Kuba

Samtidigt som människor fängslas i Pakistan (var är de röda tröjorna nu?) väljer den borgerliga ungdomen att än en gång förfära sig över att RKU faktiskt är kommunister och faktiskt stödjer Kuba.

Det är nästan så löjligt att man bli mållös men ändå inser man nånstans att de här galningarna med alla sina tuppfrisyrer och affärsmässiga leenden antagligen är beredda att ta till vapen vilken dag som helst och att försvaret av Kuba och socialismen därför måste börja just nu och på alla fronter, innan någon an dom växer upp och får jobb på på något departement.

Jag har varit på Kuba. Innan besöket var jag beredd på att bli besviken, efter kände jag en stor kärlek till landet och framförallt till det kubanska folket. De välklädda barnen som spelade fotboll utan vuxna mitt i centrala Havanna. Mannen i samma park vars enda uppgift var att sätta på John Lennon hans glasögon när turister ville fotografera sig brevid den populära statyn. Gamlingarna som satt med öppna dörrar mitt i natten och rökte i stadens centrala delar helt utan rädsla för våld och barerna utanför turiststråken där våra "turistmojitos" sakta men säkert fylldes på av den engelsktalande bartendern vars släktingar varit i Norge, tills de endast bestod av sprit. Fruktmarknaderna och de ekologiska stadsjordbruken och ungdomsgängen som dansade salsa på cdr-festerna. Visst Kuba har problem. Ett av dem heter USA, ett annat såg vi hos familjen vi hyrde rum hos sista natten innan vår hemfärd. Dom hade skott sig gott på turistbranchen och körde taxi svart med tonade rutor på kvällarna. Deras standard var långt över en vanlig kubansk och deras hem var ordentligt låst.


Innan resan hade folk sagt mig de mest bisarra saker om landet. Nån sa att man kunde se i de stackars kubanernas ögon att de var lessna över att aldrig kunna åka på semester till t.ex. USA. En annan att det var omöjligt att ha industrier på Kuba eftersom folk stal alla skruvar och muttrar. En tredje nåt om att det var en polisstat. Visst såg vi en del trafikpoliser, men inte något av den skrämmande mängd fångtransporter och blåljus som vi såg i New York tre veckor innan. Inte heller såg vi något av den hotfullhet som fanns i ögonen på folket i Bronx eller misären och uppgivenheten i New Orleans.

Vi gör oss själva och kubanerna en otjänst om vi målar upp Kuba som ett socialistiskt paradis eftersom sådana omöjligt kan existera, men på många sätt framstod Kuba som förhållandevist modernt. Det som imponerar mest på mig är den öppenhet med vilken man diskuterar de problem man faktiskt har och står inför. Självklart finns det också problem men att diskutera dom samtidigt som den unga borgligheten verkar vilja förbjuda allt som andas socialism känns faktiskt rätt meningslöst.

Ett stort sjukhus på ett berg.

Den fjärde delen i Proletärens artikelserie från nepal tar upp en konkret landvindning som maoisternas kamp åstadkommit. Ett stort sjukhus på ett berg.

Det är ibland väldigt lätt att glömma att alla de faciliteter vi har runt oss här i Sverige inte kommit till av sig själva utan faktiskt handlar om politik och styrkeförhållanden. Jag var t.ex. länge orättvist skeptisk till de baktalade stora gråa miljonprogrammen runt våra städer. Nog för att det kanske inte är jättecharmigt med de långa avstånden till stan alla gånger, men ibland glömms det lite förmätet bort vilket lyft det måste ha varit för den första generationen som fick flytta in i de nya moderna husen.

När vi var i USA förra året slogs jag av att standarden kunde vara så offantligt låg i kök och badrum i vissa svindyra lägenheter i centrala Brooklyn. Min gamla slitna lägenhet i Bergsjön framstod plötsligt som ett under av modernitet och hygien i jämförelse med dessa rostiga rör, sunkiga diskbänkar och det odrickbara vattnet. Självklart fick vi även uppleva motsatsen. En pensionerad fackföreningskämpe tog oss med hem till sitt offantliga hus i en förort utanför Philadelphia där han bodde ensam sedan hans fru gått bort några år tidigare. På vägen dit skröt han om alla hamnar han lagt till vid och alla kvinnor han haft som sjöman. Han pekade ut var han brukade köpa gräs och förklarade att han gillade Castros Kuba men att den ö han älskade över allt annat var Nya Zeeland. Den hesa rösten, det stora skägget och hans tatueringar fick mig (lite fördomsfullt) att tro om att han skulle ta oss till något riktigt litet skyffe men när han parkerade bilden på en stor garageuppfart visade det sig att hans stora hus var helt indränkt i rosa med vadderade golv och spetsdukar överallt. Hela huset var såklart helt i AC:ns kylslagna grepp och vi förstod att vi funnit en mycket ensam man i ett mycket stort hus som antagligen blivit något av ett museum när hans fru dog. Han hade massor av öl i kylen och frågade om vi ville ha, själv var han nykter alkolist och tycktes inte det minsta förlägen över att hans hem inte alls matchade den sjörövarlook hans person i övrigt antog. Vi fick lova att hjälpa honom hitta reda på sitt hotmailkonto innan vi trötta gick och la oss i det rum han inrett för sin dotter och hennes man som lite för sällan kom på besök. På toaletten hade han satt upp en stor planch av Nya Zeeland, på bröstet en gigantisk Fuck Bush-knapp.

Några dagar senare i Mexico fick vi träffa tre ungdomar från den utsatta ursrsprungsbefolkningen på landsbygden. Dom berättade att byarna dom kom från helt saknade tillgång till läkare och att dom följde med på resan till Kuba med förhoppning om att bli antagna till Kubas omskrivna läkarutbildning, för att sedan kunna återvända hem till sina byar och arbeta. Deras hopp stod till socialismens Kuba och de var väldigt konkreta i sina önskningar om framtiden. När vi sedan på Kuba besökte skolan fick vi träffa ett gäng Nordamerikanska läkarstudenter som mot Bushadministrationens vilja utbildade sig gratis i det land de förbjudits att besöka. En möjlighet dom saknade i USA.


Det är lätt som svensk 80-talist att få för sig att kapitalism och hög levnadsstandard hör samman och glömma att det vi har kvar av den varan här i Sverige, det har vi till stor del därför att vi en gång visat att vi var beredda till kamp om vi inte fick det. Självklart skulle våra våra landvinnigar sedan ha säkrats och konstituerats men där brast Socialdemokratin och lämnade ett skolexempel på vad samarbetspolitik är värd.

Den 6 oktober i Malmö ska jag och Lisa ska visa bilder och berätta om vår resa med Präster för fred genom USA till Kuba i fjol. Återkommer med tid, plats och övrig info senare.

Dissidenter

Den politiska bienalen Rethinking Dissent har intagit Göteborg och efter att ha besökt Röda Sten idag kan jag konstatera att det mesta av den konst som visas är rätt vass och angelägen. Även om Catti Brandelius är jätterolig när hon agerar Evert Taube och lovsjunger livet och kvinnorna i basker, drabbar verken där unga kommunister i USA korsförhörs och förnedras efter Vietnamkriget, eller utskrifterna av förhörsprotokoll från USAs koncentrationsläger Guantanamo hårdast.



Något som retade mig oerhört men också gav en viss proportion på saker och ting var kubanen Tania Brugueras bagatell till verk. Med Che Guevaras tankar om den nya människan som diffus utgångspunkt har hon tagit med sig två kompisar från Kuba för att shoppa och turista i Sverige. Hon hävdar att det egentligen inte finns några kubanska turister och att allt dom köper måste märkas som "konstnärsmaterial" för att dom ska få ta med sig det hem. Hon upprörs över att hennes kompisar fick ljuga och säga sig vara konstnärer för att få åka till Sverige för att shoppa sexleksaker och gå på McDonalds. Detta skyller hon på den kubanska socialismen och citeras flitigt i våra morgontidningar. Ett något märkligt sätt att se på problemet. Principen på Kuba är att utresetillstånd beviljas till den som får inresevisum någonstans. Att som kuban få inresetillstånd i Sverige, eller någon annanstans där murar mot omvärlden byggs, är dock inte helt lätt eftersom svenska myndigheter är helt övertygad om att ingen vill tillbaka till Kuba efter att besökt den heliga marken på McDonalds och köpt sig en dildo. Detta är en sak att uppröras över. En annan sak är den uppenbara lögnen att de saker dom shoppat inte skulle få tas in till eller finnas att köpa på Kuba. Visserligen slipper kubanerna än så länge McDonalds men i övrigt kände jag igen det mesta av deras fynd från de affärer vi besökte i Havanna förra året. En ren lögn som kanske skulle sticka ännu mera i ögonen om det inte vore för att resten av de deltagande konstnärerna på Röda Sten rätt effektivt får kuba-dissidentens snyfthistoria om bristen på nyonfärgade dildos i socialismens kuba att framstå som rätt pinsam.