Cirkelresonemang - krönika i veckans Proletären

Nu börjar återigen vinterkylan och mörkret krypa på och det kan lätt börja kännas som ett återkommande och beständigt fenomen som präglar det mesta av det mentala levnadsåret om man inte ser upp. Vi hade en optimist på jobbet nedhämtad från Stockholm tidigare i år och hon hade antagligen lyft ett varnande finger åt denna tankegång. Hennes framgångsrecept handlade i runda drag om att vid festliga tillfällen fira genom att spela den norska melodifestivalvinnaren på repeat och samtidigt hoppa jämfota. Just detta gjorde hon i vårt fikarum där hon placerats med ett blädderblock och en liten cd-spelare. Det väckte inget vidare gensvar. Bekymrad över den bristande entusiasmen bland de trötta brevbärarna frågade hon istället förväntansfullt hur vi här på vårt kontor brukade fira saker. "Med sprit och Internationalen" blev svaret och då förstod jag genast att detta antagligen skulle bli rätt underhållande ändå. Alla som jobbat på Posten några år har utsatts för ett antal lektioner i positivt tänkande och är det nåt som faktiskt slagit rot hos oss så är det förmågan att göra nåt roligt av de flesta situationer.

Vi fick lära oss att tvååringar inte förstår innebörden av ordet "inte" i en mening och därför skulle vi av någon anledning öva på att formulera meningar utan detta för tvååringar så svårhanterliga ord. Inte särskilt svårt. Lite roligt blev det i alla fall när någon ifrågasatte optimistens två cirklar; en liten som symboliserade oss som individer idag, och en större som var vår verkliga potential. Det handlade såklart om att utvidga den lilla cirkeln genom positivt tänkande och en orubblig tro på sig själv. Det skämtsamma förslaget att istället försöka minska den stora cirkeln ner till vår nivå verkade sätta griller i huvudet på optimisten. Kanske hade denna metod inte fullt ut studerats på optimistutbildningen och försöker man förenkla verkligheten med cirkelresonemang får man nog stå sitt kast om det blir snurrigt.

När det gäller stora cirklar att fylla upp är vi nog ändå rätt duktiga och drivna på vårt kontor. Var och varannan spelar i band, driver skivbolag eller skivaffär, gör krämer, tränar fotbollslag, syr saker och liknande efter bästa förmåga. Problemet är att dessa stora livscirklar tenderar att fyllas upp med allt mer slitsamt jobb på allt mer oregelbundna arbetstider. Denna elakartade växande jobbcirkel utgör nog det största hindret mot det positiva tänkande man så gärna vill åt från optimisthåll. Nu när nya maskiner tar över allt mer av vårt monotona sorteringsarbete och fastighetsboxarna gör utearbetet enklare borde vi självklart ta chansen och driva frågan om förkortad arbetstid med bibehållen lön. Mångmiljonvinsterna fortsätter att vara stabila för Posten och är det några som äntligen borde få lite lön för mödan så är det vi brevbärare. Men då krävs det förstås att vi tar strid och bryter med det lamslående samförståndet att det i alla lägen är marknaden som ska sätta agendan. Den övergripande strategin kan inte vara att ljudligt sucka varje gång arbetsgivarna inte verkar ha förstått vad Palme menade när han en gång påstod att lagen om medbestämmande på arbetsplatserna var det största som hänt sen den allmänna rösträtten. Suckar man riktigt jävla djupt och ljudligt verkar man från centralt fackligt håll tro att arbetsgivaren kanske till sist ska ta sitt förnuft tillfånga.

Vi som fortfarande vet att lagar, förhandlingar och avtal inte är värda något utan enighet och gemensam kamp på golven får fortsätta lita till det vi vet och organisera oss, säga ifrån och ställa krav. Själv är jag övertygad om att cirkeln på inget sätt är sluten runt oss som individer utan faktiskt går att utvidga och ta makten över gemensamt.


Publicerad i Proletären, 5/11 - 09