Postal självsvält

Vår nya chef har arbetsplatsträff med oss och har tagit med sig den sedvanliga statistiken med staplar som visar att allt går åt helvete, i år igen. Det har det gjort i alla de år jag jobbat på posten och enligt staplarna och kurvorna försvinner breven, pengarna och framtidshoppet all världens väg. Vi ska inte tro att något någonsin kommer bli bättre. Ändå rullar pengarna in som de ska och sedan ut igen lika snabbt genom aktieutdelningar. Det enda man inte verkar ha råd med är oss anställda. Brevbärare, terminalarbetare och kassapersonalen. Vår nya chef berättar med ett stort leende att det ser bra ut med bemanningen, vi ligger nämligen ett halvt m/a under budget i år, precis som vi gjorde hela förra året. Hon verkar förvänta sig bifall och glädje men för oss är det absurt. Ska vi vara glada över att vi varit underbemannade och tvingats dela extra och ta in bemanningsföretag för att täcka upp för all sjukfrånvaro? Att vi alla tycker oss jobba för mycket övertid verkar vara en illusion, tydligen ser det bra ut i kalkylerna trots allt. Så länge antalet månadsanställningar stadigt minskar verkar arbetsgivaren nöjd.

Det är en käpphäst för varje kapitalistisk och vinstdrivande verksamhet: Ska vinsterna fortsätta öka så måste tempot öka och de anställda stadigt minska. Att vi som svenska medborgare gemensamt äger Posten och således borde ha nåt att säga till om vad det gäller skötseln av verksamheten finns inte på kartan. Postens vd Lars G. Nordström förklarar att det skrivits ett avtal mellan Svenska och Danska staten där det fastslås att aktieutdelningsnivåerna ska vara på 60%. Det betyder 1,4 miljarder detta år, samtidigt som 2000 anställda måste gå. Detta är Postens fastslagna självsvältslinje och den fackliga representanten Affe Mellström som sitter med i styrelsen har inget att invända. Ska vinstnivåerna till varje pris säkras kan man inget göra, i år heller. "Det är en jobbig situation för de individer som drabbas", det kan vår facklige representant förstå. Frågan är om han förstått att de "individer som drabbas" inte bara är individer utan faktiskt utgör det arbetarkollektiv som betalar hans lön och även förväntar sig att han ska handla därefter. Vi är inte 2000 för många på Posten idag. Det vet alla som fått sin post halv sex på kvällen och alla som sett oss köra fast i snödrivor med våra elmopeder. Alla som hjälpt oss upp ur snödrivorna och gett oss förstående klappar i ryggen. Alla som känner någon som är anställd på Posten. Så länge svenska folket anser att en fungerande postgång är en viktig samhällelig service har man nog också förståelse för att vi som jobbar med det faktiskt behövs mer än aktieutdelningarna.

Aftonbladet DI 1 DI 2 DN GP