Postal självsvält

Vår nya chef har arbetsplatsträff med oss och har tagit med sig den sedvanliga statistiken med staplar som visar att allt går åt helvete, i år igen. Det har det gjort i alla de år jag jobbat på posten och enligt staplarna och kurvorna försvinner breven, pengarna och framtidshoppet all världens väg. Vi ska inte tro att något någonsin kommer bli bättre. Ändå rullar pengarna in som de ska och sedan ut igen lika snabbt genom aktieutdelningar. Det enda man inte verkar ha råd med är oss anställda. Brevbärare, terminalarbetare och kassapersonalen. Vår nya chef berättar jublande glad att det ser bra ut med bemanningen, vi ligger nämligen ett halvt m/a under budget i år, precis som vi gjorde hela förra året. Hon verkar förvänta sig bifall och glädje men för oss är det absurt. Ska vi vara glada över att vi varit underbemannade och tvingats dela extra och ta in bemanningsföretag för att täcka upp för all sjukfrånvaro? Att vi alla tycker oss jobba för mycket övertid verkar vara en illusion, tydligen ser det bra ut i kalkylerna trots allt. Så länge antalet månadsanställningar stadigt minskar verkar arbetsgivaren nöjd.

Det är en käpphäst för varje kapitalistisk och vinstdrivande verksamhet: Ska vinsterna fortsätta öka så måste tempot öka och de anställda stadigt minska. Att vi som svenska medborgare gemensamt äger Posten och således borde ha nåt att säga till om vad det gäller skötseln av verksamheten finns inte på kartan. Postens vd Lars G. Nordström förklarar att det skrivits ett avtal mellan Svenska och Danska staten där det fastslås att aktieutdelningsnivåerna ska vara på 60%. 1,4 miljarder detta år, samtidigt som 2000 anställda måste gå. Detta är Postens fastslagna självsvältslinje och den fackliga representanten Affe Mellström som sitter med i styrelsen har inget att invända. Ska vinstnivåerna till varje pris säkras kan man inget göra, i år heller. "Det är en jobbig situation för de individer som drabbas", det kan vår facklige representant förstå. Frågan är om han förstått att de "individer som drabbas" inte bara är individer utan det arbetarkollektiv som betalar hans lön och även förväntar sig att han ska handla därefter. Vi är inte 2000 för många på Posten idag. Det vet alla som fått sin post halv sex på kvällen och alla som sett oss köra fast i snödrivor med våra elmopeder. Alla som hjälpt oss upp ur snödrivorna och gett oss förstående klappar i ryggen. Alla som känner någon som är anställd på Posten. Så länge svenska folket anser att en fungerande postgång är en viktig samhällelig service har man nog också förståelse för att vi som jobbar med det faktiskt behövs mer än aktieutdelningarna.

Aftonbladet DI 1 DI 2 DN

Posten AB och Alfs polare

Jag har skrivit en krönika i veckans Proletären om svenska Postens samgående med den danska och riskkapitalbolaget CVC.

För övrigt var dagens största upplevelse var en konversation utanför Hemköp med en mycket gammal man som helt oprovocerat via samtalsämnen som Strindberg och dom låga lönerna i vården plötsligt nämnde att han en gång i tiden känt självaste Alf Robertsson. Samtalet (som till stora delar var en monolog) slutade med att han på oklara grunder beklagade dels att han bara var femton år på 50-talet och dels att han numera tänkte på annat samtidigt som han pratade. Mycket fint.

Brottsligheten på Posten

En bekant till en journalist på P4 Göteborg har inte fått sina eftersända brev på någon vecka eftersom en brevbärare varit slarvig. Som en följd av detta får Sten Sahlander, chef för reklamationsavdelningen på post och telestyrelsen möjlighet att i radio förklara varför anmälningarna om försvunna brev ökat den senate tiden. Han tror att det beror på att Postens anställda stjäl breven och detta provokativa påstående upprepas sedan gång på gång hela morgonen på jobbet när vi står och sorterar med lokalradions morgonprogram på i bakgrunden.
Ökningen av försvunna brev är 10 % sedan förra året. För att förklara en sån plötslig uppgång i kriminaliteten får man anta att Sahlanders misstankar rör sig mot Hells Angels eller dylik organsiserad brottslighet. Antagligen är det påskgodiset man vill åt, eller de åtråvärda gratisbindorna som skickas till alla könsmogna kvinnor

Många har rätt låga tankar om oss brevbärare och det är lika tråkigt varje gång någon på turen insinuerar att man personligen ansvarar för allt ont som det svenska postväsendet ställt till med genom åren. När jag jobbade på City Mail hävdade en mottagare att jag systematiskt snodde de små rosa gratisprylarna som medföljde tidningen Frida. Trots att jag förklarade att det inte var vi som delade ut denna tidning vägrade hon tro mig eftersom "Du är så ung och då är det lätt att falla för frestelsen." Hon krävde nummret till min chef vilket ledde till ett allvarligt samtal å hans kontor. Jag lyckades tillsist övertyga den bekymrade chefen om att jag inte var särskillt intresserad av vare sig rosa solglasögon eller turkosa flip-flops, åtminstonde inte så intresserad så jag skulle riskera min fasta anställning för att komma över något dylikt.

Jag tror att en sak skulle behöva slås fast en gång för alla: Brevbärare är inte några ondsinta och tjuvaktiga jävlar, utan bara lite stressade. Anledningen till att brev försvinner är med största sannolikhet att vi dagligen utsätts för en systematisk underbemanning som leder till fler ovana vikarier och stressigare arbestsdagar. Jag vet att postens säkerhetschef gärna skulle sätta upp övervakningskameror för att ge oss antällda en möjlighet att bevisa vår oskuld, som det så fint heter. Ett annat sätt vore kanske att ge oss anställda en möjlighet att göra ett gott jobb.