Milimeterrättvisa

Kanske var jag lite orättvis mot Håkan Hellström när jag här om dagen tyckte att han gjorde sig dum i media. Det jag tänkte på var mest att han påstår sig ha röstat på miljöpartiet bara för att de har ordet miljö i namnet samt att han sagt sig inte ens kunna krysta fram en politisk åsikt. Av någon anledning tror jag inte det är sant utan bara bekvämt.

På det hela verkar han dock försvarligt sympatisk och verklighetsförankrad och eftersom jag är för millimeterrättvisa (Ett ord som av någon outgrundlig anledning verkar fått något av en negativ klang i dagligt tal) så tar jag nu tillbaka mitt orättvisa och svepande påstående.

Läser här om floskler som förekommer för ofta.

För sent för edelweiss

Håkan Hellströms nya skiva är på väg ner och låter bra. Fantastiskt stökig och ren produktion.
Har alltid tänkt att jag ska skriva något om varför jag tycker om honom och varför jag gör det mot min vilja. Tycker om är säkert fel ord. Hans musik har helt enkelt av nån anledning kommit att finnas där som ett konstruerat minne över en idealiserad ungdom jag en gång önskade att jag hade och sen aldrig kunnat se som annat än förlorad. En falsk bild av liv och rörelse som något som kommer till dig när du lämnar något annat. Det är ren lögn men Håkan Hellström ljuger för bra. Sen blir jag arg varje gång han gör sig dum i tidningarna för det är det han gör. Låtsas vara lite blåst och bortkommen medan han i själva verket gång på gång lyckas ljuga ihop sådant som är smart och betydelsefullt. Kanske är det bara referenserna han slänger ur sig som förbryllar. Alla klassmarkörerna och hatet. Ska hur som helst lyssna på skivan och skaffa mig en riktig åsikt. Än så länge har jag gillat honom mer och mer för varje skiva så allt annat vore en besvikelse. Titelspåret är sedan gammalt något av det vackraste jag vet.

Åsa

Åsa Linderborg i Aftonbladet 8 mars:

"Kommunistiska Partiet, före detta KPML(r), brukar beskyllas som den grabbigaste och mest antifeministiska delen av vänstern.
Veckans 8 mars-nummer av Proletären får fördomarna på skam.
Tidningens antikvariska redigering ger en kongenial inramning till gamla krav lika aktuella som någonsin: sex timmars arbetsdag för alla, rätt att arbeta heltid, rimliga arbetstider inom låglönesektorn, kamp för socialförsäkringssystemen, nyanställningar i offentlig sektor... och så vidare.
""Flertalet kvinnor har ett intresse av att högerns politik bekämpas, inte bara som arbetare utan också som kvinnor"", konstaterar man i en ledare som inte skäms för att ha både ett köns- och klassperspektiv. Högeralliansens "arbetslinje" kan bara besvaras med en "arbetarlinje" där kvinnor och män står sida vid sida.
I Proletären är inte ord som jämställdhet pliktskyldig fernissa med anledning av ett årsdatum, utan ärligt kompromisslös politik kring krav som alla feminister med hjärtat till vänster borde ställa upp på."

Undrar om Aftonbladet någonsin haft en så sympatisk inställning tidigare.

Uno

"Han är en profil på Axel Dahlströms torg och ett välkänt ansikte på västra kyrkogården Uno Kronér har pigga ögon med ett inre nära till skratt. Han är en man med klangbotten."


I torsdags delade vi brevbärare i Högsbo ut första numret av "Tidsxeln". Ett blad för boende runt Axel Dahlströms torg. De hade gjort en intervju med Lasses pappa Uno som bor på Skiljemyntsgatan och upplevt mycket sorger då många närstående avlidit. Ett väldigt fint porträtt där det faktiskt inte nämns att hans son är en folkkär kändis. I stället presenterades han respektfullt som den trädgårdsmästare på kyrkogården han var i 36 år. På något sätt kändes det för en gångs skull meningsfullt att dela ut ett församlingsblad som gruppförsändelse och det kändes roligt att få lära känna lite mer av detta bostadsområde som så många människor idag bara snabbt passerar innan de flyttar vidare till något finare. Väldigt folkligt.

Mr. Love and Justice

Per Hägreds sågning av Billy Braggs nya skiva "Mr. Love and Justice" i Expressen väckte hopp hos mig härom dagen. Han definierade den som "popvänster" och kunde inte för sitt liv förstå hur någon så intelligent som Bragg kunde vara så "kolossalt röd".

Efter att lyssnat på skivan några gånger kan jag konstatera att den kanske inte är årets skiva och att produktionerna inte riktigt faller mig i smaken. Bragg sjunger alltjämt fint om kärlek, kamratskap, krig, frihet och kommersialism. Här någonstans känner den "pophöger" som Hägred representerar sig tvungen att sätta ner foten och protestera. När Bragg beskrivs som "kolossalt röd" kanske man kunde tro att han ägnade sig av någon form av kritik mot kapitalismens produktionsförhållanden eller tog ställning för de antiimperialistiska motståndsrörelser som fortfarande kämpar, men nej. I själva verket kan dagens pophöger inte ens höra lite välformulerad återhållen systemkritik, sånger mot krig eller försvar av den borgerliga demokratins landvinningar utan att ta fram röda pennan och varna allmänheten. Ska bli intressant när pophögern äntligen kommer till skott och börjar producera populärkultur som tar ställning för bombkrig mot Iran, skendränkning på Guantanamo och omänskliga skönhetsideal. Upp till bevis.

Proteströst

Ikväll ringde jag in en ensam proteströst på Nordman i melodifestivalen. Exakt vad jag protesterade mot vet jag inte riktigt men i stundens ingivelse kändes det ändå som att det bästa sättet att manifestera mitt svårdefinierade missnöje var att rösta på Nordman och i förlängningen på så sätt kanske också undanhålla svenska folket Carola Häggkvist och allt hon står för.

Kanske talar Nordman till barnet i mig. Kanske slår han an strängar jag inte längre har men ändå kan relatera till. Strängar från 90-talet då pappa som sista pappa i norra Kramfors äntligen köpt inte bara en videospelare utan av bara farten även en stationär CD-spelare på Domus. Innan inköpen hade det hänt att jag skämdes när vi ibland på fredagarna skulle hyra film och pappa redan vid entrén i videobutiken högt och självsäkert ropade ut den fråga vi alltid var dömda att ställa: "Har ni box?". Box betydde stor otymplig videospelare som man fick hyra om man ännu inte köpt egen videospelare. Nu hade vi plötsligt i sista stund hunnit i kapp vår tid och inledde en era av modernitet.

Med CD-spelaren började min mamma lyssna på musik hemma. Tidigare hade vi nästan bara lyssnat på radio i bilen eller kassetband i en bilradio jag hittat i en kartong i ett dike som pappa sedan uppfinningsrikt skruvat fast i köksväggen. Den gamla stereon i vardagsrummet användes sällan. Nu kunde mamma börja köpa CD-skivor i stället. Eroz Ramazotti, Nordman och en samling med Rolling Stones. Jag köpte Beatles, Ace of Base och Paul Young. Trots mina egna skivor är konstigt nog Nordmans dystra smashhit "Vandraren" soundtracket för alla dessa minnen från tidigt 90-tal. Den är förknippad med en tid när allt bara blev bättre. Båda mina föräldrar fick fasta inkomster och vi var en normal lycklig familj. Pappa överaskade mamma med en mobiltelefon på julafton. Själv fick jag en vit liten cd-spelare som jag älskade trots att killarna i klassen skrattade när jag refererade till den som min "stereo". Dom gillade Ultimathule och Metallica, hade äldre bröder man helst inte ville träffa och även kabel-TV. Något år senare sålde mina föräldrar vårt hus och vi flyttade ut till en liten billig sommarstuga på landet i stället. Plötsligt hade vi råd med nya snygga vinterkläder från Sundsvall och kunde dessutom för första gången följa med våra kusiner till fjällen över sportlovet. På kvällarna i den hyrda stugan spelade vi mahjong medan vi lyssnade på Nordman, Brainpool och Millencollin. Konstigt nog kommer jag fortfarande ihåg nästan alla texter till dom låtarna. Nu för tiden kan jag inte ens lära mig mina egna texter trots att jag faktsikt ansträngt mig med dom.

Kanske var det allt detta min proteströst var en protest mot. Att allt som kändes så spännande och viktigt då bara är en massa tomma ord. Mot att allt inte bara blev bättre. Mot att vandrarjäveln inte hade någonstans att gå, när han kommit fram till slutet.

En vacker dag på Stigbersliden

Detta lilla någonting från förra veckan verkar ha gått såväl den stora som den den lilla massan förbi:
http://erikdevahl.com/home/news.html

Första dagen med t-shirt på turen. Och Håkan Hellström sjunger om Stigbergsliden men jag måste tro at han nog menar Bangatan. Brevlådorna är en plåga men gud så fina de fina dagarna kan vara där.

Expressens stjärnrecencent strikes again

Expressens stjärnrecencent Per Hägred har återigen sågat en av mina favoriter av den enkla anledningen att denne är socialist. Den här gången har han vässat pennan för att ge sig på Billy Bragg (Senast var det Robert Wyatt som utsattes för Hägreds skarpa kritik). Pophögerns skribentkår är ju inte direkt kända för att kunna argumentera för sig, men denna sågning är faktiskt något av det sämsta jag läst, detta trots att Per denna gång faktiskt lyckats knåpa ihop grammatiskt korrekta meningar. Jag älskar redan skivan, oavsett vad som finns på den.

Borgerliga ledarskribenter upprördes nyligen över att Fidel Castro varit Kubas ledare lite för länge för deras smak. Trots ett tydligt mandat från folket. Nu sörjer man istället att familjen Wallenberg säljer sina aktier i Scania och realiserar vinsten. Efter 91 års ägande! Där kan man verkligen prata om demokratiskt underskott och nepotism. En ansiktslös diktatur som istället närmast betraktas som välgörenhet.