Slutsåld

Min skiva är nu slutsåld vilket så klart är väldigt kul men också lite tråkigt. Hade jag vetat att det skulle gå så snabbt hade jag kanske bestämmt mig för en större upplaga Det känns lite märkligt att skivan inte finns att köpa på releasedagen, som är på måndag. Vill jag släppa nån fler skiva nån gång får jag kanske öka till 150 ex.

51/100

51 exemplar av skivan har blivit beställda, tillverkade och förpackade inom 48 timmar. Det är långt över mina förväntningar och jag börjar ångra att jag skickade ut några promo-ex till journalister tidigare i veckan. Även om jag bara skickade till såna jag gillar så vore det rätt kul att för en gångs skull exkludera media eller åtminstonde låta dom delta på samma villkor som andra. Hade faktiskt planer på att fakturera dom stora morgontiningarna för dom av mina skivor som dom recenserat tidigare men det föll på att jag inte vet hur man gör.
Vill man ha ett ex av "Oh! My Spine" är nu en bra tid att beställa för alla 100 exemplar kommer inte att vara till salu och ingen andra upplaga är planerad.

Om Harald

Har skrivit en baksida om något så pass udda som Harald Treutiger till veckans Proletären. Håll utkik på gator och torg eller gå till www.proletaren.se och skaffa den hem.

Skivan är äntligen helt färdig, datorn lagad och det har inte haglat på flera dagar. Det kan knappt bli bättre i konungariket Sverige. Tänk om vi skulle ta och sluta utvisa oskyldiga palestinier till Jordanien också.

Det roligaste

Det roligaste jag någonsin hört var att en kristdemokrat i Kramfors kommunfullmäktige på allvar föreslog att det borde göras en utedning huruvida det fanns någon hotbild mot Kramfors kommunhus efter 9/11. Till saken hör att huset i fråga är det knappt synliga fyravåningshuset till vänster i denna helt fantastiskt ödesmättade bild från wikipedia:



Tyvärr tror jag inte att "dom hatar våran frihet" tillräckligt mycket för att orka ta reda på vilka dagar flygbussen som ersatts av taxi egentligen går in till Kramfors.
mer om Kramfors finns att läsa här

Spela Tuff

Jag kommer ibland på mig själv med att skämmas över att jag tycker så oerhört mycket om Lou Reed och jag har länge försökt rättfärdiga det hela för mig själv utan att komma till klarhet.

Jag vet inte hur mycket jag egentligen vill veta om Lou Reed. Det talande introt på Anthony and the Johnstons förra skiva förtrollade mig, namnet på bloggen är taget från en låt där Lou verkar vara jättearg på något (svårt att säga exakt vad) och jag älskar när han försöker spela tuff på scenen med rundgång och sedan lite kaxigt och nonchalant påpekar för publiken: "that's how Metal Machine Music was made..."




Det är lätt att få för sig att Lou Reed tillhör ungefär samma kategori gubbar som Neil Young och visst, Lou verkar faktiskt rätt ofta tycka att det är tufft med distade gitarrer och riktiga instrument. Ändå tror jag att Lou har något mer för oss. Däribland käkpartiet och barnsligheten. Utöver detta har vi också skådespeleriet, ilskan och trotsen och de spänningar som uppstår när man inte riktigt vet vad som är vad. "Street hassle" var den skiva som fick mig att börja ta honom på allvar och när jag förra veckan upptäckte "The Bells" blev jag faktiskt uppriktigt irriterad över att ingen berättat om dom här skivorna för mig tidigare. Har vi inte folk i det här landet som har till uppgift att upplysa oss om skivor där sådana som Lou teatraliskt poserar på omslaget med en spegel och sedan sjunger och mixar sina låtar med främsta fokus på att förolämpa ljudteknikern?