Proteströst

Ikväll ringde jag in en ensam proteströst på Nordman i melodifestivalen. Exakt vad jag protesterade mot vet jag inte riktigt men i stundens ingivelse kändes det ändå som att det bästa sättet att manifestera mitt svårdefinierade missnöje var att rösta på Nordman och i förlängningen på så sätt kanske också undanhålla svenska folket Carola Häggkvist och allt hon står för.

Kanske talar Nordman till barnet i mig. Kanske slår han an strängar jag inte längre har men ändå kan relatera till. Strängar från 90-talet då pappa som sista pappa i norra Kramfors äntligen köpt inte bara en videospelare utan av bara farten även en stationär CD-spelare på Domus. Innan inköpen hade det hänt att jag skämdes när vi ibland på fredagarna skulle hyra film och pappa redan vid entrén i videobutiken högt och självsäkert ropade ut den fråga vi alltid var dömda att ställa: "Har ni box?". Box betydde stor otymplig videospelare som man fick hyra om man ännu inte köpt egen videospelare. Nu hade vi plötsligt i sista stund hunnit i kapp vår tid och inledde en era av modernitet.

Med CD-spelaren började min mamma lyssna på musik hemma. Tidigare hade vi nästan bara lyssnat på radio i bilen eller kassetband i en bilradio jag hittat i en kartong i ett dike som pappa sedan uppfinningsrikt skruvat fast i köksväggen. Den gamla stereon i vardagsrummet användes sällan. Nu kunde mamma börja köpa CD-skivor i stället. Eroz Ramazotti, Nordman och en samling med Rolling Stones. Jag köpte Beatles, Ace of Base och Paul Young. Trots mina egna skivor är konstigt nog Nordmans dystra smashhit "Vandraren" soundtracket för alla dessa minnen från tidigt 90-tal. Den är förknippad med en tid när allt bara blev bättre. Båda mina föräldrar fick fasta inkomster och vi var en normal lycklig familj. Pappa överaskade mamma med en mobiltelefon på julafton. Själv fick jag en vit liten cd-spelare som jag älskade trots att killarna i klassen skrattade när jag refererade till den som min "stereo". Dom gillade Ultimathule och Metallica, hade äldre bröder man helst inte ville träffa och även kabel-TV. Något år senare sålde mina föräldrar vårt hus och vi flyttade ut till en liten billig sommarstuga på landet i stället. Plötsligt hade vi råd med nya snygga vinterkläder från Sundsvall och kunde dessutom för första gången följa med våra kusiner till fjällen över sportlovet. På kvällarna i den hyrda stugan spelade vi mahjong medan vi lyssnade på Nordman, Brainpool och Millencollin. Konstigt nog kommer jag fortfarande ihåg nästan alla texter till dom låtarna. Nu för tiden kan jag inte ens lära mig mina egna texter trots att jag faktsikt ansträngt mig med dom.

Kanske var det allt detta min proteströst var en protest mot. Att allt som kändes så spännande och viktigt då bara är en massa tomma ord. Mot att allt inte bara blev bättre. Mot att vandrarjäveln inte hade någonstans att gå, när han kommit fram till slutet.

90-talet

Läste i dagens DN att 90-talet är på väg tillbaka och drog en lättnadens suck. Jag har nämligen länge levt i rädsla för att dåtiden flåsar oss i nacken och är på god väg att hinna ikapp oss. Uppenbarligen har vi alltså fortfarande ett visst försprång men rädslan kräver sin bakgrundshistoria.

År 2002 var jag relativt nyinflyttad till Göteborg från den lilla staden Kramfors. Min syn på kläder och mode kan beskrivas ganska träffande med att jag precis accepterat att fickor inte nödvändigtvis måste fyllas med saker bara för att det rimligtvis borde vara deras främsta funktion. Jag hade alltså nätt och jämnt erkänt estetiken. Jag blev därför rätt ställd när en modekunnig tjej på krogen en kväll berömde mig och mina kompisar för vår fantastiska 90-talslook. Det var såklart menat som en komplimang men blev i realiteten inget annat än en förolämpning. Detta till trots blev jag varken smickrad eller stött utan endast rädd. Rädd för vad som skulle hända när retromodet kom i kapp samtiden.

Jag hade nyligen fått höra om Postmodernismen. Postmodernismen hade inte funnits i Kramfors och min spontanda reaktion mot den bestod av skräck och hat. (Detta samanföll nämligen med att min dåvarande arbesgivare försökte göra sig lustig med en slogan som löd "CityMail - Ett postmodernt företag". Detta ensamt fick mig att inse att det var hög tid att välja sida.) Min förta tanke när jag på krogen fick höra om 90-talets återkomst endast tre år efter att vi lämnat det bakom oss var att en postmodern kollaps var ytterst nära. Att det valt att återvända i form av mig och mina kompisar gjorde mig lite stött men mest förvirrad. Vad skulle hända i förlängningen? Hur skulle man uppföra sig när retromodet kom ikapp och plötsligt bara låg en månad eller en vecka efter? Min slutsats var att det antagligen skulle utmynna i en postmodern sammanbrott av något slag.

5 år har nu förflutit utan att jag blivit lugnare. Men idag kunde jag då äntligen andas ut. 90-talet ligger hela 7 år efter och mardrömsscenariot där modekollapsen sammanfaller med den globala ekonomins kollaps verkar något mindre hotande.