lägesrapport

Kineserna, som i tystnad några månader laddat ner mina låtar, har den senaste veckan sakta börjat ebba ut och ersatts av männikor som underhållande nog hamnar på min blogg efter att googlat: "ny frisyr". Andra människor som hamnar hos mig är sånna som vill gå på Heinikens PR-jippo "Green Room Sessions" som jag i affekt skrev om för ungefär ett år sedan. Nu gör dom tydligen ett nytt försök att rota sig i ditt bakhuvud, denna gång med draghjälp från "The Field" som var med på samma Friendly Noise-samling som jag härom året. För ett år sedan blev jag arg. Tråkigt nog orkar jag knappt bry mig denna gång, även om jag såklart tycker detsamma som sist.

Jag har inte skrivit så mycket här sista tiden. Jag har gjort ärliga försök att formulera mig om varför jag av olika anledningar gillar både Ken Ring och Idol-Andreas, men inte riktigt lyckats göra någon av dem rättvisa. På vårt senaste fackmöte blev jag vald som arbetsplatsombud och har därför känt mig tvungen att ägna en del tid till att läsa kollektivavtal och lagstiftning. Har därför inte haft något temperament över till att skriva något här. Vårt nya avtal har blivit klart och vi brevbärare garanteras under de tre år som vi nu bundits upp till fredsplikt en årlig löneökning på 350 kr i månaden. Resterande del ska fördelas individuellt, vilket så klart ingen kommer må bra av. SEKO kallar detta för en låglönestasning men det känns fakltiskt mest som ett hån. Posten kommer i år antagligen gå med över 2 miljarder i vinst. Ändå måste vi på vårt kontor till nästa år dra in 5 utdelningsslingor.

I övrigt har jag under hösten gjort klart en ny skiva som jag i slutändan inte blev särskillt nöjd med. Det är svårt att hålla huvudet kallt när man jobbat hårt med något i flera månader men jag tror jag kommer lyckas hålla mig själv kort denna gång. Kanske kommer det något nytt snart i alla fall.

Nya juldirektiv.

På sätt och vis är det skönt att årets julklapp offentliggörs i god tid före julafton så att ingen behöver vara orolig för att råka köpa fel och därmed riskera en pinsam situation vid granen. Det tråkiga med det hela är att överaskningseffekten vid öppnandet antagligen uteblir, men detta kan vi säkert leva med nu när vi slipper slösa av vår egna fantasi.

Jag måste tyvärr medge att för egen del är årets val av julklapp något av en besvikelse. GPS-mottagaren kommer jag inte ha någon nytta av alls. Detta är dock inget jag kommer låta lägga sordin på julstämningen. Har handeln beslutat att Svenskarna ska ha GPS så ska även jag hitta en plats för den i mitt liv. Kanske kan man ha den på spårvagnen eller på cykeln, det har dom säkert tänkt på.

Det är nästan rörande att se hur lojalt de svenska medierna ställer upp och delger oss när handlarna beslutat något nytt och viktigt om vad vi förväntas köpa av dom. Är det föresten någon som känner till de senaste direktiven om vad som gäller med utsläppsrätter nu för tiden? Måste man köpa såna även när man kör bil i jobbet eller är det bara när man åker på semester och förväntas ha dåligt samvete? Marknadens diktatur må vara en ivrig bäver när det gäller att informera om nya varor på marknaden men ibland lämnar den oss senfärdiga kvar oinformerade där bakom med en känsla av osäkerhet och förvirring. Kanske finns det redan direktiv för vad man ska köpa när man känner sig osäker och förvirrad? Kanske en sån där omtalad pensionsfond?

En annan hjälte

Hade inte Kurt Junesjös hemsida varit så fantastiskt sprängfylld med viktigt och intressant innehåll vore det enkelare att hävda att den fantastiska flora av känslouttryck som hans utbud av pressbilderna rymmer är det bästa med www.kurt.nu

Kurt neutral

Om man hellre önskar Kurt glad, halvglad, allvarlig, i Paris eller med ett snett leende i skogen kan man kolla vidare här: http://www.kurt.nu/index_bilder.htm

EU och Venezuela

För några vekor sedan åkte jag med på en bussresa arrangerad av Gösta Torstensson till Bryssel. Där fick vi besöka diverse EU-institutioner och chansen att lära oss mer om det nya EU-fördraget som i samma veva klubbades igenom på ett möte i Lissabon. Lisa har skrivit utförligt om det här.

Det nyaste med det nya fördraget verkar vara att det har blivit fruktansvärt mycket svårare att ta del av sedan sist eftersom man för att förstå ändringarna även måste ha alla tidigare fördrag till hands. Det förslag som fransmännen och Holländarna röstade ner gick tydligen att tillgodogöra sig förhållandevis enkelt. Gösta hade dock ägnat sina lediga kvällar åt saken och sammanfattade det hela. Makten föskjuts ytterligare från de nationella parlamenten till det skendemokratiska EU-parlamentet och de stora länderna får mer att säga till om. Dessutom blir EU-lag överordnad nationell lagstiftning.

Det bestående intrycket av Bryssel är att det är en absurd stad. Alla dessa monument över massmördaren Kung Leopold II är en del av saken, en annan representerades alldeles utmärkt av den representant för de svenska fackföreningarnas lobbykontor vi fick träffa. Hans framtoning och språkbruk var i det närmaste identiskt med det som "nymoderater" i sverige på senare tid hänger sig åt med den skillnaden att hans blick flackade en aning mer än önskvärt medan de mekaniska fraserna om den fria inre marknaden lämnade hans mun.


Självklart kommer man inte tycka det vara nödvändigt att ge oss möjlighet att rösta om fördraget. Förra gången när det faktiskt gick att sätta sig in i på egen hand menade man att det var för komplicerat. Nu hävdar man istället att det är för simpelt och oviktigt. Inget att diskutera alltså.

Resan gav förutom en viss inblick i det skrämmande imperiebygget också ett visst perspekiv på demokrati. Det är svårt att inte dra paralleler till den progressiva utvecklingen i Venezuela och hur den demokratiska processen för att anta en ändring av grundlagen speglas i mainstreammedia här i Sverige. Jag vet inte mycket mer än det jag läst mig till bl.a. här och lite här, men faktum är att jag ändå vet mer om händelseutvecklingen i Venezuela än om vad LO egentligen i hemlighet förhandlar bort med Svenskt Näringsliv här i Sverige. Självklart kommer det inte att gå smärtfritt och utan sammandrabbningar av olika slag i Venezuela men jämfört med den isande tystnad vår egen "demokrati" budgeterar för framstår det barnsligt att kalla Chavez för något annat än en hjälte.

Mer Kuba

Här kommenterar Markus Hankins nyliberalernas besatthet av kuba och kommunismen. Intressant om det hörn som det defensiva Vänsterpariet målar sig in i.

Kuba

Samtidigt som människor fängslas i Pakistan (var är de röda tröjorna nu?) väljer den borgerliga ungdomen att än en gång förfära sig över att RKU faktiskt är kommunister och faktiskt stödjer Kuba.

Det är nästan så löjligt att man bli mållös men ändå inser man nånstans att de här galningarna med alla sina tuppfrisyrer och affärsmässiga leenden antagligen är beredda att ta till vapen vilken dag som helst och att försvaret av Kuba och socialismen därför måste börja just nu och på alla fronter, innan någon an dom växer upp och får jobb på på något departement.

Jag har varit på Kuba. Innan besöket var jag beredd på att bli besviken, efter kände jag en stor kärlek till landet och framförallt till det kubanska folket. De välklädda barnen som spelade fotboll utan vuxna mitt i centrala Havanna. Mannen i samma park vars enda uppgift var att sätta på John Lennon hans glasögon när turister ville fotografera sig brevid den populära statyn. Gamlingarna som satt med öppna dörrar mitt i natten och rökte i stadens centrala delar helt utan rädsla för våld och barerna utanför turiststråken där våra "turistmojitos" sakta men säkert fylldes på av den engelsktalande bartendern vars släktingar varit i Norge, tills de endast bestod av sprit. Fruktmarknaderna och de ekologiska stadsjordbruken och ungdomsgängen som dansade salsa på cdr-festerna. Visst Kuba har problem. Ett av dem heter USA, ett annat såg vi hos familjen vi hyrde rum hos sista natten innan vår hemfärd. Dom hade skott sig gott på turistbranchen och körde taxi svart med tonade rutor på kvällarna. Deras standard var långt över en vanlig kubansk och deras hem var ordentligt låst.


Innan resan hade folk sagt mig de mest bisarra saker om landet. Nån sa att man kunde se i de stackars kubanernas ögon att de var lessna över att aldrig kunna åka på semester till t.ex. USA. En annan att det var omöjligt att ha industrier på Kuba eftersom folk stal alla skruvar och muttrar. En tredje nåt om att det var en polisstat. Visst såg vi en del trafikpoliser, men inte något av den skrämmande mängd fångtransporter och blåljus som vi såg i New York tre veckor innan. Inte heller såg vi något av den hotfullhet som fanns i ögonen på folket i Bronx eller misären och uppgivenheten i New Orleans.

Vi gör oss själva och kubanerna en otjänst om vi målar upp Kuba som ett socialistiskt paradis eftersom sådana omöjligt kan existera, men på många sätt framstod Kuba som förhållandevist modernt. Det som imponerar mest på mig är den öppenhet med vilken man diskuterar de problem man faktiskt har och står inför. Självklart finns det också problem men att diskutera dom samtidigt som den unga borgligheten verkar vilja förbjuda allt som andas socialism känns faktiskt rätt meningslöst.

"För livets storhet och Skönhet!"

När jag i mina tidigare tonår gick i min farfars fortspår och blev vegetarian ansåg denne smått hälsofanatiske socialdemokrat att det var nödvändigt att ge mig en bok. "Här kan du läsa varför du ska vara vegetarian." sa han högtidligt och gav mig ett slitet exemplar av Are Waerlands "Våra giftbrunnar - Hur saltet fördärvar människan" Jag har inte orkat läsa hela boken som är tryckt 1939 men i korthet går den ut på att det mesta som är fel med folkets hälsa beror på att vi äter kött. Are verkar ha varit en riktig välskapt figur och grundade bl.a. förbundet Allnordisk folkhälsa.

Det intresantaste med boken jag fick är sista sidan där Are gör reklam för den nystartade föreningen Solvikingarna. Ett hälsoexpriment där 1000 deltagare i tre år ska tillämpa "Det nya levnadssättet". Detta expriment är endast det första steget "I ett stort anlagt arbete för de nordiska folkens kroppsliga och andliga pånyttfödelse." Ett vikingaskäpp med en nazi-liknande segel med de spetsiga runorna S-V är deras logo och på sidan bredvid finns en annons för Ares nästa bok "Vikingatidens livssyn - Vår urgrund".


När jag i helgen av besökte finalloppet i Skatås blev jag rätt förvånad när jag märkte att Solvikingarna fortfarande finns kvar. En inte oansenlig mängd terränglöpare med grön-orangea tävlingsdräkter sprang sig leriga i skogen. Om de fortfarande är renläriga vegetarianer och hälsofanatiker vet jag inte men uppenbarligen hedrar de i likhet med diverse nationalsocialister fortfarande läromästaren Are Waerland. Jag är vegetarian av en massa olika anledningar och begreppet folkhälsa är verkligen något man kan sakna i dessa dagar. Trots detta är "de nordiska folkens kroppsliga och andliga pånyttfödelse" fortfarande inte något jag med extra iver tänker äta mina kikärter för.

90-talet

Läste i dagens DN att 90-talet är på väg tillbaka och drog en lättnadens suck. Jag har nämligen länge levt i rädsla för att dåtiden flåsar oss i nacken och är på god väg att hinna ikapp oss. Uppenbarligen har vi alltså fortfarande ett visst försprång men rädslan kräver sin bakgrundshistoria.

År 2002 var jag relativt nyinflyttad till Göteborg från den lilla staden Kramfors. Min syn på kläder och mode kan beskrivas ganska träffande med att jag precis accepterat att fickor inte nödvändigtvis måste fyllas med saker bara för att det rimligtvis borde vara deras främsta funktion. Jag hade alltså nätt och jämnt erkänt estetiken. Jag blev därför rätt ställd när en modekunnig tjej på krogen en kväll berömde mig och mina kompisar för vår fantastiska 90-talslook. Det var såklart menat som en komplimang men blev i realiteten inget annat än en förolämpning. Detta till trots blev jag varken smickrad eller stött utan endast rädd. Rädd för vad som skulle hända när retromodet kom i kapp samtiden.

Jag hade nyligen fått höra om Postmodernismen. Postmodernismen hade inte funnits i Kramfors och min spontanda reaktion mot den bestod av skräck och hat. (Detta samanföll nämligen med att min dåvarande arbesgivare försökte göra sig lustig med en slogan som löd "CityMail - Ett postmodernt företag". Detta ensamt fick mig att inse att det var hög tid att välja sida.) Min förta tanke när jag på krogen fick höra om 90-talets återkomst endast tre år efter att vi lämnat det bakom oss var att en postmodern kollaps var ytterst nära. Att det valt att återvända i form av mig och mina kompisar gjorde mig lite stött men mest förvirrad. Vad skulle hända i förlängningen? Hur skulle man uppföra sig när retromodet kom ikapp och plötsligt bara låg en månad eller en vecka efter? Min slutsats var att det antagligen skulle utmynna i en postmodern sammanbrott av något slag.

5 år har nu förflutit utan att jag blivit lugnare. Men idag kunde jag då äntligen andas ut. 90-talet ligger hela 7 år efter och mardrömsscenariot där modekollapsen sammanfaller med den globala ekonomins kollaps verkar något mindre hotande.