90-talet
Läste i dagens DN att 90-talet är på väg tillbaka och drog en lättnadens suck. Jag har nämligen länge levt i rädsla för att dåtiden flåsar oss i nacken och är på god väg att hinna ikapp oss. Uppenbarligen har vi alltså fortfarande ett visst försprång men rädslan kräver sin bakgrundshistoria.
År 2002 var jag relativt nyinflyttad till Göteborg från den lilla staden Kramfors. Min syn på kläder och mode kan beskrivas ganska träffande med att jag precis accepterat att fickor inte nödvändigtvis måste fyllas med saker bara för att det rimligtvis borde vara deras främsta funktion. Jag hade alltså nätt och jämnt erkänt estetiken. Jag blev därför rätt ställd när en modekunnig tjej på krogen en kväll berömde mig och mina kompisar för vår fantastiska 90-talslook. Det var såklart menat som en komplimang men blev i realiteten inget annat än en förolämpning. Detta till trots blev jag varken smickrad eller stött utan endast rädd. Rädd för vad som skulle hända när retromodet kom i kapp samtiden.
Jag hade nyligen fått höra om Postmodernismen. Postmodernismen hade inte funnits i Kramfors och min spontanda reaktion mot den bestod av skräck och hat. (Detta samanföll nämligen med att min dåvarande arbesgivare försökte göra sig lustig med en slogan som löd "CityMail - Ett postmodernt företag". Detta ensamt fick mig att inse att det var hög tid att välja sida.) Min förta tanke när jag på krogen fick höra om 90-talets återkomst endast tre år efter att vi lämnat det bakom oss var att en postmodern kollaps var ytterst nära. Att det valt att återvända i form av mig och mina kompisar gjorde mig lite stött men mest förvirrad. Vad skulle hända i förlängningen? Hur skulle man uppföra sig när retromodet kom ikapp och plötsligt bara låg en månad eller en vecka efter? Min slutsats var att det antagligen skulle utmynna i en postmodern sammanbrott av något slag.
5 år har nu förflutit utan att jag blivit lugnare. Men idag kunde jag då äntligen andas ut. 90-talet ligger hela 7 år efter och mardrömsscenariot där modekollapsen sammanfaller med den globala ekonomins kollaps verkar något mindre hotande.
År 2002 var jag relativt nyinflyttad till Göteborg från den lilla staden Kramfors. Min syn på kläder och mode kan beskrivas ganska träffande med att jag precis accepterat att fickor inte nödvändigtvis måste fyllas med saker bara för att det rimligtvis borde vara deras främsta funktion. Jag hade alltså nätt och jämnt erkänt estetiken. Jag blev därför rätt ställd när en modekunnig tjej på krogen en kväll berömde mig och mina kompisar för vår fantastiska 90-talslook. Det var såklart menat som en komplimang men blev i realiteten inget annat än en förolämpning. Detta till trots blev jag varken smickrad eller stött utan endast rädd. Rädd för vad som skulle hända när retromodet kom i kapp samtiden.
Jag hade nyligen fått höra om Postmodernismen. Postmodernismen hade inte funnits i Kramfors och min spontanda reaktion mot den bestod av skräck och hat. (Detta samanföll nämligen med att min dåvarande arbesgivare försökte göra sig lustig med en slogan som löd "CityMail - Ett postmodernt företag". Detta ensamt fick mig att inse att det var hög tid att välja sida.) Min förta tanke när jag på krogen fick höra om 90-talets återkomst endast tre år efter att vi lämnat det bakom oss var att en postmodern kollaps var ytterst nära. Att det valt att återvända i form av mig och mina kompisar gjorde mig lite stött men mest förvirrad. Vad skulle hända i förlängningen? Hur skulle man uppföra sig när retromodet kom ikapp och plötsligt bara låg en månad eller en vecka efter? Min slutsats var att det antagligen skulle utmynna i en postmodern sammanbrott av något slag.
5 år har nu förflutit utan att jag blivit lugnare. Men idag kunde jag då äntligen andas ut. 90-talet ligger hela 7 år efter och mardrömsscenariot där modekollapsen sammanfaller med den globala ekonomins kollaps verkar något mindre hotande.
upplagd av Erik de Vahl
14.17
4 kommentarer
