Rött för Burma och Palestina

Det glädjer så klart en kommunist att folk klär sig i rött i solidaritet med ett förtryckt folk, även om jag faktiskt inte sett en enda rödklädd på riktigt än. Den Burmesiska militärjuntan som en gång i tiden stöddes av USA verkar vara en av de mest hänsynslösa och motbjudande i världen men ändå kan man inte annat än förvånas över medias totala uppslutning runt folkets protester. Hur reagerades det t.ex. när en militärjunta nyligen tog över makten i Thailand? Det är såklart inte svårt att se hur protesterna i Burma blivit en behändig bricka i USAs utrikespolitik mot Kina. Samma USA som nyligen gav sitt gillande när Israel diktade upp begreppet "fientlig enhet" för att namnge Gazaremsan på ett sätt som legitimerade deras hot om att stänga av vattenförsörjning och el för de utsatta palestinska folket. Detta är en eskalering av ett lågintensivt folkmord som pågått i evigheter utan att media verkar särskilt intresserade av en bojkott av Israel. Kina däremot verkar ensamma få stå till svars för allt det hemska som händer i Burma. Kina verkar vara ett riktigt sjukt och bisarrt land men faktum är att EU och de västerländska företagen som verkar där inte är direkt oskyldiga till den kinsesiska arbetarklassens situation när man motarbetar att villkoren på arbetsmarknaden förbättras. Ett effektivare sätt vore kanske att skälla lite på de svenska och europeiska intressenter som verkar i Kina och Burma.

Idag när vi sålde prollen i Majorna fick vi in ca: 1100 kronor till vår Gazainsamling på en timme. Förra veckan låg vi på 225 000 så målet på 320 000 kommer nog nås oväntat snabbt. Väldigt roligt.

I dagens DN finns för övrigt en artikel som fint illustrerar den svenska yttrandefriheten och vad som händer med den när offentlig verksamhet privatiseras. Ali Esbati skriver som alltid föredömligt om detta här.

På mitt jobb fick vi för några månader sedan höra att man var riktigt illa ute om man fick för sig att gå till pressen och berätta om konflikterna vi hade på jobbet. Helst skulle vi inte prata ens i fikarummet. Jag har även nyligen fått erfara att allt som skrivs om företaget där jag jobbar kommer in i högsta chefens mailbox och att man gärna får tycka saker men att det lämpligaste är att också tycka vad man tycker internt inför cheferna om man väljer att fortsätta tycka saker även i framtiden.

Ilskan

Inledningen av Studio Etts telefonväkteri med finansminister Anders Borg, om regeringens höstbudget var en av dagens höjdpunkter. Borg fick ta emot två ordentliga utskällningar direkt och efter att ha lyssnat på den direktsända riksdagsdebatten kändes det skönt att få höra nåt mer levande i radio. Ilska är något av det bästa jag vet numera. Jag har alltid varit konflikträdd och är det fortfarande, på senare tid har jag börjat förtå att riktig utlevd ilska är något fantastiskt som måste bejakas och tas på allvar. Även om det kan kännas generande. Själv har jag ofta anledning att vara arg men lyckas sällan ge uttryck åt ilskan. Istället har jag genom åren utvecklat en falsk och osympatisk förmåga att ge folk dåligt samvete genom nåt slags martyrskap. En dålig egenskap som gör mig odräglig. Den fungerar dessutom tämligen sällan fullt ut och absolut inte mot sådant som regeringar och folkfientliga finansministrar. Det är därför jag älskar program som Ring P1 där ilskna och modiga människor får ringa och skälla på idioterna dom anställt som programledare. Det känns som om man själv får vara en del av all deras ilska i direktsändning.

Demonstrationerna mot högerregeringen verkar ha varit väldigt olika i olika delar av landet. 5000 människor i stockholm är i och för sig inte så mycket men jämfört med de drygt 200 som samlades i Göteborg visar det ändå på nån slags rörelse. I Göteborg var det Rättvisepartiet ensamma som arrangerade och resultatet var därefter. Ingen ljudanläggning eller scen värd namnet fanns på plats så man var tvungen att stå längst fram för att höra vad som sas i de många talen. Det kändes rätt deppigt på det hela taget. Namnlistor och försäljning av krimskrams med vänsterprägel. Rättvisepartiet känns ibland lite som en franchise-koncept. Du får din namnlista din tidningsbunt och knapparna du ska sälja. Sen hem och öva till du klarar av att balansera allt i ena handen. Den andra måste du har fri och redo för försvar om de elaka "stalinisterna" skulle dyka upp.

Vi i Kommunistiska Partiet har en insamling till en skola i Gaza just nu. Det är lätt att känna sig fånig när man går runt och säljer tidningar och samlar in pengar i bostadsområden men nästan alltid resulterar det i att folk förvånar och är förbannat trevliga mot en. Det finns såklart dom som hatar en men dom håller i regel tyst om det. Jag gillar att släppa all prestige och få vara ett instrument för en stund. Insamlingen går bra men det behövs ca: 150 000 ytterligare för att skolprojektet ska kunna realiseras.

Idol går på TV nu och om det har jag egentligen inga orginella åsikter alls. En intressant sak är språkbruket. Allt prat om att "ha det som krävs" och att sedan försöka definiera vad "det" i "det som krävs" egentligen består av. Ibland betyder "det" helt enkelt "det lilla extra". Alltså det som inte går att definiera men gör det så speciellt. Vem som kräver "det" är oklart men en sak är i alla fall säker och det är att "det" verkligen krävs och att det alltid definieras av någon annan. Många verkar övertygade om att dom har "det" men kan ändå bara hoppas. Slutsatsen måste bli att "det" i själva verket är något helt annat än det som i själva verket öppet och uttalat krävs. Rörigt är vad allt blir. I allas huvuden.