Röda tröjor för de burmesiska slavarbetarna

I pappersupplagan av dagens DN kan man läsa om hur en massa svenska företag som t.ex. Abba, Axfood ICA och Doggy importerar thailänsk tonfisk som producerats av burmesiska arbetare med urusla arbetsförhållanden. De illegala burmesiska arbetarna har de tyngsta jobben, tjänar mindre än de thailänska arbetarna och det förekommer ofta misshandel.

Jag har alltid tyckt att tonfisk är väldigt äckligt och detta kommer garanterat inte få mig att börja äta fisk igen.

Programmet för den temadag om latinamerika som jag och Lisa ska vara med på finns nu att hitta här: http://www.10timmar.org/

Vi kommer visa bilder och berätta om vår resa med Pastor For Peace förra sommaren.

Rött för Burma och Palestina

Det glädjer så klart en kommunist att folk klär sig i rött i solidaritet med ett förtryckt folk, även om jag faktiskt inte sett en enda rödklädd på riktigt än. Den Burmesiska militärjuntan som en gång i tiden stöddes av USA verkar vara en av de mest hänsynslösa och motbjudande i världen men ändå kan man inte annat än förvånas över medias totala uppslutning runt folkets protester. Hur reagerades det t.ex. när en militärjunta nyligen tog över makten i Thailand? Det är såklart inte svårt att se hur protesterna i Burma blivit en behändig bricka i USAs utrikespolitik mot Kina. Samma USA som nyligen gav sitt gillande när Israel diktade upp begreppet "fientlig enhet" för att namnge Gazaremsan på ett sätt som legitimerade deras hot om att stänga av vattenförsörjning och el för de utsatta palestinska folket. Detta är en eskalering av ett lågintensivt folkmord som pågått i evigheter utan att media verkar särskilt intresserade av en bojkott av Israel. Kina däremot verkar ensamma få stå till svars för allt det hemska som händer i Burma. Kina verkar vara ett riktigt sjukt och bisarrt land men faktum är att EU och de västerländska företagen som verkar där inte är direkt oskyldiga till den kinsesiska arbetarklassens situation när man motarbetar att villkoren på arbetsmarknaden förbättras. Ett effektivare sätt vore kanske att skälla lite på de svenska och europeiska intressenter som verkar i Kina och Burma.

Idag när vi sålde prollen i Majorna fick vi in ca: 1100 kronor till vår Gazainsamling på en timme. Förra veckan låg vi på 225 000 så målet på 320 000 kommer nog nås oväntat snabbt. Väldigt roligt.

I dagens DN finns för övrigt en artikel som fint illustrerar den svenska yttrandefriheten och vad som händer med den när offentlig verksamhet privatiseras. Ali Esbati skriver som alltid föredömligt om detta här.

På mitt jobb fick vi för några månader sedan höra att man var riktigt illa ute om man fick för sig att gå till pressen och berätta om konflikterna vi hade på jobbet. Helst skulle vi inte prata ens i fikarummet. Jag har även nyligen fått erfara att allt som skrivs om företaget där jag jobbar kommer in i högsta chefens mailbox och att man gärna får tycka saker men att det lämpligaste är att också tycka vad man tycker internt inför cheferna om man väljer att fortsätta tycka saker även i framtiden.

Konstnärer och deras skap

Vi hamnade på konsnärskväll på Atalante i helgen. Handplockade delar av Göteborgs konstscen skulle sitta i en trång foalje och småprata lite om sig själva och konsten. Ungefär så. Hur mycket man än hoppas på konfrontation och hangemäng blir allt alltid en smula menlöst när konsten försöker sig på samkväm. En konstnär med hängselbyxor sa att famtiden är nu och att det varit så svårt att vara konsnär i lilla Göteborg när det fanns Stockholm men sen så ändrade han sig en dag när han kom på att det inte fanns någon makt i Göteborg. Längre än så kom han inte men det räckte för att göra mig rätt provocerad och lite förvirrad. Kan man verkligen säga sånt och komma undan med det? Ja, det kan man tydligen.

Två unga tjejer hade startat galleri i Majorna. Moderatorn undrade om dom gjort detta för att skapa sig nåt slags fortsatt sammanhang när dom inte längre gick på konstskola och dom svarade ungefär att så var det. Att gå på konstskola verkar vara nåt ganska centralt i konstsammanhang. Dom berättade vidare om att det var väldigt intressant att få chansen att möta olika konstnärsskap och jag tänkte först på om jag kanske delat ut post till dom nån gång i Majorna och sedan på att jag undrar vad som egentligen skiljer ett konsnärskap från sin konstnär och att jag kanske också skulle kunna ha ett "skap" hängande någonstans över mig om dagarna. I såfall antagligen ett brevbärarskap. Kanske kommer "skapet" när man utbildat sig konstnärligt, eller när man fått sitt första stipendie. Kanske ur tron att man måste skapa sig ett sammanhang i brist på ett annat. Författare och entreprenörer är andra som får ett "skap" förbundna med sin person och varför det är så vet jag inget om just nu. Jag hade gärna velat veta mer om detta men medan jag funderade hade ett par roliga dadaistfarbröder börjat göra sig hörda i samkvämet. Jag såg deras mustacher och tänkte att dom säkert var lustiga på det sätt som jazzkonst alltid har varit. En del av den mentalitet som alltid tyckt att höjden av konst är när allt bara är helt galet på alla sätt och vis. En rätt fantastik inställning om det inte vore för allt oväsen den frambringar i tid och otid. Roligast blir det alltid när dom får ägna sig åt lågmälda sysslor som att hitta på vitsiga titlar på sina frijazz-låtar. Jag har egentligen inga problem med den "galna" konsten men håller gärna en behaglig distans. Misstänker ibland att man medvetet är ute efter att få mig att erkänna hur hämmad och konformistisk jag är genom att genera mig offentligt. Något av en nederlagslinje då jag medvetet valt att stå upp för och försvara mina hämningar från spontan gatuteater o. dyl. Tror inte dom sa mycket mer än att dom hållit på väldigt länge och såg sig som arvtagare från en likande rörelse på 60-talet. Har egentligen ingen aning om de alls har något att göra med mina föreställningar om den "galna" konsten men jag har mina misstankar..

Deltog gjorde också Kulturhuset Underjorden som förutom det faktum att dom oförlåtligt efter sitt övertagande döpte om den undertbart fina Göteborgs Arbetare Teater till Underjorden, verkar vara väldigt sympatiska i sina ambitioner. På frågan om dom såg sig som en del av Göteborgs konstscen svarade dom nej men utvecklade inte mer än så. Jag hade gärna velat veta mer om underjordens förhållande till världen ovanför men vi hade tyvärr inte tid att stanna till del 2 av samtalet.

Sammanfattningsvis konsterade vi lite besvikna att Göteborgs konstliv inte verkade ha så mycket på hjärtat just ikväll men att tipsandet om olika framtida happenings och websidor är en vital och intensiv verksamhet. I övrigt ett trevligt arrangemang med fina animerade filmer och bra musik. Mer kan man kanske inte begära av konsten.

Ilskan

Inledningen av Studio Etts telefonväkteri med finansminister Anders Borg, om regeringens höstbudget var en av dagens höjdpunkter. Borg fick ta emot två ordentliga utskällningar direkt och efter att ha lyssnat på den direktsända riksdagsdebatten kändes det skönt att få höra nåt mer levande i radio. Ilska är något av det bästa jag vet numera. Jag har alltid varit konflikträdd och är det fortfarande, på senare tid har jag börjat förtå att riktig utlevd ilska är något fantastiskt som måste bejakas och tas på allvar. Även om det kan kännas generande. Själv har jag ofta anledning att vara arg men lyckas sällan ge uttryck åt ilskan. Istället har jag genom åren utvecklat en falsk och osympatisk förmåga att ge folk dåligt samvete genom nåt slags martyrskap. En dålig egenskap som gör mig odräglig. Den fungerar dessutom tämligen sällan fullt ut och absolut inte mot sådant som regeringar och folkfientliga finansministrar. Det är därför jag älskar program som Ring P1 där ilskna och modiga människor får ringa och skälla på idioterna dom anställt som programledare. Det känns som om man själv får vara en del av all deras ilska i direktsändning.

Demonstrationerna mot högerregeringen verkar ha varit väldigt olika i olika delar av landet. 5000 människor i stockholm är i och för sig inte så mycket men jämfört med de drygt 200 som samlades i Göteborg visar det ändå på nån slags rörelse. I Göteborg var det Rättvisepartiet ensamma som arrangerade och resultatet var därefter. Ingen ljudanläggning eller scen värd namnet fanns på plats så man var tvungen att stå längst fram för att höra vad som sas i de många talen. Det kändes rätt deppigt på det hela taget. Namnlistor och försäljning av krimskrams med vänsterprägel. Rättvisepartiet känns ibland lite som en franchise-koncept. Du får din namnlista din tidningsbunt och knapparna du ska sälja. Sen hem och öva till du klarar av att balansera allt i ena handen. Den andra måste du har fri och redo för försvar om de elaka "stalinisterna" skulle dyka upp.

Vi i Kommunistiska Partiet har en insamling till en skola i Gaza just nu. Det är lätt att känna sig fånig när man går runt och säljer tidningar och samlar in pengar i bostadsområden men nästan alltid resulterar det i att folk förvånar och är förbannat trevliga mot en. Det finns såklart dom som hatar en men dom håller i regel tyst om det. Jag gillar att släppa all prestige och få vara ett instrument för en stund. Insamlingen går bra men det behövs ca: 150 000 ytterligare för att skolprojektet ska kunna realiseras.

Idol går på TV nu och om det har jag egentligen inga orginella åsikter alls. En intressant sak är språkbruket. Allt prat om att "ha det som krävs" och att sedan försöka definiera vad "det" i "det som krävs" egentligen består av. Ibland betyder "det" helt enkelt "det lilla extra". Alltså det som inte går att definiera men gör det så speciellt. Vem som kräver "det" är oklart men en sak är i alla fall säker och det är att "det" verkligen krävs och att det alltid definieras av någon annan. Många verkar övertygade om att dom har "det" men kan ändå bara hoppas. Slutsatsen måste bli att "det" i själva verket är något helt annat än det som i själva verket öppet och uttalat krävs. Rörigt är vad allt blir. I allas huvuden.

Facebook

Är rätt stolt över att jag lyckats gå med och sedan ur facebook två gånger redan innan det blev allmängods i media. Jag gick ur igen därför att jag tyckte det var vidrigt och generande men idag kom jag ändå på mig själv med att bli stressad över att jag kanske missar något spännande där i alla fall. Ungefär som när man var femton och trodde att allt roligt antagligen hände på någon hippiestrand i södra Spanien. Sen när man kom dit visade det sig att det fanns ormar och att några anarkister profitrade på det hela genom att sälja äcklig mat och pulverkaffe till överpris. Så känns det med internet också. Helt klart en besvikelse. Alla dessa nätverk känns oerhört korrumperade i alla led. Kanske är det detta med att allt handlar om att visa hur många vänner man har som stör mig. Jag skulle signa up direkt om nån tog fram en comunity som byggde på att skaffa sig ovänner och tvinga folk att välja sida istället.

Brottsligheten på Posten

En bekant till en journalist på P4 Göteborg har inte fått sina eftersända brev på någon vecka eftersom en brevbärare varit slarvig. Som en följd av detta får Sten Sahlander, chef för reklamationsavdelningen på post och telestyrelsen möjlighet att i radio förklara varför anmälningarna om försvunna brev ökat den senate tiden. Han tror att det beror på att Postens anställda stjäl breven och detta provokativa påstående upprepas sedan gång på gång hela morgonen på jobbet när vi står och sorterar med lokalradions morgonprogram på i bakgrunden.
Ökningen av försvunna brev är 10 % sedan förra året. För att förklara en sån plötslig uppgång i kriminaliteten får man anta att Sahlanders misstankar rör sig mot Hells Angels eller dylik organsiserad brottslighet. Antagligen är det påskgodiset man vill åt, eller de åtråvärda gratisbindorna som skickas till alla könsmogna kvinnor

Många har rätt låga tankar om oss brevbärare och det är lika tråkigt varje gång någon på turen insinuerar att man personligen ansvarar för allt ont som det svenska postväsendet ställt till med genom åren. När jag jobbade på City Mail hävdade en mottagare att jag systematiskt snodde de små rosa gratisprylarna som medföljde tidningen Frida. Trots att jag förklarade att det inte var vi som delade ut denna tidning vägrade hon tro mig eftersom "Du är så ung och då är det lätt att falla för frestelsen." Hon krävde nummret till min chef vilket ledde till ett allvarligt samtal å hans kontor. Jag lyckades tillsist övertyga den bekymrade chefen om att jag inte var särskillt intresserad av vare sig rosa solglasögon eller turkosa flip-flops, åtminstonde inte så intresserad så jag skulle riskera min fasta anställning för att komma över något dylikt.

Jag tror att en sak skulle behöva slås fast en gång för alla: Brevbärare är inte några ondsinta och tjuvaktiga jävlar, utan bara lite stressade. Anledningen till att brev försvinner är med största sannolikhet att vi dagligen utsätts för en systematisk underbemanning som leder till fler ovana vikarier och stressigare arbestsdagar. Jag vet att postens säkerhetschef gärna skulle sätta upp övervakningskameror för att ge oss antällda en möjlighet att bevisa vår oskuld, som det så fint heter. Ett annat sätt vore kanske att ge oss anställda en möjlighet att göra ett gott jobb.

Ett stort sjukhus på ett berg.

Den fjärde delen i Proletärens artikelserie från nepal tar upp en konkret landvindning som maoisternas kamp åstadkommit. Ett stort sjukhus på ett berg.

Det är ibland väldigt lätt att glömma att alla de faciliteter vi har runt oss här i Sverige inte kommit till av sig själva utan faktiskt handlar om politik och styrkeförhållanden. Jag var t.ex. länge orättvist skeptisk till de baktalade stora gråa miljonprogrammen runt våra städer. Nog för att det kanske inte är jättecharmigt med de långa avstånden till stan alla gånger, men ibland glömms det lite förmätet bort vilket lyft det måste ha varit för den första generationen som fick flytta in i de nya moderna husen.

När vi var i USA förra året slogs jag av att standarden kunde vara så offantligt låg i kök och badrum i vissa svindyra lägenheter i centrala Brooklyn. Min gamla slitna lägenhet i Bergsjön framstod plötsligt som ett under av modernitet och hygien i jämförelse med dessa rostiga rör, sunkiga diskbänkar och det odrickbara vattnet. Självklart fick vi även uppleva motsatsen. En pensionerad fackföreningskämpe tog oss med hem till sitt offantliga hus i en förort utanför Philadelphia där han bodde ensam sedan hans fru gått bort några år tidigare. På vägen dit skröt han om alla hamnar han lagt till vid och alla kvinnor han haft som sjöman. Han pekade ut var han brukade köpa gräs och förklarade att han gillade Castros Kuba men att den ö han älskade över allt annat var Nya Zeeland. Den hesa rösten, det stora skägget och hans tatueringar fick mig (lite fördomsfullt) att tro om att han skulle ta oss till något riktigt litet skyffe men när han parkerade bilden på en stor garageuppfart visade det sig att hans stora hus var helt indränkt i rosa med vadderade golv och spetsdukar överallt. Hela huset var såklart helt i AC:ns kylslagna grepp och vi förstod att vi funnit en mycket ensam man i ett mycket stort hus som antagligen blivit något av ett museum när hans fru dog. Han hade massor av öl i kylen och frågade om vi ville ha, själv var han nykter alkolist och tycktes inte det minsta förlägen över att hans hem inte alls matchade den sjörövarlook hans person i övrigt antog. Vi fick lova att hjälpa honom hitta reda på sitt hotmailkonto innan vi trötta gick och la oss i det rum han inrett för sin dotter och hennes man som lite för sällan kom på besök. På toaletten hade han satt upp en stor planch av Nya Zeeland, på bröstet en gigantisk Fuck Bush-knapp.

Några dagar senare i Mexico fick vi träffa tre ungdomar från den utsatta ursrsprungsbefolkningen på landsbygden. Dom berättade att byarna dom kom från helt saknade tillgång till läkare och att dom följde med på resan till Kuba med förhoppning om att bli antagna till Kubas omskrivna läkarutbildning, för att sedan kunna återvända hem till sina byar och arbeta. Deras hopp stod till socialismens Kuba och de var väldigt konkreta i sina önskningar om framtiden. När vi sedan på Kuba besökte skolan fick vi träffa ett gäng Nordamerikanska läkarstudenter som mot Bushadministrationens vilja utbildade sig gratis i det land de förbjudits att besöka. En möjlighet dom saknade i USA.


Det är lätt som svensk 80-talist att få för sig att kapitalism och hög levnadsstandard hör samman och glömma att det vi har kvar av den varan här i Sverige, det har vi till stor del därför att vi en gång visat att vi var beredda till kamp om vi inte fick det. Självklart skulle våra våra landvinnigar sedan ha säkrats och konstituerats men där brast Socialdemokratin och lämnade ett skolexempel på vad samarbetspolitik är värd.

Den 6 oktober i Malmö ska jag och Lisa ska visa bilder och berätta om vår resa med Präster för fred genom USA till Kuba i fjol. Återkommer med tid, plats och övrig info senare.