Kom och ge mig öl

Har lyssnat på Eldkvarns nya skiva med häpnad i veckan. Sångaren lyckas verkligen manifestera att han har ett rätt gammaldags sätt att se på livet och att han inte skäms för det. I en av låtarna trodde jag länge att han sjöng: "Jag är en ledig man, kom och ge mig öl!" men sen visade det sig vara eld han ville ha, inte öl. Synd på en annars så fantastik textrad. Har försökt utröna varför jag gillar skivan men ibland förstår man sig inte på sig själv.

Började nästan gråta bara av att läsa recensionerna av Åsa Lindeborgs debutroman "Mig äger ingen" i veckan. Vet inte hur jag ska tolka det, antingen är boken fantastiskt bra eller så har jag blivit väldigt sentimental.

I lördags var jag i kyrkan för första gången på länge. Hade svårt att avgöra om jag kände mig andaktsfull eller apatisk. Kanske är det bara två ord för samma sak, kanske var det bara dåligt med syre där inne. Många människor ville se Marissa Nadler och Hans Appelqvist. Jag hade bråttom och fick gick efter halva första konserten. Viking Moses var väldigt nordamerikansk.

Massor att göra inför Röd Front på tisdag. Ingen blåsorkesterdebut för mig i år heller. Hörde en av mina låtar på radio och programledaren hoppades att skivan skulle släppas igen. Har legat lågt med "Oh! My Spine" för att se om det verkligen är nån idé att göra nåt mer av den. Är egentligen betydligt mer sugen på att börja spela in nytt men det är mycket möjligt att det blir ett nysläpp så småningom.

När Harald skulle lära oss om löner.

Harald inleder med att dra ett riktigt plumt och tråkigt skämt om hur glad han blir när unga snygga tjejer ler mot honom. Folk småskrattar artigt mest därför att man minns trevliga lördagskvällar från förr då Harald brukade fåna sig i TV och dela ut guldtackor. Det är lite märklig stämning, för det blir lätt så när man tvingar 1000 normalt helglediga brevbärare till Svenska Mässan en lördag och sen litar på att gratis wienerbröd och kaffe ska fixa så att alla blir glada.

En jippo-tant hälsar oss nevöst välkomna till Postens Framtidsdag och förklarar att anledningen till att dom betalat just Harald Treutiger för att vara med oss och småskoja lite under denna stora dag är att han är en äkta göteborgare. För mig är det andra gången inom loppet av ett halvår som jag tvingas lyssna på Postens propaganda på arbetstid och inget äkthetsbevis i världen kan få mig att tro att det är för oss brevbärares skull Harald kommit till Svenska Mässan just idag.

En komiker får börja. Han skojar lite om postens ständiga omorganiseringar och utdelar några lämpligt harmlösa och lagomt folkliga sparkar uppåt för att vi ska känna oss riktigt bekväma i våra stolar. Lite trevlig hinner det faktiskt bli innan det så är dags för nån slags chef att gå upp på scenen. Det blir sövande prat om statistik, utökat produktionsfönster (som betyder att vi ska jobba alla timmar på dygnet) och vikten av att vi rör oss mer i företaget (vilket jag antar betyder att vi ska springa snabbare i trapporna.) Nån timme senare blir han avlöst av vad som presenteras som sveriges bästa föreläsare i postivt tänkande men i realiteten visar sig vara nån slags väckelsepredikant med viftande armar. Helt klädd i vitt och med ett kroppspråk värdigt en disneyfigur på julafton mässar han ut mantran om att det är oacceptabelt att välja att inte vilja och att alla måste hoppa upp i båten och hjälpa till att ro. Det är inte okej att hänga efter och hindra farten!

Några timmar och många wienerbröd senare är det så äntligen dags. En handfull av områdets chefer äntrar scenen och vi ska få några sällsynta minuter för att ställa frågor om framtiden direkt till våra överordnade. Trots att vi grundligt fått lära oss allt om positivt tänkande och hur man väljer att vilja, är stämningen plötsligt inte alls längre så gemytlig som det budgeterats för. Någon tar mikrofonen och frågar retoriskt: ”När ska brevbärare sluta vara ett låglöneyrke?” ”Vadå låglöneyrke?” svarar en chef provokativt oförstående. ”Ni kan ju inte jämföra er med vem som helst! Ni får ju jämföra era löner med vad dom tjänar på City Mail.” Någon ropar irriterat att isåfall ska vi börja dela ut posten lika dåligt som dom också och nån annan påpekar att medellönen i Sverige faktisk ligger på ca: 25000 i månaden, medan vissa i lokalen jobbat hela sina liv på Posten utan att ens uppnå vår medellön på 19100. Det är då Harald känner sig manad att visa sitt rätta jag och lära oss nåt om det här med löner. ”Så där kan ni ju inte tänka” börjar han ”Ni vet, när jag förhandlar min lön med TV4 så jämför jag ju min lön med dom på SVT och inte med er brevbärare, det förstår ni väl?” Jo tack, det förstår vi nog och cheferna förstår å sin sida att nu har den inhyrde äkta göteborgaren totalt förstört den fina samförståndsstämningen man hade tänkt sig. Nån av dom försöker nervöst släta över genom att förklara nåt oväsäntligt om lönespridning men klockan slår äntligen 18:00 och delar av oss reser oss för att demonstrativt lämna lokalen. Med halva helgen förstörd kan jag och 1000 andra brevbärare till sist lämna Svenska Mässan med en växande känsla av att Harald kan dra åt helvete. Den känslan tar vi med oss in i framtiden.

Tidigare publicerad i tidningen Proletären

Ny frisyr

Har en lång tid haft problem med mitt hår. Eller rättare sagt med min relation till frisörer. Den senaste jag hade var mycket duktig men det sociala funkade helt enkelt inte. Första och andra klippningen gick bra; Hon hade hunnit glömma bort vem jag var mellan gångerna och därför kunde vi andra gången mycket bekvämt prata om exakt samma sak som vid första klippningen. När hon vid tredje gången återigen började fråga vad jag jobbade med och om det inte var kallt att vara brevbärare på vintern orkade jag inte längre vara trevlig. Jag är dessutom säker på att min frisyr blev sämre av det tvivel som ofrånkomligen måste ha gnagt i henne när hon märkte att hon nog borde känna igen mig.

Frisyren blev alltså sämre och så också humöret. Därför tog det nästan ett halvår innan jag orkade tänka på frisering igen men idag fick jag nog. Jag valde en frisersalong med många glada människor på bild i fönstret. En uttråkad kvinna bad mig sitta och frågade kort: ”Med maskin eller med sax?” Eftersom jag inte ville verka bakåtsträvande eller teknikfientlig valde jag med spelad beslutsamhet maskin samtidigt som det växte en undran i mitt inre om det verkligen låg på mig att göra detta val när det var hon som kallade sig frisör. Med en imponerande frenesi och ett stort mått av konstnärlig frihet lät hon brutalt makinen på några sekunder avlägsna det mesta av mitt hår utan att på något sätt konsultera mig. Hon pekade sedan på två hack hon åstakommit på min vänstra sida och påpekade uppfostrande. ”Du har haft på dig för mycket keps. Håret måste ha luft, det börjar ramla av.” Sedan ägnade hon en kvart åt att stressat klippa håret uppe på huvudet med en jätteliten och ineffektiv sax. Resultatet kan kanske kallas prisvärt men mest av allt ser jag nog ut som en ilsken gympalärare. Något jag egentligen inte har något emot men ändå finner en smula svårsmält. Jag som inte ens ägt en keps sen mellanstadiet.

Lyxkonsumtion

Läste Johan Wirfeldts inlägg i lyxkonsumtions-debatten i DN i morse och tyckte att han hade rätt många bra poänger. Att debatten till största del var en intern uppgörelse inom medelklassen och en avsaknad av mode-intresse oftast används av kulturpersonligheter för att belysa att man nått dit man är för att man besitter kvaliteer som anses värdefullare än kunskap om kläder och stil.
Lisa läste också och som vanligt såg hon bristerna i Wirfeldts resonemang bättre än mig. Genom att göra debatten till intern uppgörelse för medelklassen glömmer man lätt de tråkiga grupper i samhället som drabbas hårdast av konsumtionshysterin. Att det faktiskt finns argument mot konsumtionsidealen i vårt samhälle även om Göran Greider råkar markera sin status med avsaknad av modeintresse. Det finns en oerhörd press på de människor som inte har råd att låta sina barn konsumera det som krävs för att hävda sig. Ebba von Sydow och en eventuellt skamlös medelklass är inte offren i sammanhanget. För dom som inte kan hävda sig på annat sätt än genom konsumtion spelar det ingen roll att Johan Wirfeldt märkt att det är medelklassen som tar del av och sätter ramarna för den offentliga debatten. Sen är det såklart beklämmande att intresse för kläder så ofta och lättvindigt avfärdas som ytligt medan det mesta som killar traditionellt sysselsatt sig med förr eller senare når status som "kultur".

Tidigare i veckan en bisarr debatt på TV... En 1800-tals moderat vill förbjuda tiggeri för att han tycker det är osvenskt och att det förstör livskvaliten att se östeuropeer förödmjuka sig på gatorna. En vänsterpartist hamnar i försvarsläge och hävdar att bara dom som råkat riktigt illa ut tigger och att det inte alls är så vanligt som moderaten vill göra gällande. Ett sms i nedre delen av TV-rutan säger nåt i stil med att tiggeriet behövs för att vi ska komma ihåg att vara mänskliga ibland. Jag har svårt att bestämma mig för vilken av de tre linjerna som gör mig argast men antagligen är det sms:et ändå, även om alla dessa snusförnuftiga och "ansvarstagande" vänsterpartister går mig oerhört på nerverna.