Lägesrapport, tredje semesterveckan.

Jag vet att det finns några som läser min blogg men jag vet inte varför. För den som vill veta om det blir någon ny musik: ja en ny låt är jag nöjd med och har spelat in. Någon undrar om det är bättre med mina knän. Kanske lite. Och någon hur det var i Ryssland. Väldigt fint. Ryssen har odlat en fantastisk kafékultur och har ett mycket stiligt alfabet. Till minussidan hör att man varken förstår det skrivna eller talade och att dom kör sina bilar som om det inte fanns någon morgondag samt cyklar på de trånga trottoarerna. Cykling verkar överhuvudtaget vara någon form av subkultur och cyklisterna umgås i gäng och bär ansiktsmask och benskydd. Maten bra, vädret fint.

Utanför är det oerhört varmt och nu när solen börjar gå ner också skönt. Kvällen är nog lite väl fin för mig som är ensam hemma och så kommer förbli. DVD-utgåvan av "En vandring i solen" som jag hade tänkt se ikväll satte jag på redan klockan två och nu saknar jag meningsfull sysselsättning och sällskap. Gösta Ekman var mycket stilig och filmen bra. För fösta gången såg jag om en film igen med kommentarspår och det var mycket trivsamt och avslappnat. Sedan blev jag återigen sorgsen för att Stig Claesson avlidit men kom snart på att det egentligen handlar om att jag tycker det är sorgligt att folk överlag blir äldre. Kvantitet slår oresonligt över i kvalitet. Något som jag tycker är svårt att se helt obekymrat på, åtminstone när det gäller ålder.

Tog en promenad och upptäckte att musiken som studsade mellan husväggarna var Thåström som spelade gitarr och sjöng live från Slottskogen. Det lät lite som Dylan när orden inte gick att urskilja och det fick mig att inse att jag aldrig förstått mig på vare sig Dylan eller Thåström trots att jag försökt. Phil Ochs däremot uppskattar jag mycket även om jag var en av de sista att få veta att han fanns. Är det inte för att berätta sånt som vi håller sig med alla dessa musikkrönikörer och recensenter? Hur som helst har han gjort en låt som heter "The Doll House" där han ägnar en av refrängerna åt att på ett övertydligt sätt parodiera Dylans sätt att sjunga. Eftersom det är en väldigt fin och gedigen låt tycks det väldigt märkligt att han väljer att offra en hel refräng för att visa hur mycket bättre det låter när han sedan gör den på sitt sätt. Kanske vill han tydliggöra att texten på något sätt handlar om Dylan (vilket i så fall går över mitt huvud) eller så är han bara bitter. Facinerande är det hur som helst och ger låten en helt ny dimension. Dessutom har han rätt. Det låter bättre när han sjunger som sig själv.

Nu verkar det som om Kent har tagit över i Slottskogen. Utomhusmusik på avstånd är verkligen inte min grej märker jag nu. Den dova monotona basen har ett väldigt konkret sätt att berätta att det roliga händer just nu, någon annanstans, inte allt för långt borta men ändå för långt borta för att du ska kunna ta ställning till om det är något du vill vara en del av. Jag får helt enkelt stänga fönstret.