrar. En tredje nåt om att det var en polisstat. Visst såg vi en del trafikpoliser, men inte något av den skrämmande mängd fångtransporter och blåljus som vi såg i New York tre veckor innan. Inte heller såg vi något av den hotfullhet som fanns i ögonen på folket i Bronx eller misären och uppgivenheten i New Orleans.

Vi gör oss själva och kubanerna en otjänst om vi målar upp Kuba som ett socialistiskt paradis eftersom sådana omöjligt kan existera, men på många sätt framstod Kuba som förhållandevist modernt. Det som imponerar mest på mig är den öppenhet med vilken man diskuterar de problem man faktiskt har och står inför. Självklart finns det också problem men att diskutera dom samtidigt som den unga borgligheten verkar vilja förbjuda allt som andas socialism känns faktiskt rätt meningslöst.