"Musikindustrin håller på att dö"

Enligt en artikel i Expressen verkar det nu vara ungefär lika synd om "folkkära" artister som typ "barnen i afrika". Nästa faddergala kommer kanske hållas till förmån för Glennmark, Eriksson och Strömstedt, vad vet jag. Själv skulle jag gladeligen skänka en slant bara för att de visade sådant fint omdöme när de en gång i tiden gick samman under parollen GES och på så sätt förbättrade vanligt folks möjligheter att hålla sig undan när de drog land och rike runt och försökte ta äran av vårt fotbollslandslag 1994. En och en hade de antagligen drabbat fler oskyldiga. Fler "folkkära" kluster borde följa deras exempel.

En artist som på fullaste allvar är i mitt hjärta just nu är Alf Robertsson. Plöjer just nu igenom hans samlade produktion med nöje och förundran. Återkommer någon gång och berättar om när han besökte den mellanstadieskola i Kramfors där jag gick och tillsammans med vår skolkör (som var obligatorisk och ganska odisciplinerad) framförde sina smått bordusa göteborgskväden för våra tårögda föräldrar.

Ola som driver Service har också reagerat på att manifestgalans presenterar sina nominerade med hjälp av en multinationellt mobiltelefontillverkare med intressen i skivindustrin. Varken min eller Jens Lekmans låt finns med längre på deras reklamsida vilket känns rätt skönt. Min skiva har ju varit gratis hela tiden så det finns ingen anledning att ge Sony/Ericsson någon legitimitet i det här sammanhanget.

Postorkestrar på konsthallen

Annika Eriksson har en utställning på Göteborg Konsthall just nu. Hon har dokumenterat några av sina tidigare verk, som behandlar bl.a. makten över det offentliga rummet och yrkesstolthet. Utställningen är gratis och värt ett besök bara för att få se ett videoverk där två postorkestrar från Sverige, Danmark och en brandmansorkester från USA framför Portisheads låt Sour Times på olika sätt och med olika utstyrsel. De svenska postarbetarna är propra och tillbakahållet strikta när de framför låten i frack med enbart saxofoner och med Postens logga upphängd på väggen. Danskarna är lite avigare och fler men gör låten väldigt vackert. Den amerikanska orkestern med säckpipor och kiltar fick man bara se på bild men videon skulle komma igång senare i veckan.

Lisa har intervjuat Annika Erikson för Proletären och det kommer säkert bli bra läsning senare i veckan.

Telefonsnurran

De svenska oberoende skivbolagen (SOM) har nominerat mig till deras manifetgala i kategorin pop/elektronika. På deras sida kan man lyssna på en av mina låtar gratis om man först snurrar sig igenom Ericssons hela utbud av mobiltelefoner. Eftersom jag själv passande nog har oturen att äga just en sån telefon som syns brevid min låt tycker jag att det vore fel att inte ta chansen att tala om hur värdelös den är. Den hänger sig minst en gång om dagen och har ofta svårt att läsa från minneskortet. Alltså, även om den rekomenderas av en sammanslutning helt oberoende skivbolag: Köp den inte!

I övrigt glädjer jag mig åt videoklipp som detta av Adam Tensta. Han verkar ha en föredömlig attityd till det mesta:

Jag är nominerad i manifestgalans pop/elektronika-kategori tillsammans med bl.a. Jens Lekman och the Honeydrips. På detta reagerar jag med tillbörlig stolthet, överraskning och glädje. Extra roligt att man får vara med trots att man saknar både skivbolag och distributör.

Video!

Det dök plötsligt upp en video till "Shout It Out" från förra skivan. Tack till Örjan Markusson. Sånt händer inte varje dag.

Bhundu Boys

Den 13 September 2006 skrev Jens Lekman fint om det Zimbabwiska bandet Bhundu Boys och jag underlät av någon anledning att kolla upp dem på allvar. Sen dök jag över den här fantastiska låten på youtube och insåg mitt misstag:



I senaste Clarté finns en intressant och bra artikel om Zimbabwe och varför just Mugabe blivit medias favorithatobjekt.
Tyvärr har dom inte lagt ut texterna på internet än men att köpa numret är väl värt sitt pris.


I övrigt kan jag inte undhålla denna citatsamling med Jerry Williams för någon. Läs och njut, speciellt det om Rock och socialism på slutet.

Apoteket

Ett nytt och "modernt" inslag i 2008-år Sverige är att SJ numera säljer sina tågbiljetter på auktion på tradera. Jag har i och för sig aldrig fattat mig på deras prissättning tidigare och med detta blir det i allafall solklart enligt vilka principer detta statliga företag styrs.

Det som oroar mig är snarare vad som ska hända med vårt Apotek. Läkemedel är tydligen något alldeles för luktrativt för att hanteras av staten. Jag har tidigare mest köpt vinylskivor på tradera. Ska man behöva köpa influensavaccin och pencilin på auktion också så vet jag inte om jag vill vara med längre. Gärna fler apotek men på min lokala hemköp klarar dom faktiskt inte ens av att se skillnaden på mozarella och haulomiost.

Nödvändigheten

Karl Bertil Jonssons pappa känner i en känd och nyss aktuell tv-sekvens hur ett tillfälle kräver av honom att slå sig för bröstet å sin sons vägnar. Jag vill inte påstå att han gjorde det rätta men ibland kan faktsiskt saker, som ögonblicket innan kändes omöjligt, krävas.

Ibland, när en lång rad av av olika tillfällen på raken kräver saker som sakta men säkert för en i en och samma riktning, så kan man känna känslan av hur nödvändigheten kamratligt skjuter på en i ryggen och att man plötsligt är något mer än man var innan. Ibland säger man att "nödvändigheten kräver...", men ordet "kräver" har av olika anledningar fått lite negativ klang. Kanske kan man säga att man får ta konsekvenserna av sina åsikter och slutsatser och att det kan vara ganska tillfredställande och fint i ett större perspektiv.

En rad tillfällen har de senaste åren krävt en del olika saker av mig och i helgen när Kommunistiska Partiet höll sin 15:e kongress fann jag mig själv nervös stå i talarstolen som delegat från Göteborgsavdelningen. Jag har alltid pratat en hel del i olika sociala sammanhang. Främst för att jag haft åsikter men också därför att jag känner mig tvungen att fylla ut olika former av tystnader och intelektuella tomrum. I politiska sammanhang måste man ta ansvar för det man säger och när man gör det blir man vald som fackligt ombud på jobbet och hamnar i talarstolar. Min insats på kongressen var ytterst begränsad och blygsam men inte mindre något av det roligaste jag gjort på flera år. Jan Myrdal höll t.ex. ett intressant hälsningsanförande och en familjemedlem blev invald i partistyrelsen.



Sedan igår fyllde jag 25 och insåg plötsligt att jag antagligen levt mer än halva mitt liv, åtminstonde om man räknar med att man upplever att tiden med åren går snabbare och snabbare. Lyckligtvis känner jag mig uppriktigt likgiltig inför detta.

Förra året misslyckades jag med att anmäla mig till någon ABF-kurs. Detta års nyårslöfte blir att åtminstonde skaffa kurskatalogen.

Slas

Slas dog 79 år gammal och det gör mig så ont. Jag borde försöka skriva nåt stiligt och fint om honom. Han och hans böcker har betytt så oerhört mycket för mig. Det finns ett gammalt radioinslag som för något år sedan sändes i repris på P1, där Slas är oerhört upprörd och på ett stringent sätt, med okonstlad ilska, skäller ut överheten och deras syn på den radikala ungdomen. Detta inslag är något av det vackraste jag vet. Av Slas böcker kan jag inte peka ut någon som skulle vara särskillt mycket bättre än någon annan och detta är kanske det fina med hans konstnärliga gärning. I alla hans böcker märks kärleken till och tron på den tänkande och resonerande människan. Den jämlika människan så som hon skulle kunna vara om hon bara var lite mer som Slas själv.