Och nu fick jag visst dåligt samvete för vad jag skrev om Martina Lowden igår. Allt är bara indicier och jag har inte ens läst hennes bok. Kanske borde jag det, nu när jag redan verkar ha skaffat mig åsiker om den.

Stilen

En författare som heter Martina Lowden får i pappersversionen av fredagens Svenska Dagbladet frågan om vad hon hoppas på inför kulturåret 2008. Hon svarar att hon hoppas att man ska sluta att offentligt diskutera sådant som konsumism och kulturpolitik och istället ägna sig åt "stilen".

Är det synpunkter på Martinas egna stil som hon i all ödmjukhet efterlyser så kan jag glädja henne med att jag redan nu, i slutet av 2007, har några:
Jag tycker att hennes stil verkar vara arrogant, kokett och rätt fånig. Egentligen finns det så många andra som förtjänar ens ilskna tankar mycket mer, men ändå är det så svårt att sluta tycka illa om hennes sätt att framträda i det offentliga samtalet. Det värsta är att hon antagligen trivs rätt bra med att människor som jag retar mig på henne. Hon säger i en intervju från tidigare ett år att hon var "ett sådant där barn som nästan förtjänar att mobbas. Jag var så monstruöst stöddig." På hennes tröja står det: "Intellektuellt arbete byggde denna kropp."
Att vara stöddig för att man läst många böcker är något som barn måste kunna få vara, men fortsätter man med det som vuxen förtjänar man nog inte mycket respekt.

Min enda förhoppning inför "kulturåret" 2008 är att det ska sluta regna så förbannat mycket hela tiden. Då slipper jag vara blöt och på dåligt humör när jag delar ut post och kan få sinnesro och ork över till att läsa t.ex. böcker och lyssna på t.ex. skivor när jag kommit hem. Mer vågar jag faktiskt inte hoppas på just nu.

Kakan

En tumregel för varje seriös konsument är att erbjudanden som är för bra för att vara sanna i regel inte heller är särskilt sanna. Trixigare blir det med erbjudanden som framstår som alldeles för usla för att vara sanna.

Som anställd vid Posten har jag vissa förmåner. En av dessa är att jag får köpa den lika storslagna som vakumförpackade postkakan för 155 kronor istället för det normala priset som är 165. Denna kaka är bakad på ett sätt som gör att den går att skicka som klump (paket) på posten. Det betyder att den bör tåla 3 meters fritt fall. Hur den smakar vet jag inget om men jag har mina fördomar gällande mat som inte går sönder när man kastar den i golvet. En extra förmån är att jag för 15 kronors påslag på priset kan få postloggan printad på själva kakan.

Detta betraktar jag alltså som ett erbjudande som torde vara för dåligt för att samtidigt vara sant. Människor som mitt i julstressen väljer att gå den lätta vägen fram i livet kan så klart komma runt dylik problematik genom att ignorera sådana erbjudanden fullständigt.
Är man som jag istället lagd åt det genuint bekymrade hållet riskerar man däremot att fastna i grubblerier kring saker som denna. Det hände mig senast i dag.

Om jag först fått 10 kronor rabatt på kakan, är det då rimligt att tro att jag kommer betala 15 kronor extra för att visa min tacksamhet och få Postens logga tryckt som reklam på den redan rätt kostsamma kakan? Jag antar att detta erbjudande på något sätt räknas under budgetposten personalvård, men jag kan inte riktigt förstå på vilket sätt. Kanske är det helt enkellt en tankenöt för att utmana oss intelektuellt.

Nytt mp3-släpp!

Jag har äran att få vara en del i Friendly Noise åtagande att under 2007 varje månad lägga ut minst ett nytt mp3-släpp för nerladdning. Mitt bidrag består av två helt nya låtar, varav den första, "Running" var inledningslåten på en skiva jag började jobba med efter att "Oh! My Spine" släppts i våras, men sedan inte riktigt lyckats komma till freds med.

De två låtarna finns att ladda ner här.

Samtidigt släpps även Flow Flux Clan och på sidan finns en massa andra fantastiska låtar att ladda ner från tidigare i år. Personliga favoriter Är Most Valuable Players från Oktober och Peter Jackson som släpptes i April.

Trivsamt

Detta från i lördags tycker jag är fantastiskt trivsamt:

Dream On

Av en slump föll jag över min favoritlåt "Dream On" från 1993 när jag var tio år. Jerry Williams var en av mina första idoler vid tillsammans med The Boppers. Tyvärr ledde mig den frisyr som jag p.g.a. detta försökte eftersträva till att känna samhörighet med den tvivelaktige Brian Adams och även hans ganska kostsamma fan-club. Detta var något som tog mig många år att sedan frigöra mig från. Nu när jag lyssnar på "Dream on" igen slår det mig vilken fantastisk bra låt det är och att jag borde ha satt ner foten och hållit fast vid Jerry istället för att gå ner mig i amerikanska power-ballader.


Annat jag lyssnar på just nu:

Black Stalin - Caribbean Unity
Harry Belafonte - Try To Remember
Johnny Cash - Wichita Lineman
Marvin Gaye - This love starved heart of mine
Van Morrison - Who was that masked man
Fred Åkerström - Natt i en stad
Terry Melcher - These Days
John Cale - Close Watch
Ben Watt & Robert Wyatt - You're gonna make me lonesome when you go
Bee Gees - Kilborn Towers


Äldre farbröder för en regnig lördag.