lördagen den 17:e december 2011
>2011
KSS Podcast #9: “'Nuförtiden borde Paul Simon bara få vara ute på sommartid'" by KSS Radio
besses o' the barn band - bradford
"you're what this day is all about"
the whispers - knowin
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=126#.Tuxn_OWBlaM.email
Red Sleeping Beauty by erkdv
tisdagen den 6:e september 2011
Försommar
Så grunt by edvleaks
Väntar på buss, tjörnexpress, hållplatsen känns ren och är prydligt ödelagd. Klinisk pizza, en pittoresk invandrarbutik helt utan invandrare, tänker jag Jag har läst om botanik varje kväll i några veckor. Fysiologi, namn och utseende. Sporofyter, gamofyter. Malvor, nävor, kaprifol etc. Det blir som en hypnos och vi har gått långt, haft trevligt. Johan har kört oss till bussen, han kör lantbrevbärarstilen, grundligt inarbetad en sommar på Posten. Snabbt mitt i vägen. Funkar bra så länge man inte möter någon annan som också kör "lantbrevbärarstilen" i de skarpa kurvorna, säger Tove syrligt. Suckar menande. Johan viftar bort lite stöddigt. De lämnade oss och det blev tyst. Nu känns det som om hela Tjörn skulle kunna få sjunka i havet. En dyster och lite melodramatisk känsla som jag försöker rättfärdiga för mig själv medan minuterna går.Det är vackert här. Det vilsamma i tanken på att allt försvinner och att det kan få vara något önskvärt. Att det alltid retar någon, nån rik jävel.
På bussen, lantliga vita hiphopstilen. Helly Hansen-seglarstilen, statustantstilen. Bussen hem kör förbi Backa där förortskids går på och bryter tystnaden. Senare förbi Guldheden och jag ser huset där det gamla kollektivet låg. Tänker på en natt för länge sedan. Vi träffade så mycket folk, nya spännande, där den kvällen. David hade en bandspelare med märklig musik och det blev morgon medan vi tog oss ner mot stan. Han vandrade vidare mot soluppgången, högljudd och på ostadiga ben. Jag tänkte hela tiden att det här skulle kunna vara början på något annat, Helg efter helg, sommar för sommar, samma känsla. Sedan förstår man nu att den där känslan, det var den som var det hela, början på en stillsam erfarenhet av att allt förskingras på ett alldeles för vardagligt sätt. Folk flyttar, glömmer ens namn men inga öar sjunker i havet.
Jag är så pass gammal nu så jag måste ha en dyr ryggsäck om vi ska gå en längre sträcka. Med något snyggt skulle ryggen göra ont i flera dagar. Fotinlägg och joggingskor även på fritiden har varit självklarhet länge. Jag vet många som är äldre än mig som aldrig pratar om något kroppsligt förfall, andra som aldrig haft några illusioner om nåt så romantiskt som ungdom. Jag ville ha lite av varje, lite erfarenhet och lite ungdom och kanske blev det ungefär så. Hörde någon på radio för flera år sedan som bestämt hävdade att framtiden för de flesta blir ungefär så som man föreställer sig den. Den tanken har jag inte kunnat släppa fast den säkert har sina svaga punkter. Sabbar man i så fall allt genom att fastna i just den tanken? Blir framtiden då bara ett enda långt övervägande, utan nodlinjer, genomklappningar eller genombrott? Vad ska man tro?
Väntar på buss, tjörnexpress, hållplatsen känns ren och är prydligt ödelagd. Klinisk pizza, en pittoresk invandrarbutik helt utan invandrare, tänker jag Jag har läst om botanik varje kväll i några veckor. Fysiologi, namn och utseende. Sporofyter, gamofyter. Malvor, nävor, kaprifol etc. Det blir som en hypnos och vi har gått långt, haft trevligt. Johan har kört oss till bussen, han kör lantbrevbärarstilen, grundligt inarbetad en sommar på Posten. Snabbt mitt i vägen. Funkar bra så länge man inte möter någon annan som också kör "lantbrevbärarstilen" i de skarpa kurvorna, säger Tove syrligt. Suckar menande. Johan viftar bort lite stöddigt. De lämnade oss och det blev tyst. Nu känns det som om hela Tjörn skulle kunna få sjunka i havet. En dyster och lite melodramatisk känsla som jag försöker rättfärdiga för mig själv medan minuterna går.Det är vackert här. Det vilsamma i tanken på att allt försvinner och att det kan få vara något önskvärt. Att det alltid retar någon, nån rik jävel.
På bussen, lantliga vita hiphopstilen. Helly Hansen-seglarstilen, statustantstilen. Bussen hem kör förbi Backa där förortskids går på och bryter tystnaden. Senare förbi Guldheden och jag ser huset där det gamla kollektivet låg. Tänker på en natt för länge sedan. Vi träffade så mycket folk, nya spännande, där den kvällen. David hade en bandspelare med märklig musik och det blev morgon medan vi tog oss ner mot stan. Han vandrade vidare mot soluppgången, högljudd och på ostadiga ben. Jag tänkte hela tiden att det här skulle kunna vara början på något annat, Helg efter helg, sommar för sommar, samma känsla. Sedan förstår man nu att den där känslan, det var den som var det hela, början på en stillsam erfarenhet av att allt förskingras på ett alldeles för vardagligt sätt. Folk flyttar, glömmer ens namn men inga öar sjunker i havet.
Jag är så pass gammal nu så jag måste ha en dyr ryggsäck om vi ska gå en längre sträcka. Med något snyggt skulle ryggen göra ont i flera dagar. Fotinlägg och joggingskor även på fritiden har varit självklarhet länge. Jag vet många som är äldre än mig som aldrig pratar om något kroppsligt förfall, andra som aldrig haft några illusioner om nåt så romantiskt som ungdom. Jag ville ha lite av varje, lite erfarenhet och lite ungdom och kanske blev det ungefär så. Hörde någon på radio för flera år sedan som bestämt hävdade att framtiden för de flesta blir ungefär så som man föreställer sig den. Den tanken har jag inte kunnat släppa fast den säkert har sina svaga punkter. Sabbar man i så fall allt genom att fastna i just den tanken? Blir framtiden då bara ett enda långt övervägande, utan nodlinjer, genomklappningar eller genombrott? Vad ska man tro?
torsdagen den 16:e juni 2011
tisdagen den 3:e maj 2011
Postkrönika i Proletären
Postkrönika jag skrev till Proletären. Publicerad i nr.15 - 2011
”Guess what, I’m not a robot”. Det är en sorgsen brittiska som sorlat genom radion i flera månader, där i bakgrunden på jobbet. Den mesta musik som tröskas genom radion ett tag framstår med tiden som rätt motbjudande och trots att just denna tjej låter ovanligt angelägen så verkar hennes budskap gränsa till det banala. Efter alla dessa år av evolution och vetenskapliga framsteg borde det vara en självklarhet att vi människor är just människor och inte några känslolösa plåthöljen. Ändå tycks detta vara ett återkommande tema i populärkulturen. Man försöker leka med gränserna mellan oss och våra maskiner eller bara desperat påkalla omvärldens uppmärksamhet på att man vill bli betraktad som något mänskligt, mitt i kaoset av omänskliga ideal, normer och produktionsformer.
Men så kan det självklara plötsligt kännas som en helt främmande och ny tanke. Jag står på jobbet igen och sorterar post. Tillbaka efter en kort sjukskrivning. Ryggen la av en dag och jag klarade inte ens att promenera lugnt hemåt utan smärta. När jag sedan hade tagit mig till sjukgymnasten förklarade han att det var helt normalt med ryggproblem vid 28 års ålder, i alla fall för oss med tunga och monotona jobb. Jag fick ett illgrönt gummiband att dra i och några enkla övningar att göra så ofta det bara gick. Helst en gång i timmen. Jag sa att det nog skulle bli svårt att hinna på jobbet och det är när jag någon vecka senare står där, med värkande rygg och ett berg av post framför mig, funderandes på om jag verkligen ska lägga mig ner raklång på det smutsiga golvet för att göra övningen som den där nyss så fåniga och uttjatade refrängen plötsligt känns så obehagligt meningsfull.
Posten har genomfört en stor omorganisering med dubbla utdelningsturer och uppstyckade arbetstider. Mycket av den sociala gemenskapen har slagits sönder och arbetsdagarna har blivit längre. Nu kan vi nästan aldrig ha rast tillsammans och när jag kommer tillbaka från min sjukskrivning märker jag att det inte bara är min rygg som fått nog. Flera arbetskamrater är sjukskrivna. Någon stackare har tvingats tillbaka i arbete av försäkringskassans nya regler. Andra med krämpor som tidigare trots allt kunnat klara av jobbet får inte längre plats i organisationspusslet och måste kanske byta arbetsplats. Folk mår dåligt och det är fler än jag som börjar känna sig som maskiner på väg att skära ihop. Att vi alla är just människor har kanske aldrig varit så tydligt men inte heller så svårt att leva med. Framför allt är det något som man inte anser sig ha råd att ta med i kalkylerna.
Att all post ska ut blir allt mindre viktigt för arbetsledningen och sakta kryper den nya tiden på även oss brevbärare. In under den osvikliga gamla arbetsmoralen som brukade förkunna pålitlighet och punktlighet, sedan ut igen genom uppgivna suckar, svarslös inför frågvisa och missnöjda mottagare på turen.
Att det vi gör är viktigt verkar inte heller vara självklart för resten av det avreglerade samhället. På min tredje dag på det nya distriktet får jag en p-bot på min eldrivna postmoped som står prydligt parkerad på en bred trottoar, ur vägen för både bilar och eventuella flanörer. Chefens dom är hård, jag ska betala de 800 kronorna själv. När det någon dag senare kommer fram en liten snäsig unge när jag lastar reklam på cykeln och frågar om jag kan ta med hans skräp till närmsta papperskorg, känns det som om jag börjar närma mig något slags lågvattenmärke i min postala karriär. Några månader tidigare var chefen oförstående inför varför vi i vår medarbetarenkät inte kryssat tillräckligt högt på frågan om vi var stolta över att jobba i företaget. Stapeln i diagrammet var inte tillräckligt grön. Stoltheten finns antagligen där någonstans ändå. Själv är jag i alla fall lite för stolt för att betala för att göra mitt jobb och facket ser till att jag slipper p-boten trots allt.
Senare, på ett ganska upprört möte med chefen, får vi veta att alla eventuella frågor om försenad post, veckotidningar som kommer på fel dag eller liknande, ska hänvisas till högre instans. Skulle postgången till äventyrs någon gång fungera lite dåligt så ska vi betrakta det som en affärshemlighet. För att vara en affärshemlighet verkar den inte bara ovanligt korkad utan även mycket svår att hålla hemlig. Alla som med hjärtat i halsgropen någon gång tvingats dela ut ”Svensk Damtidning” två dagar för sent vet att toleransen för illa utfört samhällsuppdrag kan vara mycket låg och att vredesutbrotten kan bli både oproportionerligt stora och häftiga.
-
Bra initiativ av brevbärari i Stockholm: Brevbärarbloggen
onsdagen den 13:e april 2011
2011-03-10
Skuggvärjan by edvleaks
Drop-in tid, vårdcentralen
Sköterskan öppnar dörren 20 minuter försenad.
- Akademisk kvart, fnyser en som väntar före mig i väntrumssoffan.
Jag har varit hemma en vecka och måste komma ifrån rastlösheten, kanske börja se de goda i det onda men sen är jag alltid motsägelsefullt rädd för att det onda ska försvinna, när jag går till läkaren. Att jag ska sitta där och bli ifrågasatt, kanske tvingas simulera för att vara rättfärdig. Det har hittills aldrig hänt och nu gör det tvärtom ondare än någonsin i ryggen.
Före mig sitter en 35- årig kvinna, kanske från balkan, lätt brytning, grov göteborgska, Efter mig kommer en man som ser ut att vara minst 10 år äldre men de känner tydligen varandra sen gammalt, de börjar prata om gemensamma barndomsvänner.
Han går spastiskt men det beror på inflammation i foten. Kanske. Det säger han i alla fall. Han rabblar olika smärtstillande.
- Man får inte stoppa i sig för mycket.
- Efter olyckan fick jag starka grejer, säger han och håller upp handen så alla ser.
-Var som förlamad i två fingrar på höger hand, men sen flyttade det sig till den vänstra. Konstigt va?
Han drar fram mobiltelefonen och börjar visa bilder på sig själv som liten för kvinnan.
- Du såg ju ut som en flicka med det håret säger hon och skrattar hjärtligt.
- Men jag gillar inte gamla bilder, det blir mycket tankar då.
- Men kolla kvalitén, det är en jävla bra zoom säger han. Kolla vad skarpt det är.
- Kan du kolla film också, frågar hon.
- Ja, den har allt, säger han och fäller elegant ihop den med en överdrivet snabb och bred rörelse med hela överkroppen. Han har långt hår i hästsvans.
- Bor du kvar?
- Ja, säger hon, men jag bodde i Kortedala. Kalendervägen och sen Siriusgatan. Nu bor jag på Marklandsgatan igen.
- Jag har balkong mot väster säger han. Men det är fint i Kortedala också, Jag kör där med taxin, hittar överallt i Bergsjön
Hon knäpper upp kappan. Säger att hon skulle behöva en mindre lägenhet nu.
Han svarar att en gång dejtade han en tjej med en egen lägenhet på Linnégatan.
Jag hör mer än jag borde höra. Hon letar ny lägenhet men det är svårt att hinna med internet.
- Upp på morgonen och träna och ta hand om mamma och sedan jobbet...
- Du har ju bra arbetskamrater i alla fall, säger han
- Ja, och sen dom jag känner från från DHL de kommer förbi när dom kör i huset, Sanna och Martin du vet.
- Det är inflammation i armbågen, säger hon, på båda sidorna. Det är när man scannar sedlarna i kassan.
Jag har inflammation i ryggen skulle jag vilja säga, för att få vara med, men jag sitter för långt bort och är inte med i deras diskussion. Jag känner ju inte dom. En sliten taxichaffis, en sorgsen snabbköpskassörska och en bruten brevbärare med för mycket att tänka på. Och så inflammation. Jag undrar om det alltid är såhär mycket inflammation i väntrummet på morgonen. Det måste finnas så många som oss. Så många med inflammation och lite för mycket att tänka på.
Dom fortsätter prata om borgarregeringen som vill att folk ska jobba till 70. De höjer rösten lite mer än vad som är kutym i institutionens väntrum, En pappa med sin dotter blänger menande.
Jag hatar institutionen för att den ljuger. Den ger anvisningar, streck i golvet att följa och ett sken av tydliga spelregler. Ändå lämnas man alltid ensam i ett anonymt väntrum utan en jävla aning om man hamnat rätt. Hör läkare tala högt om sina patienter i telefon med öppen dörr, eller folk som lyckas tränga sig före in till sköterskan, Förvirrade gamlingar som inte vet om de är på väg in eller ut och själv blir jag med all tydlighet inklämd hos läkaren när pappan och dottern före mig ska till labbet för blodprov.
- Kom tillbaka hit sen, säger den stressade läkaren till dom och ropar in mig.
- Ta av dig, säger han så fort jag nämner ryggen. Jag tar av mig tröjan och börjar förklara men han talar i munnen på mig.
- Byxorna också.
Jag tystnar. Han börjar klämma och dra. Lägger mig ner. Inget gör ont.
- Men det gör ont när jag rör mig, säger jag
- Det är muskulärt konstaterar han.
- Vad jobbar du med?
Han skriver ut starkare tabletter.
- Du måste träna.
Jag ber om sjukintyg till chefen och han börjar knappra, säger någon mening allmänna råd om ryggont och arbetsliv ut i luften med jämna mellanrum. Jag är tyst. Jag får vad jag vill ha.
- Blir kanske svårt för dig att hitta annat jobb nu, när det gör ont, säger han och jag förstår först inte om han talar om mig.
- Men jag är fast anställd, säger jag efter att tänkt några sekunder.
- Jag ska till företagsläkaren nästa vecka, de var fullbokade.
Han stannar upp i en rörelse och skakar av sig tanken som om jag sagt något helt irrelevant.
- Bra, då verkar det som om din arbetsgivare tar dina problem på allvar och kommer hjälpa dig att jobba förebyggande i fortsättningen.
Han rabblar som ur en handbok och jag tar på mig kläderna, orolig för att pappan och dottern ska klampa in igen, medan jag står halvnaken.
Apoteket har privatiserats sedan sist. Förvirrade åldringar får förklarat för sig att det inte längre fungerar som förr, med faktureringen och med recepten. Någon stackare har satt sig på fönsterkarmen när stolarna tagit slut. Jag får inte den medicin jag fått recept på.
- Vi har inte i lager, du får från en annan producent med samma innehåll, säger hon och jag orkar inte ens fråga om det blir dyrare då, om dom bara ska sälja sitt eget nu. Det finns så mycket man skulle kunna vara arg på. Jag funderar en kort stund på att välja glädje. Låter bli.
Drop-in tid, vårdcentralen
Sköterskan öppnar dörren 20 minuter försenad.
- Akademisk kvart, fnyser en som väntar före mig i väntrumssoffan.
Jag har varit hemma en vecka och måste komma ifrån rastlösheten, kanske börja se de goda i det onda men sen är jag alltid motsägelsefullt rädd för att det onda ska försvinna, när jag går till läkaren. Att jag ska sitta där och bli ifrågasatt, kanske tvingas simulera för att vara rättfärdig. Det har hittills aldrig hänt och nu gör det tvärtom ondare än någonsin i ryggen.
Före mig sitter en 35- årig kvinna, kanske från balkan, lätt brytning, grov göteborgska, Efter mig kommer en man som ser ut att vara minst 10 år äldre men de känner tydligen varandra sen gammalt, de börjar prata om gemensamma barndomsvänner.
Han går spastiskt men det beror på inflammation i foten. Kanske. Det säger han i alla fall. Han rabblar olika smärtstillande.
- Man får inte stoppa i sig för mycket.
- Efter olyckan fick jag starka grejer, säger han och håller upp handen så alla ser.
-Var som förlamad i två fingrar på höger hand, men sen flyttade det sig till den vänstra. Konstigt va?
Han drar fram mobiltelefonen och börjar visa bilder på sig själv som liten för kvinnan.
- Du såg ju ut som en flicka med det håret säger hon och skrattar hjärtligt.
- Men jag gillar inte gamla bilder, det blir mycket tankar då.
- Men kolla kvalitén, det är en jävla bra zoom säger han. Kolla vad skarpt det är.
- Kan du kolla film också, frågar hon.
- Ja, den har allt, säger han och fäller elegant ihop den med en överdrivet snabb och bred rörelse med hela överkroppen. Han har långt hår i hästsvans.
- Bor du kvar?
- Ja, säger hon, men jag bodde i Kortedala. Kalendervägen och sen Siriusgatan. Nu bor jag på Marklandsgatan igen.
- Jag har balkong mot väster säger han. Men det är fint i Kortedala också, Jag kör där med taxin, hittar överallt i Bergsjön
Hon knäpper upp kappan. Säger att hon skulle behöva en mindre lägenhet nu.
Han svarar att en gång dejtade han en tjej med en egen lägenhet på Linnégatan.
Jag hör mer än jag borde höra. Hon letar ny lägenhet men det är svårt att hinna med internet.
- Upp på morgonen och träna och ta hand om mamma och sedan jobbet...
- Du har ju bra arbetskamrater i alla fall, säger han
- Ja, och sen dom jag känner från från DHL de kommer förbi när dom kör i huset, Sanna och Martin du vet.
- Det är inflammation i armbågen, säger hon, på båda sidorna. Det är när man scannar sedlarna i kassan.
Jag har inflammation i ryggen skulle jag vilja säga, för att få vara med, men jag sitter för långt bort och är inte med i deras diskussion. Jag känner ju inte dom. En sliten taxichaffis, en sorgsen snabbköpskassörska och en bruten brevbärare med för mycket att tänka på. Och så inflammation. Jag undrar om det alltid är såhär mycket inflammation i väntrummet på morgonen. Det måste finnas så många som oss. Så många med inflammation och lite för mycket att tänka på.
Dom fortsätter prata om borgarregeringen som vill att folk ska jobba till 70. De höjer rösten lite mer än vad som är kutym i institutionens väntrum, En pappa med sin dotter blänger menande.
Jag hatar institutionen för att den ljuger. Den ger anvisningar, streck i golvet att följa och ett sken av tydliga spelregler. Ändå lämnas man alltid ensam i ett anonymt väntrum utan en jävla aning om man hamnat rätt. Hör läkare tala högt om sina patienter i telefon med öppen dörr, eller folk som lyckas tränga sig före in till sköterskan, Förvirrade gamlingar som inte vet om de är på väg in eller ut och själv blir jag med all tydlighet inklämd hos läkaren när pappan och dottern före mig ska till labbet för blodprov.
- Kom tillbaka hit sen, säger den stressade läkaren till dom och ropar in mig.
- Ta av dig, säger han så fort jag nämner ryggen. Jag tar av mig tröjan och börjar förklara men han talar i munnen på mig.
- Byxorna också.
Jag tystnar. Han börjar klämma och dra. Lägger mig ner. Inget gör ont.
- Men det gör ont när jag rör mig, säger jag
- Det är muskulärt konstaterar han.
- Vad jobbar du med?
Han skriver ut starkare tabletter.
- Du måste träna.
Jag ber om sjukintyg till chefen och han börjar knappra, säger någon mening allmänna råd om ryggont och arbetsliv ut i luften med jämna mellanrum. Jag är tyst. Jag får vad jag vill ha.
- Blir kanske svårt för dig att hitta annat jobb nu, när det gör ont, säger han och jag förstår först inte om han talar om mig.
- Men jag är fast anställd, säger jag efter att tänkt några sekunder.
- Jag ska till företagsläkaren nästa vecka, de var fullbokade.
Han stannar upp i en rörelse och skakar av sig tanken som om jag sagt något helt irrelevant.
- Bra, då verkar det som om din arbetsgivare tar dina problem på allvar och kommer hjälpa dig att jobba förebyggande i fortsättningen.
Han rabblar som ur en handbok och jag tar på mig kläderna, orolig för att pappan och dottern ska klampa in igen, medan jag står halvnaken.
Apoteket har privatiserats sedan sist. Förvirrade åldringar får förklarat för sig att det inte längre fungerar som förr, med faktureringen och med recepten. Någon stackare har satt sig på fönsterkarmen när stolarna tagit slut. Jag får inte den medicin jag fått recept på.
- Vi har inte i lager, du får från en annan producent med samma innehåll, säger hon och jag orkar inte ens fråga om det blir dyrare då, om dom bara ska sälja sitt eget nu. Det finns så mycket man skulle kunna vara arg på. Jag funderar en kort stund på att välja glädje. Låter bli.
torsdagen den 24:e mars 2011
edvleaks
He Won't Fail You by edvleaks
2006 reste vi med "Pastors For Peace" i en skraltig gammal skolbuss från New York, genom USA, ner genom Mexico och sedan vidare över till Kuba för att bryta blockaden och lämna över insamlat skomaterial, medicin och annat som ligger under embargot. Vår buss, som var en av 10-15 som sammanstrålade vid gränsen, var fylld av tonåringar från en progressiv befriendeteologisk kyrka i Harlem.
Vi reste trångt och varje kväll kom vi till en ny stad där lokala grupper välkomnade oss i församlingshem, kyrkor eller möteslokaler, där vi höll möten. Vi fick sedan dela upp oss och övernatta hemma hos amerikaner som av olika anledningar var solidariska med Kuba eller åtminstone emot USA:s blockad mot grannlandet. Spännvidden var oerhörd och täckte allt emellan ensliga grovhuggna sjöman med fackligt engagemang till högkristna förtidspensionerade statstjänstemän i svinrika medelklassghetton som ställde upp endast för att deras församling beordrat det.
I New Orleans hamnade vi mitt i gräsrotsorganiseringen för att rädda de fattigas landegendomar i de förstörda områdena. Fortfarande ett år efter översvämningen var förödelsen ofattbar och bilvrak stod uppstaplade efter vägarna. För oss var det en spännande och viktig resa men för amerikanerna var det mycket mer på allvar. De bröt mot lagen när de som amerikanska medborgare besökte Kuba och behandlades tufft när de återvände, något år tidigare hade bussarna till och med beskjutits när de passerade Miami.
Jag försökte spela in ljud från resan med mikrofonen Lisa hade med sig för att göra intervjuer. I Charleston, South Carolina lyckades jag i smyg spela in kören som är samplad i låten. Vi hade ett solidaritetsmöte på ett museum och i slutet gjorde de en mäktig entré när de tågade in, uppklädda direkt från en begravning, och sjöng den här låten. Jag slet länge med att få till nåt av den men tyckte inte att jag lyckades göra den rättvisa. Detta är i alla vad det blev.
Jag kommer framöver att lägga ut lite gammal musik jag spelat in genom åren men som inte riktigt kommit till användning. Senare i år kommer ett nytt släpp.
onsdagen den 5:e januari 2011
fredagen den 31:e december 2010
Catching up 2010
Best of Fading Yellow vol 1-9
01 - the whispers - knowin vol.2
02 - john pantry - wash myself away vol.9
03 - jason paul - shine a little light into my room vol4
04 - calliope - i'll take it back vol.2
05 - brendan phillips - is it worth a try vol.9
06 - paul vigrass - stop! vol.9
07 - jon - is it love vol.1
08 - orange bicycle - competition vol.1
09 - the oracle - don't say no vol.2
10 - billy elder - don't take the night away vol.6
01 - the whispers - knowin vol.2
02 - john pantry - wash myself away vol.9
03 - jason paul - shine a little light into my room vol4
04 - calliope - i'll take it back vol.2
05 - brendan phillips - is it worth a try vol.9
06 - paul vigrass - stop! vol.9
07 - jon - is it love vol.1
08 - orange bicycle - competition vol.1
09 - the oracle - don't say no vol.2
10 - billy elder - don't take the night away vol.6
lördagen den 18:e december 2010
söndagen den 29:e augusti 2010
The World Where No One Needs To Swim
The World Where No One Needs To Swim, släpptes i 8 ex på Kning Disk 2005. Eftersom det är det släpp jag är mest nöjd med och stolt över känns det väldigt kul att det nu går att köpa digitalt T.ex. här:
http://boomkat.com/downloads/320656-erik-de-vahl-the-world-where-no-one-needs-to-swim
http://boomkat.com/downloads/320656-erik-de-vahl-the-world-where-no-one-needs-to-swim
fredagen den 27:e november 2009
tisdagen den 21:e juli 2009
Scattered Vacations / As I Am Beating
Nu kan man se, lyssna lite på, och beställa min nya skiva här:
http://www.erikdevahl.com
Det blir en fin liten mini-cdr-utgåva i drygt hundra exemplar. En svart och en röd med fem låtar på varje. 80kr kostar den.
http://www.erikdevahl.com
Det blir en fin liten mini-cdr-utgåva i drygt hundra exemplar. En svart och en röd med fem låtar på varje. 80kr kostar den.
onsdagen den 8:e juli 2009
Scattered Vacations
Klubben Cosy Den firar 5-årsjubileum i skarven mellan juli och augusti i år och på lördagen ska jag spela. I samband med spelningen tänkte jag släppa en dubbel mini-cd-r som går under arbetsnamnet "Scattered Vacations" och innehåller tio låtar. Jag återkommer med mer detaljer om det hela inom kort men är du intresserad av att få information via e-post så skriv din e-post i formuläret till höger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)