De kreativa klasserna.
Om man bläddrat i någon av de stora morgontidningarna de senaste månaderna har man kanske lagt märke till att det i kulturdelarna bråkats om medelklassen. Exakt vilka problem debattörerna egentligen har med varandra och sin klass har varit lite svårt för åtminstonde mig att förstå men ett är i alla fall uppenbart. Att vara eller kallas medelklass är inget positivt i kulturkretsar. Kanske är det inte fint nog? Eller kanske inte tillräckligt spännande? Kanske tycker dom sig helt enkelt ha rätten att stå över all gammaldags vokabulär som på något sätt antyder att att deras position i samhället har en politisk innebörd. Även om debatten berört en del samhällsfrågor som t.ex. kändisars sjuka konsumtionsvanor, är ändå det bestående intrycket av debatten att delar av medelklassen verkar ha någon form av identitetskris.
I andra delar av Sverige hör man ibland om hur arbetare benämner sig själva som medelklass. Det kanske inte är helt svårt att förstå. Säkert grundar sig önskan om att få kalla sig själv medelklass lika mycket i ett jämlikhetssträvande och ett ödmjukt konstaterande att det det finns många som har det så mycket sämre än man själv, som i okunskap. Decennier av Socialdemokratiska löften om framsteg och samförstånd har kanske gjort det svårt för många att hitta rätt bland dom urlakade begreppen, nu när samhällsklimatet hårdnar och våra rättigheter ifrågasätts.
Mycket av arbetarklassens längtan bort från allt som föknippas med slitet är säkert sund eller åtmionstonde förstålig, men ibland blir begreppsförvirringen för mycket för en enkel brevbärare. Dagligen plågad av den lokalpatriotiska göteborgsradions hurtiga pladder hajjade jag en morgon till när jag plötligt hörde ett begrepp jag aldrig hört tidigare disskuteras. Någon form av expert hade en utläggning om var och hur de kreativa klasserna önskade sitt boende i vår fina stad. Dessa s.k. kreativa klasser (ja, det verkar finnas fler än en av dom) nöjer sig tydligen inte med vad som helst, som vi andra förväntas göra, utan måste visas speciell hänsyn när man planerar för framtiden. Mer än så hörde jag inte men det räckte för att göra mig upprörd på ett sätt jag inte varit sedan lokalradion vek halva förmiddagen åt att fira socialdemokraten Göran Johanssons födelsedag i direktsändning.
Det som gör mig arg är kanske inte främst att mellanskiktet hittat på ett nytt namn på sin klass, dom får kalla sig vad fan dom vill så länge dom är vad dom är. Ilskan grundar sig snarare i det arbetarförakt som ligger underförstått i begreppet. Synen på alla oss andra som inte får vara med och vara kreativa. Kanske för att dom tror att vi är smutsiga och tråkiga människor som gladeligen ägnar merparten av våra dagar till att hängivet köra in huvudet i grottekvarnen för att sedan lika hängivet springa hem till soffan för att ringa den trevliga tjejen på lyckochansen i tv3 för alla våra pengar, ja då får man ju skylla sig själv om man inte har råd att vara med och bo nära någon av dom kreativa klasserna sen när dom ombildat allmännyttan. Medelklass får vi gärna kalla oss om vi tror att det gör någon skillnad, men vi ska fan inte tro att vi sysslar med är något kreativt eller värdefullt.
Senare på brevbärarturen gläntar en driftig liten enmansfirma på dörren när jag kommer med posten och frågar om jag inte kan slänga deras soppåse i nedkastet en trappa ner. Ett synnerlligen kreativt sätt att utnyttja brevbäraren på, säger jag och känner mig stolt att tillhöra en klass med större potential till kreativitet än så
när jag svarar nej.
Krönika publicerad i Proletären nr.28 2007
I andra delar av Sverige hör man ibland om hur arbetare benämner sig själva som medelklass. Det kanske inte är helt svårt att förstå. Säkert grundar sig önskan om att få kalla sig själv medelklass lika mycket i ett jämlikhetssträvande och ett ödmjukt konstaterande att det det finns många som har det så mycket sämre än man själv, som i okunskap. Decennier av Socialdemokratiska löften om framsteg och samförstånd har kanske gjort det svårt för många att hitta rätt bland dom urlakade begreppen, nu när samhällsklimatet hårdnar och våra rättigheter ifrågasätts.
Mycket av arbetarklassens längtan bort från allt som föknippas med slitet är säkert sund eller åtmionstonde förstålig, men ibland blir begreppsförvirringen för mycket för en enkel brevbärare. Dagligen plågad av den lokalpatriotiska göteborgsradions hurtiga pladder hajjade jag en morgon till när jag plötligt hörde ett begrepp jag aldrig hört tidigare disskuteras. Någon form av expert hade en utläggning om var och hur de kreativa klasserna önskade sitt boende i vår fina stad. Dessa s.k. kreativa klasser (ja, det verkar finnas fler än en av dom) nöjer sig tydligen inte med vad som helst, som vi andra förväntas göra, utan måste visas speciell hänsyn när man planerar för framtiden. Mer än så hörde jag inte men det räckte för att göra mig upprörd på ett sätt jag inte varit sedan lokalradion vek halva förmiddagen åt att fira socialdemokraten Göran Johanssons födelsedag i direktsändning.
Det som gör mig arg är kanske inte främst att mellanskiktet hittat på ett nytt namn på sin klass, dom får kalla sig vad fan dom vill så länge dom är vad dom är. Ilskan grundar sig snarare i det arbetarförakt som ligger underförstått i begreppet. Synen på alla oss andra som inte får vara med och vara kreativa. Kanske för att dom tror att vi är smutsiga och tråkiga människor som gladeligen ägnar merparten av våra dagar till att hängivet köra in huvudet i grottekvarnen för att sedan lika hängivet springa hem till soffan för att ringa den trevliga tjejen på lyckochansen i tv3 för alla våra pengar, ja då får man ju skylla sig själv om man inte har råd att vara med och bo nära någon av dom kreativa klasserna sen när dom ombildat allmännyttan. Medelklass får vi gärna kalla oss om vi tror att det gör någon skillnad, men vi ska fan inte tro att vi sysslar med är något kreativt eller värdefullt.
Senare på brevbärarturen gläntar en driftig liten enmansfirma på dörren när jag kommer med posten och frågar om jag inte kan slänga deras soppåse i nedkastet en trappa ner. Ett synnerlligen kreativt sätt att utnyttja brevbäraren på, säger jag och känner mig stolt att tillhöra en klass med större potential till kreativitet än så
när jag svarar nej.
Krönika publicerad i Proletären nr.28 2007
Etiketter: arbete, kreativitet, medelklassen
upplagd av Erik de Vahl
17:54
1 kommentarer
