Afrika

Jag hörde på morgonnyheterna i går att det svenska försvaret vill skicka stridsflygplan till Afghanistan och Afrika. Detta dels för att marknadsföra flygplanen men också för att "understödja våra marktrupper". Alltså kriga. Den stora frågan blir följdakligen: Vet "Afrika" om att det svenska försvaret förbreder en invasion? Afrika är ju rätt stort om jag inte missminner mig.

Två viktiga datum framöver är 8:de och 17:de Mars. Först firar vi internationella arbetarkvinnans dag och sedan demonstrerar vi mot USA:s ockupation av Irak som då pågått i 4 år. Medan de svenska befälhavarna estimerar att det med all säkerhet med jämna mellanrum alltid kommer behöva bombas lite i "Afrika", får vi andra försöka rycka upp oss en smula.

Förövrigt har äntligen mina nya skivor kommit och jag hoppas att omslaget också ska bli klart snart så det hela kan släppas nån gång i Mars.

En pundare i en kundvagn

Som brevbärare i Göteborg får man med jämna mellanrum erfara hur människor boende i lägenheter försöker kommunicera med omvärlden med hjälp av sina ytterdörrar. Vissa klistrar upp egenproducerad poesi, andra kollage av tidningsutklipp, vykort eller sönderklippta semesterbilder. Inte sällan får man känslan av att vara den enda i publiken i en ständigt pågående och rätt alldaglig talangtävling utan jury. Det mest absurda som hänt mig på senaste hände dock igår.
Gående på Linnégatan hör jag plötsligt att någon sjunger "everytime we tuch I get the feeeeling, everytime we tuch I feeeell I can fly" distat ut ur en porttelefon till oss utanför på gatan. Ett rätt old-school sätt att promota sig själv får man säga, nu när vi har Internet och allt.

I dag på min brevbärartur följdes jag av en hög dreadskille som satt i en ombyggd kundvagn som han med jämna mellanrum körde mot en trottoarkant och föll ur. Varje gång skrattade han och kravlade sig upp i den igen. En Barnfamilj gick förbi och föräldrarna försökte förgäves rikta sina barns nyfikenhet åt något annat håll. Med ett anstängt men artigt leende fick mamman lyfta barnen därifrån för att kunna gå vidare. Jag såg hur dreads-pundaren hasade sig upp för en backe och åkte ned för den i några meter innan han föll ur och slog sig. Proceduren upprepades två gånger och ungefär då började jag fundera på vad man rimligtvis gör om man vill hindra en knarkad kundvagns-hippie från att skada sig själv utan att blanda in polisen. Jag hann dock inte tänka så mycket mer än så för han försvann nerför krönet och jag hade en massa nya skivor med mig som jag hade tänkt hinna lyssna igenom. En ganska sorgsam dag med förfärligt tung reklam.

Vad sa hon egentligen?

Det tog ett tag för mig att förstå vad som egentligen sades i riksdans utrikespolitiska debatt i tisdags. Jag lyssnade på jobbet med ena örat hela förmiddagen men reagerade först inte ordentligt när jag hörde Birgitta Olsson säga att Sverige ska vara demokratins vapensmedja. Medan Fredrik Malm har fått rollen som folkpartiets mediapucko/provokatör har ju Olsson iklätt sig rollen som det rena idealistiska samvetet som inte gillar kött och gubbar. Begreppet ”demokratins vapensmedja” visar tydligt hennes riktiga reaktionära jag och fick mig att rysa. Folkpartiet är verkligen något av det läskigaste jag vet. Samtidigt är det skönt att dom så tydligt visar upp liberalismens och den nyliberala humanismens baksida. Kommunistiska Partiet får inte ens antyda att ett socialistiskt samhälle kan komma att behöva försvaras med vapen utan att betraktas som illegitima medan en liberal kan uttala sig som vore hon mörkrets furste utan att någon ens höjer på ögonbrynen.

Annars ägnar jag jag mig mest åt att försöka utröna vad jag egentligen tycker om ”nya P1”. En gång i tiden var jag en förskräcklig människa som retade mig på allt från att människor satt på kaféer när dom lika gärna kunde koka kaffe hemma till att vissa radiopratare pratade bäbisspråk när dom intervjuade indie-musiker. Dessa mörka drag i min personlighet har jag jobbat hårt för att pressa undan, men när jag varje fredag tvingas höra Sussane Ljungs nya program Stil bubblar allt upp igen. Särskillt förra fredagen när det skulle handla om Elsa Beskow men mest var en småborgelig orgie i barnspråkspoetiska barndomsminnen och ofullbordade tankegångar. Då var gamla P1-mode tio gånger bättre och vuxnare. Det tog på ett föredömligt sätt det ytliga på allvar.

I går handlade Stil om stureplan och nån från Spy-bar fick ondgöra sig över de rika brattsen som tydligen inte passade in i Spy-bars nya profil. Då känns det så skönt att bo i Göteborg där valet alltid kommer att stå mellan Sejdeln eller Kellys.(Och Sejdeln kommer alltid vinna efterssom dom har världens trevligaste personal och dessutom kollektivavtal, till skillnad från Kellys och Kings Head.)