Ilskan

Inledningen av Studio Etts telefonväkteri med finansminister Anders Borg, om regeringens höstbudget var en av dagens höjdpunkter. Borg fick ta emot två ordentliga utskällningar direkt och efter att ha lyssnat på den direktsända riksdagsdebatten kändes det skönt att få höra nåt mer levande i radio. Ilska är något av det bästa jag vet numera. Jag har alltid varit konflikträdd och är det fortfarande, på senare tid har jag börjat förtå att riktig utlevd ilska är något fantastiskt som måste bejakas och tas på allvar. Även om det kan kännas generande. Själv har jag ofta anledning att vara arg men lyckas sällan ge uttryck åt ilskan. Istället har jag genom åren utvecklat en falsk och osympatisk förmåga att ge folk dåligt samvete genom nåt slags martyrskap. En dålig egenskap som gör mig odräglig. Den fungerar dessutom tämligen sällan fullt ut och absolut inte mot sådant som regeringar och folkfientliga finansministrar. Det är därför jag älskar program som Ring P1 där ilskna och modiga människor får ringa och skälla på idioterna dom anställt som programledare. Det känns som om man själv får vara en del av all deras ilska i direktsändning.

Demonstrationerna mot högerregeringen verkar ha varit väldigt olika i olika delar av landet. 5000 människor i stockholm är i och för sig inte så mycket men jämfört med de drygt 200 som samlades i Göteborg visar det ändå på nån slags rörelse. I Göteborg var det Rättvisepartiet ensamma som arrangerade och resultatet var därefter. Ingen ljudanläggning eller scen värd namnet fanns på plats så man var tvungen att stå längst fram för att höra vad som sas i de många talen. Det kändes rätt deppigt på det hela taget. Namnlistor och försäljning av krimskrams med vänsterprägel. Rättvisepartiet känns ibland lite som en franchise-koncept. Du får din namnlista din tidningsbunt och knapparna du ska sälja. Sen hem och öva till du klarar av att balansera allt i ena handen. Den andra måste du har fri och redo för försvar om de elaka "stalinisterna" skulle dyka upp.

Vi i Kommunistiska Partiet har en insamling till en skola i Gaza just nu. Det är lätt att känna sig fånig när man går runt och säljer tidningar och samlar in pengar i bostadsområden men nästan alltid resulterar det i att folk förvånar och är förbannat trevliga mot en. Det finns såklart dom som hatar en men dom håller i regel tyst om det. Jag gillar att släppa all prestige och få vara ett instrument för en stund. Insamlingen går bra men det behövs ca: 150 000 ytterligare för att skolprojektet ska kunna realiseras.

Idol går på TV nu och om det har jag egentligen inga orginella åsikter alls. En intressant sak är språkbruket. Allt prat om att "ha det som krävs" och att sedan försöka definiera vad "det" i "det som krävs" egentligen består av. Ibland betyder "det" helt enkelt "det lilla extra". Alltså det som inte går att definiera men gör det så speciellt. Vem som kräver "det" är oklart men en sak är i alla fall säker och det är att "det" verkligen krävs och att det alltid definieras av någon annan. Många verkar övertygade om att dom har "det" men kan ändå bara hoppas. Slutsatsen måste bli att "det" i själva verket är något helt annat än det som i själva verket öppet och uttalat krävs. Rörigt är vad allt blir. I allas huvuden.