Erik de Vahl

Affekt.

2008-11-19T18:14:00.005+01:00

Den förra killen som var chef på mitt jobb känade drygt 300000 i månaden men han fick kicken innan sommaren. Den nya killen heter Lars G Nordström och tjänar 900000 i månaden samtidigt som han får pension och arvoden för flera miljoner. När jag såg nyheten på TV igår började jag utan att själv först vara medveten om det tala högt ut i luften. Jag sa vedervärdiga och taskiga saker som jag knappast kan återge här. Det är inte helt ok att säga hur som helst enligt företagets policy. På jobbet var många mycket upprörda och arga i morse. Inte minst eftersom Posten för bara någon vecka sedan trots stora vinster ställde in vårt julbord. Det var för dyrt sa man men antagligen var det för trevligt som det var. I dessa dystra tider. Många på mitt jobb har jobbat hela sina liv på posten utan att nå upp till medellön för en LO-arbetare. 800 kronor i löneökning förra året sågs som ovanligt bra. Jag kan inte sluta fundera på hur i helvete man bär sig åt för att göra av med en halv miljon per månad. Antagligen måste man ha någon anställd för att sköta det hela.

Pop

2008-11-18T18:42:00.003+01:00

Jag har släppt en ny låt via Service prenumerationstjänst som heter Got It All.
http://srvice.com/co-op

2008-11-02T13:43:00.000+01:00

Jag har undertecknat ett artistupprop för gömda flyktingars rätt till vård. Det vimlar av olika sidor på internet om det hela men här kan man nog bäst läsa om den del av uppropet som har med musik att göra:

http://www.ratttillvard.se/

Här är en bra artikel:
http://www.proletaren.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1207&Itemid=1

2008-09-17T19:03:00.002+02:00

Läser Aino Trosells första bok Socialsvängen som handlar om livet som socialsekreterare i Göteborg på 70-talet och lyssnar simultant på Glasvegas. Märker att den fantastiska texten till singel Geraldine passar väldigt bra till boken temamässigt. Har inte gillat ett band på detta barnsliga sätt på mycket länge och har svårt att förstå varför. Känns ungefär som en vuxenvariant av Oasis-känslan man hade som tolvåring. Lite av charmen försvann tyvärr med produktionen på fullängdsskivan men sådant får man leva med.

I will, I will turn your tide
Do all that I can to heal you inside
I'll be the angel on your shoulder
My name is Geraldine, I'm your social worker

Demonstration mot FRA-lagen i Göteborg

2008-09-14T14:08:00.003+02:00

På tisdag blir det demonstrationer mot den nya FRA-lagen i Göteborg, Stockholm och Malmö. De liberaler som fortfarande är emot lagen verkar koncentrera sig på stockholmsdemonstrationen medan det bland de borgliga riksdagspartierna i Göteborg endast är Miljöpartiet som finns representerat i talarlistan. Själv ska jag som vanligt bära PA. Här är lite info om demonstrationen i Göteborg samt lästips:

18:00 Demonstranterna samlas på Gustav Adolfs Torg
ca 18:30 Avmarsch till Götaplatsen
ca 19:00 Tal på Götaplatsen av:

Marlene Svensson, Vänsterpartiet

Balder Lindegård, Piratpartiet

Stefan Kristiansson, Miljöpartiet

Anders Carlsson, ordf. Kommunistiska Partiet

FRA-lagen: Övervakningssamhället är här
FRA-lagen i historiskt perspektiv
Riv upp FRA-lagen!

Postrock

2008-09-11T17:18:00.003+02:00

Här är tre band med medlemmar som jobbar på samma brevbärarkontor som jag i Majorna. Det finns nog ytterligare ett par band som jag inte hunntit kolla upp än men dessa duger fint.

Alarma Man:

Tellus About The Moon:

Burst:

2008-09-04T20:04:00.002+02:00

Hyrde Lars Westmans dokumentär "Kamrater, motståndaren är välorganiserad" på DVD och märkte att man utöver den fantastiska filmen från 1970 även fick se en intervju med Westman där han berättar om inpelningarna och sina minnen från strejken. Precis i slutet av intervjun börjar han prata om en annan gruva:

"Wallenberg, vår största kapitalist i Sverige, ägde LKAB-gruvan, sålde den till staten. Jobbarna trodde att nu jävlar blir det bra. Det blev värre. Då kom den riktiga utsugningen. För dom pengarna köpte han en gruva, ett helt berg, i Liberia i Afrika.
Järnet var oerhört mycket lättare att ta än uppe i Kiruna. Så han konkurerade ut Svenska staten med att sälja till Rockefeller i USA. Dom behövde det här järnet i kriget då förstås. Runt 5000 man har dött i facklig kamp i den gruvan, medan svenskarna organiserade arbetet. Alltså var chefer. Det var inte dom som sköt eller så, men dom blundade."

Hittade sedan en kort sammanfattning av Björn Kumm i Dagens Arbete som kortfattat beskriver hur det svenska u-landsprojektet LAMCO och Grängesbergsbolaget hamnade i hetluften.

Läs här:
http://www.fackliganyheter.nu/home/da/home.nsf/unid/9F972243D76517134125676500451FFD?open&highlight=kumm

Efter att ha sett dokumentären från gruvstrejken 1969 kan jag verkligen förstå varför så många älsdre kommunister har så svårt för vänsterpartister. Man får dessutom kalla kårar av att höra Westman berätta om hur IB och Socialdemokraterna arbetade för att sabotera under inspelningarna och visningarna av filmen.

2008-08-30T14:46:00.004+02:00

Det är helg och sol och friskt i luften, har egentligen ingen lust att tänka på veckan som gått men hittade en lapp i fickan på mina arbetsbyxor. Den var nerklottrad med stödord och jag minns att jag gjorde det gömd och inlåst på toaletten i början av veckan på jobbet när allt kändes overkligt men ändå så greppbart. I en lucka i den värsta stressen när vi släcker ljuset och stretchar i sju minuter. Så som det kan bli med en kombination av hög arbetsbelastning och för många koppar kaffe. Ibland tänker jag att arbetstempot kan regleras med kaffe, särskilt tidiga måndagar. Naturligtvis är det tvärtom. Arbetsbördan verkar enorm och tiden knapp och man vet av erfarenhet att med en kopp till så kan händerna börja arbeta av sig själv medan man själv kan registrera det hela några centimeter ovanifrån. Knepet är att tvinga händerna framåt mot sorteringsfacken innan man egentligen vet var de ska och efter ett tag märker man att ögonen och händerna kan kommunicera utan att belasta hjärnan nämnvärt. Minnet sitter fysiskt i händerna men överintaget av kaffe får man betala senare på kvällen eller senare i veckan när det känns motbjudande att gå in i det stirriga tillståndet och man får svårt att sova. Denna måndag tänkte jag på detta så familjära men vardagliga rus som mitt eget och hur jag delade det med andra. Hur många liter som egentligen krävs för att först ta oss fram och tillbaka med allt tungt vi ska bära och sedan in i ett nytt rus över helgen som vi älskar och sedan stå där glada att se varandra igen måndag morgon. Vi tillåter några suckar och kan låta varandra vara ifred några timmar men förr eller senare är det fredag igen och då är vi dömda till att vara de lyckligaste i världen. Dyrkar vi fredagen så är det därför att den dyrkar oss, det har inrättats så. På det förra postkontoret jag jobbade, för några år sedan, pratade man bara fotboll. Här är det nästan bara musik som folk verkligen bryr sig om. Jag har svårt att hänga med i svängarna. Olika remastringstekniker, Coltrane, Yes-skivor på ebay och sedan hur antikens ideal och mytologi märks i nutida medelhavsmetal. Hur skulle jag någonsin kunna hänga med när jag inte ens förstått varför jag alltid glömmer bort namnet på det jag älskar och åtrår. Varför jag älskar ansträngningen mer än resultatet men högst av allt resultatet av en speciell sort ansträngning som jag inte kan sätta fingret på utan att bli patetisk. Istället börjar jag prata om hästhoppning ur ett klassperspektiv och lovar av bara farten någon att om jag skaffar barn ska de aldrig få spela hockey. Undrar för mig själv varför jag plötsligt står och ljuger. Måste man inte först spela en hel del hockey för att förstå sig på livet på det sätt som jag tror mig göra? Är det kanske fel anledning att skaffa barn, den att man tror att man skulle ha något att lära dom om sina egna tillkortakommanden?

Dessa tankar och händernas mekaniska letande bryts sedan häftigt av en plötslig svindel och man inser att det bara är den stora bullriga fläkten i taken som tystnat och att man plötsligt hör sina tankar och förstår att man jobbat sig svettig och att hjärtat bultar mer än man trott. Sedan går man ut i kvarteren och får innesluta sig i en talbok eller om man orkar något glatt program på P3. Hanna Fahl i radiostudion är glad varenda dag men ibland tramsas det lite väl mycket och jag känner mig gammal. Ibland, vissa dagar, får man en andningspaus när man får ge sig ut i trafiken i en postbil. Svänga runt på sina egna små genvägar runt husen. Bäst är det när det regnar och arbetsbördan är så stor att det kvittar hur lugnt man tar det, det kommer ändå aldrig bli någon chans att vila innan man kommit hem och kan slå på studio ett och hoppas att dom pratar om något riktigt ointressant så man kan få somna en stund med öppet fönster. Radiosändningarna i bilen bryts av en långsam och nervös trafikinformatör som på klumpig göteborgska hastar sig igenom olika olyckor i morgontrafiken. Det märks att han bryr sig och jag gillar att han blir så nervös av olyckor och bilköer. Jag tänker att detta är min bästa tid på dygnet. När studenterna sover. Ibland spelar dom en riktigt oväntad och bra låt på P4 och sällan blir jag så lycklig som när det händer i postbilen. Jag kan komma på mig själv med att av slentrian längta till havet. Jag som inte ens gillar havet.

På kontoret finns dom som jobbar som om det gällde livet och dom som försöker se nyktert på det hela och ta det lite lugnt. Det är så klart olika med alla, inga riktiga kategorier. Vissa tror sig nog kunna ta sig härifrån genom hårt jobb och oresonligt slit. Det är något som inte går. Möjligtvis kan man hantera sig själv på detta sätt. Hålla någon tanke borta och kämpa sig till ett visst förtroendekapital oberoende av sociala relationer och förtroenden som ju för vissa kan te sig så ohanterliga. Vissa människor verkar betrakta hela livet som en enda lång och pågående domstolsförhandling där dom ständigt måste anföra bevis och vittnen för att bevisa sina personliga oskuld samtidigt som dom insinuerar att alla andra borde skämmas för att dom inte är likadana. Jag retas ibland och jobbar extra långsamt och fumligt när någon är i närheten. Jag vet att vissa inte riktigt kan hantera det utan helst skulle vilja fräsa och tillrättavisa mig men eftersom jag vet hur man spelar med dåliga samveten och tacksamhetsskulder så låter dom bli. Sedan på fikarasten är det så trevligt. I bland är det tvärt om när jag känner mig svag och otillräcklig, då jobbar jag hårt för att visa att jag är någon att räkna med även om nu ingen riktigt gör det. Sedan kan jag med fasa märka att jag nog blivit likadan själv någonstans där inne. Jag skulle aldrig släppa lös det, men arbetsilskan är något jag har latent och som man måste hålla tillbaka åtminstone inför de nyanställda och oförstörda.

När sommaren är slut märker man vilka som blir kvar. Några pratar alltid om att börja studera och några blir ändå alltid kvar ett år till. Sommarvikarierna försvinner till sina universitetsprogram, någon enstaka blir kvar och verkar nöjd och glad för det. Cheferna kommer från semestern och det blir stramare och hurtigare språkbruk och nya begrepp och förkortningar på informationsmöten på eftermiddagarna. Nya besparingar och fler 11-timmarsdagar. Folk suckar och facket suckar. Facket är allt vi har och de nya orden och de ständiga informationsmötena är det cheferna har. Sen har dom så klart makten och sitt eget fikarum med bra luftkonditionering och riktig kaffebryggare också. Vi har vår fredag tillsammans, men lördagarna och söndagarna vet man mycket lite om. Dom går så snabbt och ska räcka till så mycket så att allt riskerar att bli en enda urblekt röra om man inte andas ut och försöker glömma måndagen så snabbt som möjligt. Detta kräver noggrann planering. En kollektiv glömska följt av ett kollektivt rus. Jag har svårt att skilja dem åt.

2008-08-29T16:08:00.002+02:00

En av de bästa nyheterna på länge dök upp i dagens Svenska Dagblad. Björn Olsson och Alf Robertsson jobbar med en ny skiva på Orust.

Besök

2008-08-27T20:00:00.002+02:00

Idag var en ovanlig dag på jobbet. Först fick jag besök av Magasinet Novell och sedan hälsade vänsterpartisten Lars Ohly på oss på kontoret. Han blev runtguidad i olika trappugångar och fick lära sig att det av olika anledningar är jobbigt att dela ut post. När han till sist kom upp till mina hemtrakter i Högsbohöjd säger skvallret att han var så svettig att brevbäraren av medlidande delade ut posten på egen hand.

På kontoret bjöds det sedan på ovanligt goda bullar och alla var överens om att varken borgarregeringen eller avregleringen är något för oss. Han pratade om att man inte kan vrida tillbaka klockan utan måste hitta nya vägar i kampen mot marknadsanpassning och avreglering. Jag frågade vad han menade med det och om hur han hade tänkt sig hitta dessa nya vägar tillsammans med ett parti som Socialdemokraterna. Hans svar var något vagt om nya regelverk och bestämmelser och hans analys av Socialdemokraterna att "Dom är på väg åt samma håll som oss, fast långsammare."En ganska grund analys av en ganska charmig man. För övrigt följde tydligen även Göteborgs Posten med honom runt i Majorna.

BD

2008-08-09T14:50:00.003+02:00

Med den djupaste respekt och vördnad, Broder Daniel nya låt "Hold On To Your Dreams" från avskedskonserten igår:

Känner mig emotionellt utmattad efter gårdagen men antar att det kommer ordna sig med Håkan Hellström ikväll. Känner mig som sexton igen, även om jag tydligen får ont i benen av att vara på festival numera.

Ölfest!

2008-08-03T20:19:00.004+02:00

Det fanns en tid då jag på riktigt lyckades bli upprörd över reklamjippon där alternativstämplad musik fick agera dragplåster till osmakliga ölhävartävlingar av olika slag. Jag vet inte varför. Kanske var jag naivt troende att människor inom reklambranchen och reklambranchen i allmänhet oundvikligen och hela tiden måste misslyckas och göra bort sig och att tänkande människor förr eller senare också skulle börja tänka rätt. Mer realistiskt vore så klart att inse att det är dom som har alla förutsättningar att lyckas och vi som tycker att musikarrangemang arrangerade av ölmärken känns lite fantasilösa och trista nog kallt får räkna med att öl är lite för gott och lite för lukrativt för att den alternativa scenen på allvar ska orka göra saker på ett alternativt sätt. Jag vet inte om jag vill inse detta.

Här kan man i alla läsa mer om oktoberfestarrangemang i augusti.

mix

2008-08-03T13:40:00.003+02:00

Hittade en ny och praktisk musiksida och här finns nu lite smått och gott som jag uppskattat senaste året att streama.

http://rkdv.muxtape.com/

Rådström vs. Det estetiserande mumlandet

2008-08-02T23:02:00.005+02:00

Kom i dagarna över en bok vid namn "Låt leva sommarens svala". En volym med diverse texter av Pär Rådström vilken jag alltid trott mig tycka något om utan att egentligen ha läst. Det bästa än så länge är helt klart den inspirerade sågningen av filmen "Ifjol i Marienbad" och med den också hela den franska "nya vågen" skrivet för BLM 1961. Nedan är några punchlines ur recensionen och sedan ur det svar han skrev till sina meningsmotståndare 1962, efter att känslor tydligen svallat bland landets filmintresserade

Rådström säger sig briljant och spydigt "Ha märkt en tendens hos de alltför filmintresserade att behandla ämnen och åsikter som framförs på film som intressantare än ämnen och åsikter som framförs på annat sätt." Antagligen skulle jag själv gilla filmen i fråga men Rådström indignation över det "estetiserande mumlandet" i en avskyvärd tid får mig ner på knä. Sånt här är bland det bästa jag vet:

""Ifjol i Marienbad" ger en obehaglig känsla av att vara en estetisk produkt av flyende. (...) Ge den gärna 5 stjärnor. Det är den snyggaste modefilm som är gjord. Men kom ihåg vad mode är för nåt. Det är ett sätt att klä sig och bör kanske icke ta allt för mycket av vår tid. "
- ur "I fjol i Vogue", BLM 1961:10

"Filmen skulle handla om den intellektuelles vanmakt. Kanske är det även Robbe-Grillets avsikt att att filmen skall tolkas så. Ett bättre exempel på intellektuell vanmakt kan i så fall inte tänkas."
- ur "Än en gång i fjol", BLM 1962:2

"Om sanningen skall fram är jag trött på den intellektuelles vanmakt. Alldeles osedvanligt trött bland annat därför att den så uppenbarligen inte går att begränsa till bara Frankrike"
ur "Än en gång i fjol", BLM 1962:2

Texterna är båda fantastiskt ilskna och förtjänas att läsas i sina helheter. Kanske gör sig filmen ifråga också förtjänt av att ses.

Lite förhastat dras mina tankar till filmen "Marie Antoinette" som för något år sedan förorsakade debatt på svenska kultursidor. Skulle nog ge en hel del för att få läsa Pär Rådström ge sig på den filmen från sin grav. Min gissning är att det antagligen skulle kännas oroväckande vitalt och modernt.

Semesterdröm

2008-07-28T12:37:00.004+02:00

Drömmer om jobbet. Alla cyklar och mopeder är borta i garaget när jag ska ut på turen och jag är uppenbarligen bortglömd i planeringen, det finns inget jobb till mig idag. Ambivalens infinner sig. Skönt att slippa jobba, samtidigt inte helt skönt att vara bortglömd. I byggnaden bredvid har i drömmen någon öppnat en ny lunchrestaurang som erbjuder billig vegetarisk buffé. Buffé symboliserar för mig ett löfte om allt gott i världen under prisvärda förhållanden. Det symboliserar också hur detta löfte bryts och hur man istället blir stressad och får ont i magen. Illusionen bryts. Jag går in i restaurangen men gillar av någon anledning inte stämningen. Jag går därför ut igen. Jag går till lunchrummet och börjar där äta upp Dagens Industri sida för sida. Första sidan smakar syrligt, sidorna därefter smakar sämre och sämre. Jag vaknar och mår illa.

Jag funderar ibland

2008-07-27T14:45:00.005+02:00

Jag funderar ibland på min generation och var den håller hus. En del av den verkar i alla fall ha gett sig av via Kina till Korea inte primärt för att där producera jeans utan av andra skäl. Låt mig gärna förstå varför jag följer deras resa med intresse.

Jag tror aldrig att det fanns någon ironisk generation. Jag tror aldrig det fanns något sådant som en hel generation som vågade stå upp för ingenting. Däremot tror jag att det fanns många som uppskattade god komik och dessutom gärna försökte göra sig lustiga på det sätt som för tillfället föreföll lustigast. Detta var antagligen inte något nytt men jag är för ung för att förstå mig på vad dom trodde sig syssla med. Henrik Schyffert tyckte jag var oerhört rolig trots att jag bara var tio år så kanske var det inte mer än så.

Den generation som jag inte vet om jag tillhör vet jag med ett fåtal undantag inte heller vad den håller på med. Det jag vet är det jag fått se i media och där handlar det mest om entreprenörskap och folk som gör olika saker på skoj. Inte främst för att skapa mervärde utan man tror sig också ha andra skäl. Det tror man kanske på goda grunder. Det jag vill att någon ska tala om för mig är var resten av min generation tagit vägen och vad den tror sig hålla på med. En skarp gissning är att svaret blir att den skickar runt färgglada hälsningar på facebook och att den kategoriserar sina semesterbilder i datorn istället för som förr i fotoalbum. Detta duger inte för att definiera något alls. Min gissning är att den i det mesta liknar sin föräldrageneration men att vi kanske är en aning ängsligare och lite osäkrare. Det finns säkert statistik på detta. Kanske tror vi oss leva modernare än någonsin utan att riktigt förstå varför och varför vi tror så. Men det är bara en gissning.
Kanske saknar jag min generation. Kanske saknar jag alla de andra generationer som man aldrig fick lära känna som unga och starka.

Hur som helst fortsätter jag följa den resa till Korea som delar av min generation nu genomför och samtidigt berättar om via en blogg. Jag är uppriktigt intresserad av att förstå vad dom tror sig hålla på med.

Lägesrapport, tredje semesterveckan.

2008-07-25T20:58:00.005+02:00

Jag vet att det finns några som läser min blogg men jag vet inte varför. För den som vill veta om det blir någon ny musik: ja en ny låt är jag nöjd med och har spelat in. Någon undrar om det är bättre med mina knän. Kanske lite. Och någon hur det var i Ryssland. Väldigt fint. Ryssen har odlat en fantastisk kafékultur och har ett mycket stiligt alfabet. Till minussidan hör att man varken förstår det skrivna eller talade och att dom kör sina bilar som om det inte fanns någon morgondag samt cyklar på de trånga trottoarerna. Cykling verkar överhuvudtaget vara någon form av subkultur och cyklisterna umgås i gäng och bär ansiktsmask och benskydd. Maten bra, vädret fint.

Utanför är det oerhört varmt och nu när solen börjar gå ner också skönt. Kvällen är nog lite väl fin för mig som är ensam hemma och så kommer förbli. DVD-utgåvan av "En vandring i solen" som jag hade tänkt se ikväll satte jag på redan klockan två och nu saknar jag meningsfull sysselsättning och sällskap. Gösta Ekman var mycket stilig och filmen bra. För fösta gången såg jag om en film igen med kommentarspår och det var mycket trivsamt och avslappnat. Sedan blev jag återigen sorgsen för att Stig Claesson avlidit men kom snart på att det egentligen handlar om att jag tycker det är sorgligt att folk överlag blir äldre. Kvantitet slår oresonligt över i kvalitet. Något som jag tycker är svårt att se helt obekymrat på, åtminstone när det gäller ålder.

Tog en promenad och upptäckte att musiken som studsade mellan husväggarna var Thåström som spelade gitarr och sjöng live från Slottskogen. Det lät lite som Dylan när orden inte gick att urskilja och det fick mig att inse att jag aldrig förstått mig på vare sig Dylan eller Thåström trots att jag försökt. Phil Ochs däremot uppskattar jag mycket även om jag var en av de sista att få veta att han fanns. Är det inte för att berätta sånt som vi håller sig med alla dessa musikkrönikörer och recensenter? Hur som helst har han gjort en låt som heter "The Doll House" där han ägnar en av refrängerna åt att på ett övertydligt sätt parodiera Dylans sätt att sjunga. Eftersom det är en väldigt fin och gedigen låt tycks det väldigt märkligt att han väljer att offra en hel refräng för att visa hur mycket bättre det låter när han sedan gör den på sitt sätt. Kanske vill han tydliggöra att texten på något sätt handlar om Dylan (vilket i så fall går över mitt huvud) eller så är han bara bitter. Facinerande är det hur som helst och ger låten en helt ny dimension. Dessutom har han rätt. Det låter bättre när han sjunger som sig själv.

Nu verkar det som om Kent har tagit över i Slottskogen. Utomhusmusik på avstånd är verkligen inte min grej märker jag nu. Den dova monotona basen har ett väldigt konkret sätt att berätta att det roliga händer just nu, någon annanstans, inte allt för långt borta men ändå för långt borta för att du ska kunna ta ställning till om det är något du vill vara en del av. Jag får helt enkelt stänga fönstret.

Vad gör jag nu för tiden? Varför hör jag aldrig av mig?

2008-07-07T12:25:00.003+02:00

Första semesterdagen och jag inser med fasa att jag glömt skaffa mig "foppatofflor" i år igen. Kanske kan man kalla det att stupa på mållinjen. Sista arbetsveckan blev mina steg först längre och längre i takt med att idén om frihet började ta form, sedan plötsligt orkade jag inget längre och avslutade veckan sammanbitet i slowmotion. Min kropp verkar inte riktigt kunna hantera löftet om ledighet. Förra året fick jag avsluta sista arbetsdagen innan semestern spyende i ett dike på kyrkogården på väg hem klockan sju på morgonen. Det kunde man verkligen ha kallat att stupa på mållinjen men jag tror inte att jag orkade.

Förra sommaren läste jag "Jack" av Ulf Lundell och tyckte att det var en rätt gräslig bok på alla sätt. Sedan la jag ner en massa energi på att berätta det för alla. I helgen satt vi och fikade på en klippa i Halmstad i närheten av nån slags sommarbeach-anläggning ägd av Per Gessle och plötsligt insåg jag att den där boken av Lundell kanske var rätt dålig men att det i alla fall finns sånt som är så oerhört mycket sämre och att "foppatofflorna" nog är en sådan sak. Kanske är jag bara avundsjuk men jag tror inte det. 399 kronor kostar den, foppafoffeln orginal.

Nästa vecka åker vi till Leningrad. Innan dess ska jag spela in en låt och läsa Hemingway.

Aj.

2008-06-13T18:10:00.005+02:00

I går kväll maratonrepade grannen ovanför "Walk of life" med sin elgitarr. Kanske den obehagligaste låten jag vet trots att jag inte har något särskilt emot Dire Straits i allmänhet. I morse på jobbet märker jag att Regionmagasinet inför sommaren frontar med "Aj, det gör ont! - 21 sidors läsning om smärta och smärtlindring". Båda mina knän värker som om de försökte berätta något otrevligt för mig och hade jag haft lite lite distans till det hela hade jag antagligen tyckt att utdelningen av en tung massförsändelse om smärta vore en kongenial sysselsättning för en trött brevbärare på fredagen den trettonde.

Det ljusnar något när jag kommer hem och märker att irländarna fattat grejen med EU eller åtminstonde handlat som om.

I veckan antog vi ett uttalande om affären med riskkapitalbolaget CVC och svenska Posten som jag föreslagit i distriktsutskottet. Får se vad klubbstyrelsen tycker.

"Sälj inte vår post på börsen!

Den borgerliga regeringen har föreslagit riksdagen att godkänna samgåendet mellan svenska och danska Posten samt att bemyndiga regeringen att på sikt minska svenska statens ägande till 34 % av bolaget via en börsintroduktion.

Genom affären blir riskkaptalbolaget CVC delägare i Posten. Genom tidigare avtal med Post Danmark har CVC rätt att utöka sitt ägande genom en börsintroduktion. Om en börsintroduktion inte sker kan ersättningen till CVC bli kostsam. Flera remissinstanser har ställt sig frågande till om affären verkligen är bra för svenska staten och bl.a. Nutek menar att det saknas en fullständig konsekvensanalys.

Vi motsätter oss en börsintroducering av Posten och vi motsätter oss att riskkaptitalbolaget CVC får inflytande över det samhällsnyttiga arbete vi utför varje dag."

Beslut om affären tas den 17/6 men risken är nog stor att det hela hamnar i skuggan av besluten om de nya övervakningslagarna.

Ett litet något

2008-06-05T18:07:00.003+02:00

Vid det här laget är det nog uppenbart för alla att jag är en mycket dålig bloggare som ägnar mig åt andra saker än min blogg. Till mitt försvar kan jag tack och lov hävda att jag heller aldrig påstått något annat. Den stora frågan är varför jag alls ska behöva försvara mig. För att ändå komma med något så kommer här ett fenomenalt videoklipp med Jimmy Webb och Paddy McAloon och ett med Phil Ochs spelandes en annan låt med samma namn.

Och så Harry Belafonte också.

Två saker.

2008-05-20T16:14:00.003+02:00

En partikamrat skriver i dagens DN om papperslösas rätt till vård. Läs här och en längre artikel här

Fanzinet Dominos andra nummer har kommit ut och jag är intervjuad. Finns att beställa eller ladda hem här.

Splendid Isolation

2008-05-05T22:00:00.002+02:00

Åker tåg upp till Stockholm i morgon för att fira släppet av samlingsskivan "Splendid Isolation" som jag är med på. Läs mer här.

Är en aning tagen av det faktum att det är jag som är kvällens underhållning. Lyckligtvis är jag både förbredd och hängiven.

2008-04-13T21:01:00.002+02:00

Måste bara tipsa om en väldigt fin dokumentär med åtta damer mellan 85 och 90 år som bombade tysken under andra världskriget. Sentimentalt på ett väldigt beslutsamt och informativt sätt. En stillsam blandning av spetskragar, bomber, kattungar och medaljer. Kolla här:

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=81516&a=1108705&lid=puff_1108738&lpos=lasMer

Om i Katmandu verkar det vara fest! Maoisterna som av USA klassas som terrorister kan möjligen få egen majoritet i parlamentet.

Posten AB och Alfs polare

2008-04-11T18:37:00.003+02:00

Jag har skrivit en krönika i veckans Proletären om svenska Postens samgående med den danska och riskkapitalbolaget CVC.

För övrigt var dagens största upplevelse var en konversation utanför Hemköp med en mycket gammal man som helt oprovocerat via samtalsämnen som Strindberg och dom låga lönerna i vården plötsligt nämnde att han en gång i tiden känt självaste Alf Robertsson. Samtalet (som till stora delar var en monolog) slutade med att han på oklara grunder beklagade dels att han bara var femton år på 50-talet och dels att han numera tänkte på annat samtidigt som han pratade. Mycket fint.

Milimeterrättvisa

2008-03-28T15:14:00.003+01:00

Kanske var jag lite orättvis mot Håkan Hellström när jag här om dagen tyckte att han gjorde sig dum i media. Det jag tänkte på var mest att han påstår sig ha röstat på miljöpartiet bara för att de har ordet miljö i namnet samt att han sagt sig inte ens kunna krysta fram en politisk åsikt. Av någon anledning tror jag inte det är sant utan bara bekvämt.

På det hela verkar han dock försvarligt sympatisk och verklighetsförankrad och eftersom jag är för millimeterrättvisa (Ett ord som av någon outgrundlig anledning verkar fått något av en negativ klang i dagligt tal) så tar jag nu tillbaka mitt orättvisa och svepande påstående.

Läser här om floskler som förekommer för ofta.