Hasta Siempre

Fredag med två nyfunna skivor i mp3-spelaren och gratis sockerkaka på jobbet.

José Gonzalez "In Our Nature" och Robert Wyatt "Comicopera". Två nya släpp som efterlängtats. Den ena fildelades av 126 personer, den andra av två. Gonzalez skiva lät trevlig och rak. Sista spåret lät bäst och ingen av låtarna kändes som potentiella reklamjinglar. Gillar komprimeringen på gitarren och att det låter så hårt trots att det borde vara snällt och viskande.
Wyatt har jag svårt att förhålla mig nyktert till. Han får ha med hur många tråkiga och slentrianmässiga utfyllnadsspår som helst så länge han håller så hög högsta nivå. Han är en av väldigt få artister jag känner till som verkligen åldras med något som skulle förminskas genom att kallas för värdighet. Avslutande "Hasta Siempre Commendante" har släppts tidigare men är inte desto mindre helt genial. Andra favoriter "Out of the blue", "A beutiful war" och hela den spanska avdelningen på skivan. även M.I.A:s nya skiva verkar vara smått fantastisk.

Jag har lagt ner hippiekollektivet nu om nån undrar. Därmed inte sagt att jag ska ut på någon turné eller så, men fråga gärna, man vet aldrig. Det ironiska greppet jag försökte ta om det hela var kanske inte helt lyckad men min agg finns kvar och den hyser jag främst mot alla dessa försök att slå mynt av klimatfrågan. Någon vis man har sagt att om kapitalisterna mot förmodan skulle ta ett gemensamt beslut att avveckla och ta kollektiv självmord så skulle garanterat nån av dom försöka få monopol på repförsäljningen. Kanske en aning mossigt men ändå väldigt relevant om man drar en parallel till dagens utsläppsrätter. Ännu en möjlighet att konsumera! Nu för dig som är mot konsumtionssamhället. Kanske det konstigaste sedan dom började försöka sälja antirynkkräm även till dom som är utom allt hopp genom att döpa om den till pro-age istället. Eller det fåniga programmet på femman där "tjocka" människor ska lära sig att älska sig själva genom att bära korsett och framförallt... "våga shoppa!" Jisses... Jag vägrar i allafall fortsatt ha dåligt samvete för något jag inte på allvar ges möjlighet att påverka.



Apropå Hasta Siempre och konserter så försökte jag spela den låten live en gång i en version som var egenhändigt översatt till engelska och dessutom ihoptvinnad med den chilienska (tror jag) låten "Carta al Che". Jag skulle spela på en fest för en latinamerkansk förening och märkte en bit in i första låten att ingen slagit på PA:t jag soundcheckat i. Ingen märkte att jag hade börjat och jag hade inte tillräcklig sinnesnärvaro till att börja om. En rätt dålig start som jag försökte rädda genom att skämta om "Hasta Siempre" som jag skulle spela. Jag berättade att jag skulle göra en egen tolkning av den och sa nåt i stil med att jag tyvärr inte var helt övertygad om att historien skulle frikänna mig. Ingen verkade förstå vad jag syftade på vilket ledde till att jag blev nervös att jag varit okänslig och började spela fel hela tiden. Dom applåderade artigt när jag gick av scenen och precis efter mig gick en latinamerikan upp på scenen och spelade den riktiga versionen på spanska vilket fick publiken att jubla och dansgolvet att fyllas på fem sekunder. Han spelade helt utan mikrofoner men lät bra i alla fall. Navelskådande som jag var tog jag det så klart som en pik mot mig och tyckte det var en aning pinsamt. Jag kunde så klart inte klandra någon annan för jag var värkligen riktigt värdelös på alla sätt den kvällen. Det är en av anledningarna till att jag inte gärna spelar så ofta live längre. Jag tenderar att vara helt värdelös hälften av gångerna och det tar på krafterna. Så... Lyssna på Robert Wyatts version istället.

Erik de Vahl bildar hippiekollektiv.

Ni har under en tid känt Erik de Vahl som musiker, socialist och brevbärare. Från och med idag får "Erik de vahl" ytterligare en innebörd då det plötsligt också blivit namnet på ett nystartat hippiekollektiv som ska rädda miljön. I likhet med många andra s.k. "hippiemusiker" har jag tagit mitt förnuft till fånga och bestämt mig för att hänge mig åt moralkakelinjen i miljöfrågan. Till skillnad från många andra hippiemusikerkollektiv är "Erik de Vahl" inte något jävla PR-jippo, utan ett seriöst försök att en gång för alla avpolitisera och individualisera ett samhälleligt problem och göra miljöfrågan till en personlig dygd med religösa undertoner.

Bakgrund: För ungefär ett halvår sedan började jag tacka nej till spelningar jag erbjöds. orsakerna var två. Dels hade min cykel hastigt och lustigt blivit stulen och det blev på så sätt omöjligt för mig att ta mig fram till spelningarna med gott samvete, dels hade jag ingen lust. Spelningarna uteblev och livet gick sin gilla gång. Senare insåg jag att min tysta protest var av en sådan omedveten och spontan natur att den antagligen givit mig livslångt medlemskap i den osynliga fackföreningen men som tur var hade dom redan lagt ner så jag slapp. Eftersom jag redan var organiserad men ändå vilje manifestera min personliga förträfflighet på något sätt bestämde jag mig alltså för att bilda hippiekollektiv vid sidan om och på den vägen är det. Sedan dess har jag helt sonika forsatt tacka nej till alla spelningar med hänvisning till klimatfrågan och uppmanar alla mina "fans" att göra detsamma; stanna hemma och sura för klimatets skull.

För dom som ändå kanske skulle vilja komma ut för att roa sig och träffa folk så har jag hört att Emil Jensen bedriver en lightversion av min idé någonstans nere i Skåne där han cyklar omkring med sin gitarr. Hardcorehippiesarna bör dock stanna hemma och ha dåligt samvete.

Måndagar i solen

Måndagar är för oss brevbärare nästan alltid veckans jobbigaste dag. Detta har sina för och nackdelar. Å ena sidan känns det som om det värsta är över redan på tisdagen, samtidigt som det i alla fall för mig innebär att söndagarna tappar sin charm totalt. Kolonis måndagsklubbar på Café Publik är en fantastisk inrättning som gör arbetsveckans begynnelse lite muntrare och erbjuder en möjlighet att fira att måndagen är i hamn. Tyvärr vill jag inte uppmuntra någon att gå dit för det är redan nu nästan omöjligt att få plats.









Igår uppträdde Viktor Sjöberg med musik från sin kommande skiva och om jag inte hörde helt fel så kommer det bli det bästa på väldigt länge. Om ni inte redan börjat se fram emot hans nästa släpp så är det hög tid nu för det verkar som om Viktor tagit ett steg vidare från de underbart karga ljuskollagen på "On A Winters Day" och gjort popmusik av det hela. Håll som alltid utkik här: http://www.structuressonores.com/

Dissidenter

Den politiska bienalen Rethinking Dissent har intagit Göteborg och efter att ha besökt Röda Sten idag kan jag konstatera att det mesta av den konst som visas är rätt vass och angelägen. Även om Catti Brandelius är jätterolig när hon agerar Evert Taube och lovsjunger livet och kvinnorna i basker, drabbar verken där unga kommunister i USA korsförhörs och förnedras efter Vietnamkriget, eller utskrifterna av förhörsprotokoll från USAs koncentrationsläger Guantanamo hårdast.



Något som retade mig oerhört men också gav en viss proportion på saker och ting var kubanen Tania Brugueras bagatell till verk. Med Che Guevaras tankar om den nya människan som diffus utgångspunkt har hon tagit med sig två kompisar från Kuba för att shoppa och turista i Sverige. Hon hävdar att det egentligen inte finns några kubanska turister och att allt dom köper måste märkas som "konstnärsmaterial" för att dom ska få ta med sig det hem. Hon upprörs över att hennes kompisar fick ljuga och säga sig vara konstnärer för att få åka till Sverige för att shoppa sexleksaker och gå på McDonalds. Detta skyller hon på den kubanska socialismen och citeras flitigt i våra morgontidningar. Ett något märkligt sätt att se på problemet. Principen på Kuba är att utresetillstånd beviljas till den som får inresevisum någonstans. Att som kuban få inresetillstånd i Sverige, eller någon annanstans där murar mot omvärlden byggs, är dock inte helt lätt eftersom svenska myndigheter är helt övertygad om att ingen vill tillbaka till Kuba efter att besökt den heliga marken på McDonalds och köpt sig en dildo. Detta är en sak att uppröras över. En annan sak är den uppenbara lögnen att de saker dom shoppat inte skulle få tas in till eller finnas att köpa på Kuba. Visserligen slipper kubanerna än så länge McDonalds men i övrigt kände jag igen det mesta av deras fynd från de affärer vi besökte i Havanna förra året. En ren lögn som kanske skulle sticka ännu mera i ögonen om det inte vore för att resten av de deltagande konstnärerna på Röda Sten rätt effektivt får kuba-dissidentens snyfthistoria om bristen på nyonfärgade dildos i socialismens kuba att framstå som rätt pinsam.

Bevisföring

Jag har aldrig under mitt snart 25-åriga liv haft något med någon slags synthkultur att göra och vet egentligen inte mer om den än det jag själv hittat på. Ändå känner jag mig nu tvungen att skriva lite om det hela.

För några månader sedan genomförde ett synthband från Göteborg något dom valde att kalla för en stödkonsert för Sofia Appelgrens allmänt hatade salladsbar "Wild n' fresh" i saluhallen. Man kan säga att hon fick det stöd hon förtjänade. Hon fick synthmusik, onda frisyrer, blickar och halvrakade huvuden. Hon fick sedan slå igen sin salladsbar och alla blev glada.








Under sommaren försökte jag lyssna på Sommar i P1 ett par gånger och bortsett från Åsa Linderborgs fantastiska program var det en missräkning från min sida. Många av årets värdar verkade vara framgångskonsulter av olika slag och härkomst. En av dom pratade bäbisspråk och hade skrivit böcker om självkänsla medan andra var bara tråkigt självupptagna. En som däremot lyckades behålla mitt intresse programtiden igenom var golfexperten Göran Zachrisson. Efter att ha inlett med att skönmåla sin högborgelige far kom den fantastiska öppningsfrasen: "Jag föddes med den perfekta kroppen." Detta som förklaring till varför han valde att hänge sig åt idrott i sin ungdom. Därifrån fick han sina ideal och sin livsfilosofi. Nåt i stil med att det finns vinnare och förlorare och att vinna är det enda som räknas. Lite blåögd som jag ibland kan vara reagerade jag inte särskilt på detta utan tog för givet att det säkert bara skulle få statuera som ett exempel på ungdomligt högmod eller dylikt. Ack så fel jag hade. Det visade sig att nästan allt som Göran Zachrisson tagit sig för här i livet var oklanderligt och att han oftast dessutom varit långt före sin tid. Sedan blev det dags för Göran att lovorda sin son. Sonen hade gett sig i kast med kultur. Närmare bestämmt med synthkultur och Göran kände sig därför manad att spela sonens förskräckliga synthband i radio. På det hela taget tog Göran sitt uppdrag som familjepatriark på stort allvar och lyckades på den dryga timmen måla upp en stor fresk över sig själv, sin far och sin sons förträfflighet utan att säga ett ord om de eventuella kvinnor som gissningsvis borde finnas där någonstans i närheten av män av deras kaliber.

Igår slog sedan synthkulturen till igen. Denna gång mot mig personligen. Jag sålde tidningen i solen utanför Hemköp och vi hade det rätt trevligt när två brats kommer gående på trottoaren. I släptåg har dom något som antagligen är en förvuxen lillasyster utklädd i höga läderstövlar, lila hår, svart smink och synth-byxor. Hon pekar på mig och säger kvittrande innan hon snabbt springer iväg: "Jag har precis tagit jaktlicens på sånna som dig."

Som sagt, mycket av det jag vet om synthkulturen är sådan jag själv hittat på men ovan nämda exempel är dock exempel av verklig kaliber. Så... vad ska vi egentligen ta oss till?

Den dåliga smaken

Lokko skriver roligt och provocerande om årets pridefestival i dagens svd
Hans utfall mot den dåliga smaken kan ibland kännas lite missriktade men efter hans Jan Myrdal-hyllning i Expressen har jag slutat sura över sånt. I något P1-program den gångna månaden diskuterades något liknande som det Lokko skriver om. Någon förde fram åsikten att den dåliga smaken i gayrörelsen berodde på att stora delar av de homosexuella var vanliga människor ur arbetarklassen. Liknande resonemang hördes för något år sedan då MQ hade en reklamkampanj där olika rockband poserade i deras kläder. Någon (jag minns inte vem) ursäktade sig med att kom man från arbetarklassen hade man helt enkelt inte råd att tacka nej till sånt. Som om det vore en vedertagen sanning att vi skulle vara mer lättköpta.
Det svider att höra sådant även om jag förstår hur man tänker. Själv skulle jag aldrig skylla min dåliga smak eller principlöshet på att jag kom från arbetarklassen och att medelklassen skulle ha bättre smak får vi aldrig skriva under på.

Axel mot axel

NEPAL del 2: Folkarmén lämnar scenen

Jag vill verkligen rekommendera Martin Schibbyes och Tor Härnqvists artikelserie om vad som händer i Nepal. I del två besöker dom ett av folkarméns läger. Det fanns en bra artkel skriven av John Mage i senaste Clarté också. "Storm över Himalaya" hette den och ger en bra bakgrund till vad som händer. Jag läser Ernest Hemingways "Klockan klämtar för dig" just nu och det är något av det bästa jag läst på länge. Speciellt bra i kombination av artikelserien om Nepal.

En rolig sak är att Love Antell (a.k.a. Florence Valentine) illustrerar ovan nämda nummer av Clarté där han också är intervjuad. Han berättar bl.a. att han är socialdemokrat och konstigt nog känns det nästan som ett radikalt statement i dagens läge. Jag har alltid gillat Håkan Hellström och tycker mig alltid känna nåt slags politiskt ställningstagande i hans texter, även om han förnekar allt sånt. Florence Valentine är mer politik och en annan typ av romantik som jag ibland inte riktigt orkar med. Håkan Hellström använder t.e.x. meningen "råna en bank" som nån slags underdogmarkör medan Florence Valentine är mycket mer uttalad och konkret i sina ställningstaganden. Då går det ju också att faktiskt förhålla sig till det han säger vilket känns svårt med Håkan hellström. Bitvis är senaste skivan lysande och större krav än så har jag aldrig haft på skivor.

Sista semesterveckan har jag ägnat åt inventering av gammal musik och nyinspelning av pop. Hittar ständigt nya oavslutade projekt i min dator. Det mesta har nån slags charm men är utom all räddning. En sak jag borde lära mig är att på studiomuikermanér stampa takten även om jag tror att jag bara spelar in en demo. Har höjt kraven på att det från och med nu måste finnas nån slags lätthet och glädje i allt jag spelar in. Vi måste hålla humöret uppe.

Har aldrig läst nåt av Lars Forsell men har faktiskt funderat på att göra det rätt länge. Nu känns det plötsligt lite snopet. Kan ju inte göra det nu bara för att han precis dött. Det skulle kännas respektlöst på nåt sätt. Lisa visade mig att en Arne Sand-bok hon har som författaren personligen dedikerat till Lars Forsell och hans fru med blå kulspettspenna. Lite tragiskt att den dels inte var utläst och dels hamnat på ett antikvariat i Halmstad. Arne Sand dog alldeles för ung men hann ändå skriva ett par bra böcker. Personligen gillar jag novellsamlingen "Världen där ingen behöver simma" bäst.

När jag ändå håller på får jag väl lov att berätta att jag verkligen gillar Honeydrips senaste skiva och att Tsukimono gjorde en helt underbar spelning på Café Publiks innergård i måndags. Längtar efter nästa skiva.