Semesterdröm

Drömmer om jobbet. Alla cyklar och mopeder är borta i garaget när jag ska ut på turen och jag är uppenbarligen bortglömd i planeringen, det finns inget jobb till mig idag. Ambivalens infinner sig. Skönt att slippa jobba, samtidigt inte helt skönt att vara bortglömd. I byggnaden bredvid har i drömmen någon öppnat en ny lunchrestaurang som erbjuder billig vegetarisk buffé. Buffé symboliserar för mig ett löfte om allt gott i världen under prisvärda förhållanden. Det symboliserar också hur detta löfte bryts och hur man istället blir stressad och får ont i magen. Illusionen bryts. Jag går in i restaurangen men gillar av någon anledning inte stämningen. Jag går därför ut igen. Jag går till lunchrummet och börjar där äta upp Dagens Industri sida för sida. Första sidan smakar syrligt, sidorna därefter smakar sämre och sämre. Jag vaknar och mår illa.

Jag funderar ibland

Jag funderar ibland på min generation och var den håller hus. En del av den verkar i alla fall ha gett sig av via Kina till Korea inte primärt för att där producera jeans utan av andra skäl. Låt mig gärna förstå varför jag följer deras resa med intresse.

Jag tror aldrig att det fanns någon ironisk generation. Jag tror aldrig det fanns något sådant som en hel generation som vågade stå upp för ingenting. Däremot tror jag att det fanns många som uppskattade god komik och dessutom gärna försökte göra sig lustiga på det sätt som för tillfället föreföll lustigast. Detta var antagligen inte något nytt men jag är för ung för att förstå mig på vad dom trodde sig syssla med. Henrik Schyffert tyckte jag var oerhört rolig trots att jag bara var tio år så kanske var det inte mer än så.

Den generation som jag inte vet om jag tillhör vet jag med ett fåtal undantag inte heller vad den håller på med. Det jag vet är det jag fått se i media och där handlar det mest om entreprenörskap och folk som gör olika saker på skoj. Inte främst för att skapa mervärde utan man tror sig också ha andra skäl. Det tror man kanske på goda grunder. Det jag vill att någon ska tala om för mig är var resten av min generation tagit vägen och vad den tror sig hålla på med. En skarp gissning är att svaret blir att den skickar runt färgglada hälsningar på facebook och att den kategoriserar sina semesterbilder i datorn istället för som förr i fotoalbum. Detta duger inte för att definiera något alls. Min gissning är att den i det mesta liknar sin föräldrageneration men att vi kanske är en aning ängsligare och lite osäkrare. Det finns säkert statistik på detta. Kanske tror vi oss leva modernare än någonsin utan att riktigt förstå varför och varför vi tror så. Men det är bara en gissning.
Kanske saknar jag min generation. Kanske saknar jag alla de andra generationer som man aldrig fick lära känna som unga och starka.

Hur som helst fortsätter jag följa den resa till Korea som delar av min generation nu genomför och samtidigt berättar om via en blogg. Jag är uppriktigt intresserad av att förstå vad dom tror sig hålla på med.

Lägesrapport, tredje semesterveckan.

Jag vet att det finns några som läser min blogg men jag vet inte varför. För den som vill veta om det blir någon ny musik: ja en ny låt är jag nöjd med och har spelat in. Någon undrar om det är bättre med mina knän. Kanske lite. Och någon hur det var i Ryssland. Väldigt fint. Ryssen har odlat en fantastisk kafékultur och har ett mycket stiligt alfabet. Till minussidan hör att man varken förstår det skrivna eller talade och att dom kör sina bilar som om det inte fanns någon morgondag samt cyklar på de trånga trottoarerna. Cykling verkar överhuvudtaget vara någon form av subkultur och cyklisterna umgås i gäng och bär ansiktsmask och benskydd. Maten bra, vädret fint.

Utanför är det oerhört varmt och nu när solen börjar gå ner också skönt. Kvällen är nog lite väl fin för mig som är ensam hemma och så kommer förbli. DVD-utgåvan av "En vandring i solen" som jag hade tänkt se ikväll satte jag på redan klockan två och nu saknar jag meningsfull sysselsättning och sällskap. Gösta Ekman var mycket stilig och filmen bra. För fösta gången såg jag om en film igen med kommentarspår och det var mycket trivsamt och avslappnat. Sedan blev jag återigen sorgsen för att Stig Claesson avlidit men kom snart på att det egentligen handlar om att jag tycker det är sorgligt att folk överlag blir äldre. Kvantitet slår oresonligt över i kvalitet. Något som jag tycker är svårt att se helt obekymrat på, åtminstone när det gäller ålder.

Tog en promenad och upptäckte att musiken som studsade mellan husväggarna var Thåström som spelade gitarr och sjöng live från Slottskogen. Det lät lite som Dylan när orden inte gick att urskilja och det fick mig att inse att jag aldrig förstått mig på vare sig Dylan eller Thåström trots att jag försökt. Phil Ochs däremot uppskattar jag mycket även om jag var en av de sista att få veta att han fanns. Är det inte för att berätta sånt som vi håller sig med alla dessa musikkrönikörer och recensenter? Hur som helst har han gjort en låt som heter "The Doll House" där han ägnar en av refrängerna åt att på ett övertydligt sätt parodiera Dylans sätt att sjunga. Eftersom det är en väldigt fin och gedigen låt tycks det väldigt märkligt att han väljer att offra en hel refräng för att visa hur mycket bättre det låter när han sedan gör den på sitt sätt. Kanske vill han tydliggöra att texten på något sätt handlar om Dylan (vilket i så fall går över mitt huvud) eller så är han bara bitter. Facinerande är det hur som helst och ger låten en helt ny dimension. Dessutom har han rätt. Det låter bättre när han sjunger som sig själv.

Nu verkar det som om Kent har tagit över i Slottskogen. Utomhusmusik på avstånd är verkligen inte min grej märker jag nu. Den dova monotona basen har ett väldigt konkret sätt att berätta att det roliga händer just nu, någon annanstans, inte allt för långt borta men ändå för långt borta för att du ska kunna ta ställning till om det är något du vill vara en del av. Jag får helt enkelt stänga fönstret.

Vad gör jag nu för tiden? Varför hör jag aldrig av mig?

Första semesterdagen och jag inser med fasa att jag glömt skaffa mig "foppatofflor" i år igen. Kanske kan man kalla det att stupa på mållinjen. Sista arbetsveckan blev mina steg först längre och längre i takt med att idén om frihet började ta form, sedan plötsligt orkade jag inget längre och avslutade veckan sammanbitet i slowmotion. Min kropp verkar inte riktigt kunna hantera löftet om ledighet. Förra året fick jag avsluta sista arbetsdagen innan semestern spyende i ett dike på kyrkogården på väg hem klockan sju på morgonen. Det kunde man verkligen ha kallat att stupa på mållinjen men jag tror inte att jag orkade.

Förra sommaren läste jag "Jack" av Ulf Lundell och tyckte att det var en rätt gräslig bok på alla sätt. Sedan la jag ner en massa energi på att berätta det för alla. I helgen satt vi och fikade på en klippa i Halmstad i närheten av nån slags sommarbeach-anläggning ägd av Per Gessle och plötsligt insåg jag att den där boken av Lundell kanske var rätt dålig men att det i alla fall finns sånt som är så oerhört mycket sämre och att "foppatofflorna" nog är en sådan sak. Kanske är jag bara avundsjuk men jag tror inte det. 399 kronor kostar den, foppafoffeln orginal.

Nästa vecka åker vi till Leningrad. Innan dess ska jag spela in en låt och läsa Hemingway.