Skivsläpp 6.0

Min skiva släpptes på en måndag. Sent på kvällen den efterföljande tisdagen fick jag och min sambo ringa en taxi och åka akut till kvinnokliniken på Östra sjukhuset. I några timmar stannade tiden. En välbekant och uppfordrande smak av undantagstillstånd i munnen och en malande beslutsamhet att inte tänka, inte just nu.  Det hade kommit blod, alldeles för tidigt och när jag ska googla efter nummer till taxi är det som om jag glömt hur man gör.  Sitter paralyserad. Vet inte vad jag ska skriva.

Sedan i taxin har jag hunnit få på mig ett par rena strumpor men i övrigt är det kaos. Jag kramar Lisas hand i baksätet men säger inget. Jag undrar om chauffören verkligen vet var vi ska, förstår inte varför han lyckas pricka in vartenda jävla farthinder i centrala stan, men tankemantrat i huvudet säger mig att han ändå är en bra man, han är den bästa taxichaufför vi har och han håller tyst och kör framåt, gata för gata. Minut för minut. Jag ser att Lisa har svårt att hålla paniken tillbaka. Jag tänker att just nu vet jag ingenting och att det är en märklig känsla. En känsla som hör hemma i en taxi i en sovande stad, mitt i natten.  Försöker förgäves kapsla in all ovisshet i något tappert. I natt kan vi ha ett litet ofärdigt barn i famnen. Det eller inget alls. Det sista hon sa i hallen var att om barnet har dött nu så tar jag livet av mig. Sammanbitet. Jag vågade inte fråga mer. Hon brukar inte överdriva och barnet hade inte rört sig på flera timmar.

Nästan exakt en vecka senare föds vår lilla dotter, flera veckor för tidigt. Något helt otroligt så klart. Som en arbetsseger efter en vecka på ett gammalt grått sjukhus. Med sjukhusmat och ständigt skiftande ansikten och förhållningsorder. En liten batteridriven radio och pulverkaffe med en skvätt mjölk från personalrummet på kvällarna. Jag kan smita ut och köpa morgontidningen på pressbyrån och får sova på en utfällbar gammal träsäng. De sista beställningarna på skivan hade jag faktiskt redan hunnit posta. Den blev slutsåld kvällen innan.  Planen för våren var tight, men inte riktigt så tight.

Jag hade velat släppa den här skivan lite mer på riktigt. Kanske på 10-tums vinyl, kanske göra en video. Kanske planera några spelningar. Men alla kansken drog ut på tiden och det fanns inte många val kvar att göra till slut. Jag började ledsna på allt med skivan och barnet skulle komma under våren. Att släppa en liten limiterad cdr-upplaga var alternativet som stod till buds. 58 exemplar eftersom det var så många plastfickor jag hade kvar i förrådet sedan tillverkningen av "Oh! My Spine" från 2007.

 Det var den av mina skivor som varit mest framgångsrik. Före den gick det uppför, efter den gick det utför. Inget fel med det. Berättelsen om framgång är så oerhört uttjatad. Min förra skiva skrev SVT:s PSL om. Det föranledde att koncernens interntidning (som antagligen når ut till fler läsare än samtliga musikbloggar som skrivit om mig genom åren) skickade en journalist som tyckte att själva faktumet att "Sinding-Larsen" gillat min skiva var en bra vinkel för en artikel om mig. Jag försökte säga bra saker och artikeln blev ok till sist, men berättelsen är så intetsägande. Några av mina äldre arbetskamrater kunde bara se historien om framgång när de bläddrade i tidningen. Utan att ha en aning om hur min musik lät sa någon övertygat till mig att nu kommer det bara gå uppåt. Läste ingressen, log och dunkade mig i ryggen.  Någon var märkbart stolt över att känna någon som varit med i tidningen och började rabbla andra musiker han stött på genom åren. Afzelius som hunnit dricka så mycket rödvin under den korta tid brevbäraren tittade in.  Bruno Bran som spelade som en gud på pianot när man satt och vilade i trappuppgången och sedan den där nye. Gilbert på Blåsut. Som varit på TV och var en jävligt hygglig grabb. Den skivan skulle man skaffa. Berättelsen om Framgången och berättelsen om Musikern som jag skulle fogas in i. Förståeligt men lite obekvämt. Varför just jag liksom.

Jag hade gillat tanken på att El Perro Del Mars replokal fanns i källaren under kontoret. Ibland såg jag henne gå in genom dörren bredvid garaget när jag cyklade ut med postcykeln. Hon kände inte igen mig. Jag delade ut post till både Ideal och Woody West på Karl Johansgatan den sommaren och nämnde Gilbert stod ofta utanför studion vid Kusttorget och pratade i mobiltelefon när jag krånglade ut den överlastade postcykeln genom dörrarna från Majviken. Jag hade gillat tanken på att ha gett ut ett par skivor som fått hyfsade recensioner av hyfsade recensenter men nästan ingen lyssnat på. Ingen kände igen mig och det nog var deras problem. Tyckte av någon anledning att det var jag som satt med alla bra kort på hand. Jag har alltid haft alldeles för bra självförtroende när jag fått vara ifred. Men jag berättade nästan aldrig för någon att jag höll på med musik. Om någon var tillräckligt intresserad för att fråga så svarade jag, men det kändes alltid obekvämt och fånigt.

Artikeln i interntidningen var något helt annat. Framgången skulle manifesteras, hur obetydlig den än var. P3 hade spelat en låt, "Sinding-Larsen" gillat. Jag hade föreslagit att dom skulle skriva om hela kontoret istället. Vi var väldigt många just då som spelade i olika band på fritiden. Jag var långt ifrån unik och jag tyckte så klart att historien om kollektivet skulle vara intressantare. Men nu hade "Sinding-Larsen" gillat just mig så det gick inte att ändra hur som helst. Framgången ska visas upp i sin självgenererande cirkus.

Ni vet. Någon la upp en video på Youtube och nu skrattar dom i grannkommunen. Någon blir så populär att andra måste få veta. I tidningen kan man skriva om att någon varit med i TV och i TV berättar man hur galet det var när någon ringde från en tidning i utlandet. Kanske fick man träffa en gammal idol som var precis som vem som helst, kanske kan man antyda att man numera känner andra som varit på TV.  Billig journalistik, tomma sagor. Det där har jag aldrig upplevt, så klart. Men det genomsyrar ju hela medielogiken.

Skivan jag släppt kunde verkligen inte leva upp till några förljugna framgångssagor. Den sågades i Groove och jag kunde för allt i världen inte förstå vad som förmått mig att skicka ett recensionsex till just den tidningen. Många verkade intresserade men skivan var nog inte tillräckligt bra. Synd, men ingen katastrof. Själv har jag ofta uppskattat medelmåttiga skivor minst lika mycket som riktigt bra. Jag gillar kontrasterna, snedstegen och missräkningarna. Särskilt mina egna. I recensioner framställs det ofta som något negativt om en skiva av någon anledning inte är lika bra som någon annan. Ändå är det nästan alltid sågningarna som lyckas säga något som känns, något som biter. Ur ett samhälleligt perspektiv borde det såklart vara mycket intressantare att skriva om varför merparten av all musik som släpps knappt hörs. Vad som driver alla kulturutövare att fortsätta göra medelmåttiga saker och tänka halvfärdiga tankar. Trots att man riskerar att sågas med fotknölarna. Man får aldrig veta varför alla lovande artister i tidningarna inte höll något av vad som lovades. Man reder aldrig ut vem det egentligen var som lovade vad, och vad det blev i stället. Jag gillade att gå runt där på Karl Johansgatan med postcykeln och inte lova ett skit. Åtminstone inte mer än att aldrig försöka vara någon annan.  

Det gick några år och att den här skivan till sist nödvändigtvis skulle bli släppt i ännu mindre upplaga och med ett ännu sämre utgångsläge än den förra, tyckte jag kändes passande. Den var ju i sig ingen solskenshistoria. Motgångar av olika slag skulle kunna bli en kongenial inramning till en sista skiva. Jag lekte med tanken på att med någon slags privat ceremoni gravsätta den, men det kändes uppstyltat och kokett. Tanken på att lägga av är bara fånig. Skivan måste ut. Jag tyckte nog egentligen också att den var lite för bra för att omedelbart falla i glömska. Hade min pappa ägnat året innan jag föddes åt ett projekt som föll i stöpet hade jag nog velat att det bevarades på något sätt, tänkte jag. Min dotter skulle kanske bli ledsen om hon senare fick veta att skivan inte kommit ut p.g.a. henne. Omständigheterna faller ju alltid över oss. Tänkte att den här skivan kunde få falla till marken så att jag kunde ägna resten av livet åt att vara en bra pappa istället. Börja träna och läsa. Sluta älta.

När man släpper en skiva i få exemplar, numrerade och hemgjorda, riskerar man en del. Man blir ointressant eftersom man uppenbarligen inte kommer vara en referenspunkt för särskilt många fler än det lilla hundratal som engagerar sig. Andra vill få det till någon slags elitism. Att man verkar provocerande nöjd med att bara presentera sin musik för de som verkligen är intresserade. Att man inte skickar recensionsex till medelmåttiga recensenter är kanske opassande. Kanske tror man sig vara lite finare än alla dom vars högsta dröm är att slå igenom och komma ut på andra sidan. Som om man inte ville få beröm och betalt. Som om man inte ville förnedra sig för få en chans att vara med på riktigt.

Det sista man riskerar är så klart att uppfattas som patetisk. Patetisk som inte bara lagt ner de fåfänga försöken att släppa skivor, trots att musikbranschen visat ett så kompakt ointresse för det man håller på med år efter år. Just den risken är kanske den svåraste att parera på annat sätt än med en omfamning.

Jan Gradvall, Dagens Industri: Erik de Vahl - Spring 2012
Kristofer Andersson, Throw Me Away: Rädslan för ett farväl
Simon Henry, The Youth Collective: Erik de Vahl - Spring 2012 
Strambergare:  Erik de Vahl - Spring 2012